Under åren 1903–1957 ligger Sandarnas sommarsanatorium på en skogbeklädd kulle vid Stadsgränsen – gränsen mellan Sandarna och Kungssten. Sommarsanatoriet skapas på initiativ av stadsläkaren Karl Gezelius och läkaren Henrik Allard. Patienterna är fattiga och utan kostnad får de vila, mat och frisk luft.
Från början drivs sanatoriet ideellt, men från och med 1915 tar staden över driften.
Idén till sommarsanatorier utvecklas första gången vid den internationella tuberkuloskongressen i Berlin är 1899 och avser att skaffa medellösa lungsjuka, som antingen är i rekonvalescentstadium eller som väntar på plats på sanatorium, en möjlighet att åtminstone under sommarens varma dagar få del av en fullt genomförd behandling, och tillbringa nätterna i sina hem.
Här i Göteborg förverkligas idén av dåvarande förste stadsläkaren Karl Joh. Gezelius och praktiserande läkaren H. Allard, som med hjälp av enskilda bidragsgivare, främst Göteborgs maltdrycksbolag, startar verksamheten den 25 juni 1903.
Sanatoriet förläggs till en skogsbeklädd höjd invid Stadsgränsen. Första sommaren kan 40 patienter beredas plats. Sanatoriet kan vårda ca 120 patienter samtidigt, till en början uteslutande rekonvalescenter och kroniska fall, som genom sanatoriet får möjlighet till stärkande vård
I verksamhetens redogörelse för 1905 kan vi bl a läsa;
”Liksom i det föregående året stod sommarsanatoriet i början af juni färdigt att mottaga 50 patienter, och hade medel till verksamheten influtit genom frivilliga bidrag dels direkt till oss, dels i de utsatta sparbössorna. Någon utvidgning af sanatoriet lät sig tyvärr icke göra på grund af medlens begränsning, så mycket mera som Carnegieska hushållsskolans kök ej var rustadt att proviantera flera än 50 patienter och en särskild för sanatoriet provisoriskt uppförd köksanstalt skulle kräfva en relativt betydande summa. För en dylik utvidgning kan nog ej den frivilliga hjälpsamheten räcka till, utan är ett fast bidrag af kommunen därför erforderligt. Även denna sommar har sanatoriets verksamhet gynnats af god väderlek. Av de 94 dagarne, föll regn under 15 och blott under 4 så rikligt att sanatoriet måste hållas stängt.”
”Kosten har liksom förre våren varit riklig, omväxlande och god. Ett prof på middagsmatsedeln må anföras:
Söndag 2 juli: köttbullar med potatis
Måndag 3 ” Dillkött med potatis
Tisdag 4 ” stekt fläsk med stekt potatis
Onsdag 5 ” Kabeljo med potatis, krusbärssoppa
Torsdag 6 ” Kallops med potatis
Fredag 7 ” Hotch-potch soppa, pannkaka
Lördag 8 ” Makrill med potatis, rabarbersoppa
Till mellanmål serverades nysilad mjölk så mycket som önskades, hårdt och mjukt bröd samt 50 mg margarin (Pellerins N:o 3) pr patient. Under de kyligare dagarne uppvärmdes mjölken med ett vanligt Primuskök satt under en 25-liters mjölkflaska.”
Kostnad för maten uppgår till 0,63 öre per dag/patient.
Den första bebyggelsen består av två mindre sjukvårdsbaracker. År 1914 tillkommer en s k ”köksbarack”. Under april 1915 anser den dåvarande ledningen tvingad – på grund av ”den enskilda offervilligheten här som annorstädes blivit mindre” – begära bistånd av staden för att kunna driva sanatoriet. Den 27 maj 1915 beviljar stadsfullmäktige begärt anslag och uppdrar samtidigt åt hälsovårdsnämnden att överta verksamhetens ledning och förvaltning. Därefter utvidgas sanatoriets verksamhet med flera nya byggnader.
Under 1928 tillkommer en barnkrubba, med plats för 30 barn. Byggnaden uppförs av enskild donator, som också bekostar verksamheten under de första tre åren. Hälsovårdsnämnden har därefter av stadsfullmäktige erhållit anslag för verksamheten som tar han om småbarn, vars mödrar vistas på sanatoriet.
Sanatoriet läggs ned 1957 och de sista resterna av byggnaderna försvinner i samband med att Västerleden byggs under 1960-talet.