Ibland kommer man nära en annan människa. Trots ett långt geografiskt avstånd. Trots att vi inte setts på väldigt länge. Jan är en sådan människa. Förutom hans förmåga att samla människor omkring sig trivs han nog bäst med att jobba ensam i egna projekt … men förutom allt praktiskt arbete han beskriver, häpnar jag inför hans förmåga att skriva lyriska texter.
Vi har haft i tankarna att på något sätt sammanfatta kapten Carl Gustaf Ekebergs liv. Både som befälhavare ombord på skepp och som ägare och lantbrukare på Altomta gård i Uppland.
Jag kan konstatera att det finns en mängd skribenter som antagit den utmaningen. Sedan lång tid tillbaka. Insamlingen av skrivet material visar på detta. Inte minst har Altomta akademi bjudit åhörare och läsare på skildringar, framställningar, beskrivningar, redogörelser med både fakta och fiktiva scener ur historien.
Mitt besök på Altomta sommaren 2010 och mötet med Jan gjorde ett djupt intryck på mig. Outplånligt.
I augusti 2023 får jag ett mejl från Jan som andas ett farväl. Sannolikt sviktar hälsan både hos honom och hans partner. Ett ypperligt exempel på hans stämningsfulla språk. Utan någon sentimentalitet. Med saklighet och skönhet.
Efter lång betänketid delar jag med stor respekt:
Ett augustidygn på Altomta – 5/8 2023
Nu är klockan snart 6 på morgonen. Kvällsmaten och disken är avklarad. Diskbänken är avtorkad. Och jag har gått tillrätta med Tunde. Vill att hon skall torka av den goda såsen med hamburgerbröd så att man inte diskar bort den i avloppet.
I morse dimma som dolde åkrarna och man kunde bara ana skogsranden, som flöt ihop med molnbankarna.
Jag gick och lade mig och vaknade vid 8,30-tiden. Kissnödig. Jobbigt men vill inte utsätta mig för någon operation med okända komplikationer. Lyssnade lite på P 1 och gick ner till köket och åt min clementin och mitt halva äpple.
Kokade havregrynsgröten med honung från Brogården. Eftersom solen sken tänkte jag mig ut och klippa gräs, men en rejäl regnskur på ett par timmar kullkastade den planen. När det slutat regna, ut med sopor (dessa hemska förpackningar med plasttråg och papper) och komposten, som jag har lättare att acceptera.
Sen kunde jag plocka av svarta vinbärsbusken. Det blev bara 3–4 liter. Alldeles lagom till sylt efter Hirams recept. Gott och sött till våfflor. Sen kom solen tillbaka och jag satt nog en timme och tittade på alla surrande humlor av åtminstone 5 olika arter, enstaka bin, getingliknande blomflugor som jobbade på lavendeln vid gårdsrundeln.
Åkte till Storvreta och handlade lite mat och grädde (den som skulle med står kvar i kylskåpet! i Stockholm). Nu var det så pass torrt att jag kunde klippa lite gräs, som fått växa sig högt under den torra försommaren. Egentligen är gräsmattan mycket vackrare nu med massor av vit rölleka och mindre blåklocka men om man inte klippte skulle det bli en slyskog på bara några år. Man skulle ha en gräsklippare med uppsamlare, för att inte göda gräsmattan, men den saken får nästa Altomtaägare ta ställning till.
Framåt halvåtta grönsaks soppa med ägg. = Motundes matlagning. Mättar ganska bra. Sätter mig vid TV:n ser på nyheter. Manifestationer och div bråk tycker jag blir tjatigt – jag vill veta vad som händer i Ukraina och kommande väder – men även här händer inte mycket nytt. Sen somnar jag som vanligt. Tunde sover i fåtöljen bredvid. Men vi hinner titta på Storasyster Abeodus begravning i Monrovia. Som tur är har hon daglig kontakt med Daisy och ofta även med Mommi. Annars sitter hon mest och syr och läser bibeln. Hon tillhör ju dom som har en bergfast tro på återuppståndelsen och Gud är lika verklig för henne, som det var för många svenskar för 100–500 år sedan.
Hon är inte rädd för att dö – hon får ju bara återse sina kära. Jag för min del kan inte dela den tron, men är heller inte rädd för att dö.
Döden är som att sova utan smärta och bekymmer, men tyvärr också (inte ens en grå liten fågel). Men jag känner ändå tacksamhet över allt man fått uppleva – både högt och lågt – och en väldig tacksamhet mot alla tidigare generationer som kämpat och slitit så att vi kan leva så bekvämt som vi gör och fått tillgång till all den kunskap om världen och livet, som vi trots allt har.
Jo, jag är medveten om att man vet nästan inget men ändå lite mer än för några hundra år sedan.
Slutligen vill jag tacka Dig Maya för att Du orkar bry Dig om lilla Altomta och allt vad Du skriver som ”Javan”.
Jag inbillar mig om vad jag gör för att bevara ett historiskt dokument (Altomta) och vad Du skriver är en pytteliten del av det vi lämnar efter oss till kunskap och glädje för dom som kommer efter. Nu börjar skrivandet likna facebook. Och facebook gillar jag inte.
Nu tänker jag gå och lägga mig och sova 3–4 tim innan Tunde skall skjutas till kyrkan kl 11.
Jan
***
Käre Jan
Vi har något gemensamt. Vi har kärlek till livet, människor omkring oss, blommor, insekter, djur … och Altomta.
Häromdagen drog jag fram en plastmapp med anteckningar och en sida med bilder. På bilden ses jag gå in i Altomta. Du lättar på några rullgardiner och håller en ficklampa i handen. I denna 30-gradiga värme möter jag för första gången min anfaders möte med kapten Ekebergs hem. Det var i juli 2010. Sedan dess har jag rotat i arkiv, sökt böcker, artiklar, släktingar ngar och inte minst intendenten på stadsmuseet – LarsOlof Lööf som hjälpte mig att få fram uppgifter kring min historia. En historia som av någon anledning också sysselsatt honom under många år. Fenomenet Ekeberg. Men det är mötet med dig och Altomta den där varma sommaren som drivit mig framåt. Som gav bränsle till arbetet med att hitta livsberättelser.
Jo, i början skrev jag i Facebook. Delade med mig vad jag kommit fram till och då hände det något. Det blev trendigt att söka sin släktskap med ”javanen”. Nu plötsligt var vi väldigt många som var medvetet ättlingar. Nu spred sig släktträden kors och tvärs över landet!
I en Fb-grupp som jag var med att starta upp handlade om Göteborgs historia, och där har jag under många år berättat om platser, personer, företeelser, byggnader m m. Ägnade dygnets vakna timmar åt research. Tränade på att gå ifrån det byråkratiska språket – som jag haft i mitt yrkesutövande – till ett narrativt berättande. Fantastiska år de också. På gott och ont. Pressen på mig som en Fb-figur blev absurd. Jag lämnade och tog mig an en plats i bakgrunden – mer som betraktare.
Men i min själ finns alltid Altomta, Ekeberg och ”javanen”. Tänk att det har gått 13 år sedan jag klev över den där tröskeln… Har aldrig tvekat att vara nyfiken och lära mer om gården, dess historia och om er som bor där. Trots avståndet har jag följt ditt arbete. Din passion.
Din dröm att skapa en bok om Altomta och Ekeberg.
När jag idag läser ditt mejl blir jag berörd. Rejält. Läser det gång på gång. Först tyst för mig själv. Sedan högt vid frukostbordet. Vore jag nu den person som håller gudstjänsten i kyrkan läser jag ditt mejl för församlingen. Du skriver om livet. Om döden. Om kärleken … Inte alls som ett inlägg på Facebook. Du skriver på riktigt. Det gick rakt in i hjärtat.
Jag kommer alltid att spara dina ord för de säger allt.
Kanske har du inte varit och hämtat ut min sommarhälsning. Precis som grädden i kylskåpet finns den kvar i Stockholm.
Här i Göteborg tragglar jag på med övningar som ska stärka mina ben. Fysioterapeuten ger mig instruktioner som förberedelser inför höftledsoperationen. Den 1 augusti träffade jag kirurgen. Han förespråkade provtagningar i mitten av september. Kan bli operation på denna privata klinik med kort varsel. För många ett rutinjobb, men jag undrar ändå över tiden efter.
Kliniken har ett mycket gott renommé. Tänk att vakna upp ur narkosen och blicka ut genom enorma glasväggar. Och möta personal som älskar sitt jobb. Som ännu inte ”går på knäna” som den kommunala/regionala personalen oftast uttrycker. Tyvärr har man nu skalat ner – ett tidstypiskt uttryck – och så köper man enstaka operationsplatser inom den privata sfären.
Där man har 5-dygnsvård och nästan kontorstider … Men jag ska uppenbarligen stanna över en natt!
Nog om det.
Ska vi tala om väder så regnar det mest här. Solglimtar emellanåt och långt från den värme som svepte in i juni. Sonen Johan håller till i Bohuslän med sin familj. Hans tre söner är hemma från studier i Umeå resp Linköping. Den yngste tog studenten i juni och nu väntar värnplikt inom Amfibieregementet i Gbg. Imorgon återgår många till arbete efter semestern. Mellandottern far till Öland med sin familj. Yngsta dottern söker förtvivlat arbete inom logistik/rederi … efter 26 år inom en utdöende bransch.
Precis som du skriver är man ganska trött på tjatet om Järvafältet, demonstrationer och motdemonstrationer, Koranbränning o s v. Rapporter från Ukraina har minskat betydligt.
Just nu står TV:n på, Kurt följer damernas kamp om fotbollen…
Intressant att Motunde broderar och läser bibeln. Beundrar hennes starka tro.
När jag läste avsnittet om Hednadopet 1769 slog det mig att jag fastnade för en vers som sjöngs då det begav sig:
Så kommer jag, min Gud
I Jesu namn rätt glader,
Och säger i fast tro:
Jag är ditt barn, min Fader!
Jag beder, tror och vet,
Att du min bön upptar;
Du vill, du kan, du gör
Vad du mig lovat har.
Jag undrar om den lille nydöpte gossen verkligen fångades av den kristna tron … och höll den kvar under livet. Eller hade han en liten amulett kvar från sin tid som barn på Nias? Nu vankas förmiddagskaffe med rabarberkaka.
Tusen tack för din nattberättelse. En riktig skatt.
Kram
Maya
