Vid besök i Alghero på Sardinien bär jag vid tillfälle en dräkt i mörkblå siden. Också den från Italien. Inköpt i Göteborg. En helt underbar upplevelse att bära. Sval trots de sommarvarma kvällarna. På ett foto påminns jag om både dräkten och det hantverk som är typiskt för Sardinien. Men nu kort om silke och siden …
Det berättas att en kinesisk prinsessa spann den första silkestråden för nästan 5 000 år sedan. Prinsessan Xiling Shi sitter i sin trädgård och plötsligt faller en kokong från ett blad på ett mullbärsträd. Den hamnar i hennes kopp med varmt te och när hon försöker ta upp den igen lindas hennes fingrar in i en lång, tunn silkestråd!
Prinsessan hade upptäckt det som skulle bli en av Kinas värdefullaste produkter. Kläder vävda av silkestrådar från silkesfjärilens larver blev snart mycket populärt bland de mest välbeställda kineserna. Prinsessan blev en mytomspunnen gudinna för siden.
Kineserna vakade som hökar över sitt siden och höll tillverkningen hemlig i mer än 2 000 år. I synnerhet romarna, som älskade siden, försökte luska ut varifrån tyget kom.
Den romerske författaren Plinius den äldre skrev t.ex. att ”kineserna är berömda för sina skogar, där de finkammar bladen på det finaste dun (till siden)”.
Silkestråd och sidentyg betraktats som det finaste man kan få tag på.
Vem vill inte ha sidenkläder, om det inte vore för kostnaden? Det är därför ingen slump att de flesta kejsare och kungahus genom tiderna har klätt sig i finaste siden, och att man i England har uttrycket ”The men of the clothes, is the men of the silk clothes”.
Tillverkningsmetoden av själva silkestråden var en väl bevarad kinesisk hemlighet i cirka 2 500 år fram till år 552 f Kr, då två persiska munkar lyckades smuggla ut silkesfjärilens ägg i sina ihåliga käppar – en tidig form av industrispionage – till en ivrigt väntande kejsare av öst, Justinian den Förste i Konstantinopel.
Munkarna blev sedermera övervakare av Justinians mullbärsplanteringar och silkesodlingar. Ungefär samtidigt med de persiska munkarnas smuggling nådde silkesfjärilen japanerna, troligen via Korea, som snabbt utvecklade konsten att göra siden.
Värt att notera är att Indien har producerat Kina-silke i ungefär två tusen år, men man har samtidigt producerat silke av en annan inhemsk fjärilsart i cirka fem tusen år; alltså är troligen indiernas tillverkning samtida med den kinesiska upptäckten.
Utifrån dessa händelser har den kinesiska silkesfjärilen Bombyx mori och det vita mullbärsträdet sakteligen spridits till allt fler länder. Vi känner till sidenvägen, som funnits i cirka 4 000 år, och som gick mellan Kina och Mellanöstern.
Silkesproduktionen tog fart i Medelhavsområdet och spred sig så småningom till resten av Europa.
Även här uppe i Norden har vi haft en period av silkestillverkning. Först i Danmark, men sedan också i Sverige och Finland.
I Sverige började man anlägga odlingar på 1700-talet, och då främst i Skåne. Men det har även funnits silkesodling på Lovön vid Drottningholms slott utanför Stockholm, ett initiativ av Drottning Lovisa Ulrika.
Det ansågs så viktigt att anlägga silkesodlingar i det dåtida Sverige, att kungahuset gav sitt bifall till bildandet av ”Sällskapet för inhemsk silkesodling” 1831, samt vidare upplät plats för plantering av två tusen mullbärsträd, vars löv är den föda som silkesmasken måste ha.
Vid hemkomsten från semesterresan tvättades min dräkt enligt den anvisning som fanns i plagget. Men tyvärr krympte den till barnstorlek och jag återvände till butiken i Olskroken med frågan om vad kan ha skett . Butiken lovade att återkomma efter kontakt med leverantören.
Jag hörde aldrig ifrån dem. Ingen förklaring. Ingen kompensation eller återköp.
(Silkesmaskens livscykel hämtad ur Shekar, Prabha & Hardingham, Martin, 1995, Sericulture and Silk production, Sherborne, s. 3)