Den 1 juli 1784 underteckande Gustav III i Paris det dokument vari Sverige tillförsäkras kolonin Saint-Bartélemy i fjärran Västindien.
Bakgrunden är intresseant och det är knappast för mycket sagt att vi fick kolonin mer eller mindre ”sängkammarvägen”!
Samtidigt som kung Gustav ville ha en svensk koloni önskade en ung men fattig svesnk adelsman att få sig en rik och vacker hustru. Svenskaen saknade emellertid nödvändig titel för att genomföra en sådan äktenskaplig förbindelse. Nu kunde dock tvenne flugor slås i samma smäll! Så menade kungen. Om Erik Staël von Holstein via sina fina franska förbindelser ordnade en koloni i Västindien, skulle kungen som tack och belöning utse honom som ambassadör, därtill göra honom till friherre och med dessa aktade titlar i bagaget, skulle den framåtsträvande ynglingen lätt som en plätt vinna sig en såväl rik som vacker fru!
Planen lyckades! Von Holstein ”fixade” ön Saint-Bartélemy, blev baron och ambassadör på kuppen, lyckades i kraft av sina lysande titlara gifta sig rikt – med miljadärdotter – och som resutat av denna ”kärlekshandel” fick alltså Sverige en skäligen värdelös ö, fjärran från svensk ära och redlighet!
Så långt kan man tolka historien via författarna Erik Lindorm och Henrik Schück. Men det finns en fortsättning på det hela, skribenten Lena Kronberg berättar:
Germaine Necker fick han och var nöjd – åtminstone i början.
Äktenskapet blev inte lyckligt. Båda hade kärleksaffärer på varsitt håll – men hon var den som klandrades för det. Än idag kommenterar historiker syrligt att av de barn som föddes i deras äktenskap var endast det första hans – och det dog. Erik Magnus fortsatte att spendera pengar på spel och kvinnor.
Germaine – hans hustru ägnade sig åt litteratur och politik. Hon skrev böcker, träffade författare och räddade många aristokrater från att halshuggas under franska revolutionen trots att hon var motståndare till monarkin. Hon är mer känd under namnet Madame de Staël.
Madame de Staël var under långa tider landsförvisad – hon och Napoleon kom inte så bra överens, så hon reste mycket, tog barnen med, var i Ryssland, i Sverige och i Tyskland – där hon träffade Goethe. Men hela tiden längtade hon hem till Paris.
Men till S:t Barthélemy kom hon inte.”