Carl Olssons trädgård går att beskåda om man tar sig till Norra Guldheden i Göteborg, närmare bestämt till Reutersgatan eller Guldhedstorget. I dag framstår Olssons trädgård mer som en parkanläggning, än som den mycket originella trädgårdsodling den en gång var. När bergknallen ovan Landala bebyggdes i mitten av fyrtiotalet beslutade dåvarande stadsplanechef, Uno Åhrén, att Olssons trädgård skulle bli en del av den nya bebyggelsen.
Carl Olsson var novis på det botaniska området då han vid trettiotalets början satte sina första plantor på Landalaberget. Carls bakgrund är brokig och innan den period i hans liv som kom att vigas åt odlandet, hade han hunnit med en hel del. Under en kortare tid gick han på Valands konsthögskola i Göteborg och kunde titulera sig både konstnär och ciselör. Carl hade också hunnit med sjömans- och plåtslagaryrket.
Carl hade blivit ordinerad trädgårdsodling av sin nervläkare då han tidigare besökt både sjukhus och vilohem för sina klena nerver. I en artikel i GT från 1936 kommenterar han sjukhemsvistelserna på följande vis:
”Men det här är den bästa läkeformen. Ute i naturen, bland blomster har jag blivit en annan människa. Jag har fått arbeta, och det var det jag behövde, jag har gått upp tre, fyra på morgonen och hållit på långt in på sena kvällarna. Jag har gjort strövtåg i markerna för att finna vad jag velat ha i min trädgård, och jag har burit hela torvor hit. Den läkare som gav mig rådet till det här, han visste vad trasiga nerver bli hela av.”
Planteringen påbörjades i blygsam skala. Trädgården bestod till en början framför allt av alldagliga växter från den närmaste omgivningen. Allteftersom lades dock den ena arten till den andra och så småningom kom Olssons trädgård att rymma det mesta av landalabergens vildflora.
Vid sin trädgårdsodling byggde sig Olsson en liten brun trästuga, eller snarare en ateljé med tanke på stugans takfönster. Ateljén var en bohems hem, fyllt med spännande föremål och konstverk. När man klev in hos Carl möttes man av en väggmålning med skriften; ”Konsten lång – livet kort”. På väggarna hängde oljemålningar av Carl själv, och för det mesta stod också en och annan icke avslutad målning utefter väggarna. Vidare fanns att beskåda Olssons verk i driven koppar. En gammal kammarorgel och en spinnrock från 1600-talet rymdes också i rummet.
Till denna ateljé kom många besökare för att njuta av Carls sällskap och trädgård. En av Carls mer frekventa besökare var den välkända konstnären Åke Göransson. Denna besökte sin vän i hans oas för att samtala om konst eller, ibland, för att måla. Vid ett par tillfällen ritade han av Carl. Andra uppskattade gäster var professor Skottsberg och trädgårdsexperten Wahman. Av dessa lärde Olsson ett och annat om växternas latinska namn.
De första mer långväga växterna som Carl införlivade i sin trädgård kom från Dalsland. Han hade, på sin blygsamma sjukpension, inte råd att själv resa för att studera växterna i sin naturliga miljö. I stället fick han växternas miljöer beskrivna för sig, och med en intuitiv blick skapade han motsvarande förhållanden i sin egen trädgård.
Växterna från Dalsland fick en egen avdelning i trädgården, som Olsson kallade för Brudfjället. För att växterna skulle trivas och anpassa sig till sin nya miljö skickade han inte bara efter växterna, utan också jord och stenar.
I Brudfjället kunde man bland annat beundra Carls sippsamling. Allt från de vanligare blå sipporna till vita, röda, violetta och t.o.m. en högst ovanlig blåvitfläckig variant. Här fanns också den vårlika orkidén Sankte Pers nycklar, brudsporre och nattviol, knipprot och tvåblad, trolldruva och trollsmultron, sårläka, häxört och en lång rad nävor, allt från den intensivt lysande blodnävan till den blekt violetta svedjenävan.
Allteftersom kom växter från andra delar av Sverige, sända av vänner och vänners bekanta och Carl började att dela in sin trädgård landskapsvis.
Brudfjället växte ut och blev Dalsland, och Dalsland kompletterades sedan av flera andra landskap. Carls dröm var att en dag ha alla landskap representerade i sin trädgård.
Det var många som kom för att besöka Olsson och njuta av hans annorlunda trädgård, en trädgård med olika avdelningar för de olika landskapen. Här fanns inget staket som markerade var trädgården började eller slutade.
Någon gång under trettiotalets mitt nåddes Carl av besked om att den bergknalle han byggt sitt hus och odlade sin trädgård på skulle bebyggas. Hans oas var ju inte längre den avlägsna och skyddade plats den varit när han en gång påbörjade sin odling. ”Blir trädgården skövlad så är det slut med mig”, sa Olsson då beskedet nådde honom.
Han förkastade snabbt tanken på att flytta trädgården till en annan plats och börja på nytt. I stället uppkom idén om att trädgården kanske skulle kunna bevaras som en del av den nya bebyggelsen. Uno Åhrén, då stadsplanechef, besökte Olssons trädgård och fattade tillsammans med andra inblandade i byggprojektet beslut om att ett av direktiven för arkitekternas stadsplanearbete skulle vara ett bevarande av trädgården.
Carl Olsson skulle aldrig få uppleva den officiella invigningen av hans trädgård som skedde i samband med öppningen av utställningen Bo bättre. 1938 avled Carl på Sahlgrenska sjukhus som en följd av stelkramp. Olsson hade före insjuknandet utvidgat och grävt sin näckrosdamm djupare. Några små sår på hans ena hand hade troligen bildat inkörsporten för bacillerna. Trädgårdslandet, som för Carl blivit en själens medicin, kom så att indirekt kräva hans liv.
Inför invigningen av Bo bättre 1945, föll det på arkitekten Anna Branzell och stadsträdgårdsmästaren att iordningsställa Carl Olssons trädgård. De tog över efter Carls son som efter bästa förmåga skött trädgården efter faderns död. Olsson strävade efter att avbilda naturen och skapa ett koncentrat av den. Han avskydde det konstmässiga och menade att människan aldrig kunde överträffa naturen själv. Carl Olssons annorlunda och vackra trädgård var kanske främst ett resultat av hans förmåga att se det stora i det lilla och enkla.
Källa: Vårt Göteborg, Wiki samt Lisa Lindgren, 2006. Olssons trädgård