Jag har en historia som en av mina kusiner berättat för mig. Våra mammor var systrar och vi har gjort samma resa inom släktforskning och kommit fram till Javanen. Men det är en annan historia jag vill berätta om nu. Den som handlar om osannolika möten som kan uppstå där man minst anar. Jag återberättar historien så som min kusin gav mig den för några år sedan.
Året är 1984. Planeringschefer inom IBM Europa ska ha möte och kusinen blir tillfrågad om han kan ersätta chefen för IBM Sverige, som fått förhinder. Det är med kort varsel och därmed kort tid att läsa på …
Han flyger från Arlanda en söndag till Charles de Gaulle norr om Paris. Därifrån tar han en skyttelbuss till flygplatsen Orly, söder om Paris. Konferensen ska hållas i Fontainebleau, så sista etappen blir en taxiresa på ett par mil. De är totalt ett fyrtiotal kollegor, från hela Europa och från huvudkontoret i New York, som inkvarteras 3-4 dagar på Grand Hôtel de l’Aigle Noir.
Den 23 september startar konferensen med ett tiotal olika nationaliteter, som det alltid brukar vara, på IBM:s internationella möten eller konferenser. Den franska trerättersmiddagen med vin blir ett skönt avbrott i förhandlingarna om nästa års budget.
Efter middagen serveras kaffe med calvados i de angränsande salongerna – Le Beaurnais – med panoramafönster mot parken. En tuff dag med stor middag gör att samtalet runt bordet går lite trögt. Det sitter 7-8 kollegor vid ett av de runda borden. En tysk, en skotte, ett par italienare, en amerikan, en fransman och så min kusin från Sverige.
För att få lite fart på eftersnacket ber min kusin sin tyske kollega, Egbert, berätta för alla hur han lyckades överleva två nedskjutningar och fly från ryskt fångläger under andra världskriget. Min kusin har hört historien tidigare och vet att den är dramatisk. Lite motvilligt börjar Egbert att berätta …
Han hade rekryterats av Luftwaffe efter sin läroverksexamen och snabbutbildats till Messerschmittpilot. Redan på sitt första uppdrag mot Ryssland blev han nedskjuten, men räddade sig i fallskärm. Egbert tillfångatogs och sattes i ryskt fångläger. Han lyckades fly efter några månader och tog sig tillbaka till Berlin. Nu fick han delta i kriget mot Storbritannien och gjorde raider över engelska kanalen. Tidigt en morgon i juni 1944 blev Egberts Messerschmitt BF 109 angripen av en mycket snabbare Mustang typ P-51 över Caen. Egberts plan blev träffat och han hoppade i fallskärm.
Så långt hade alla kring bordet följt berättelsen med stegrande intresse, men nu blev amerikanen vid bordet särskilt intresserad. Han, Dick, från företagets huvudkontor i White Plains, norr om New York, bad Egbert att upprepa datum och exakt klockslag för nedskjutningen. Det gjorde Egbert.
Glädjestrålande kunde Dick bekräfta att han var piloten i Mustangen som skjutit ner Egbert – nästan på dagen fyrtio år tidigare! Helt otroligt. Kusinens amerikanske kollega strålade av glädje att kollegan Egbert från Tyskland hade överlevt nedskjutningen. De omfamnade varandra, tårarna rann och de blev förstås vänner för livet. Och min kusin och de andra runt bordet hade fått sitt livs berättelse och fick uppleva en osannolik ”återförening” mellan tidigare fiender. Övriga kollegor som satt vid de andra borden samlades snabbt runt bordet för att få ta del av den stora nyheten.
Hade inte min kusin bett Egbert berätta sin historia så hade konferensen säker rullat på som om inget hade hänt; Dick och Egbert hade levt vidare i okunskap om sina olika stridande roller över norra Frankrike – i krigets slutskede.