Under veckan som gått har jag läst boken ”På spaning efter språkets ursprung” av Sverker Johansson (2022). Ett lyckosamt sammanträffande med årets svenske Nobelpristagare Svante Pääbo som 2022 belönas för sin forskning på neandertalarna och denisovamänniskan.
Grottmannen
En grupp människor sitter runt en eld vid mynningen till en grotta ovanför en liten flod. Floden heter idag Sourdoire och är en biflod till Dordogne i nuvarande Frankrike. Nere längs floden är det stenigt med täta buskage av fjällbjörkar och vide. Där det finns jord ovanför grottan breder en grässtäpp ut sig, det är kyligt i luften fast det är bara i början av september. Inlandsisen är inte långt borta, människor är klädda i pälsar som skydd mot kyla. De är alla ljushyade, några är blonda och flera är rödhåriga. De fyra männen i gruppen har snarlika anletsdrag och ser ut att vara nära släkt. Fem små rödlätta barn springer runt och leker medan de vuxna pratar. De har alla breda näsor, utskjutande ögonbryn och nästan ingen haka, men barnens kroppar i övrigt kunde lika gärna ha tillhört nutida svenska barn. Samtalsämnet runt elden är en mammuthjord som är ung jägare har sett på avstånd tidigare under dagen, någon mil från grottan. En enda mammut skulle förse gruppen med så mycket kött och fett att de kunde bygga upp lite hull inför den långa hårda vintern som snart skulle komma, och mammutullen skulle kunna komma väl till pass som skydd mot den bitande istidskylan, även om gruppen snart skulle söderut mot vinterkvarteren närmare Medelhavet. Men mammutjakt är samtidigt svårt och livsfarligt . Mer än en i gruppen har gamla skador, läkta benbrott och annat som minnen av tidigare mammutjakter. Hur ska man bäst gå till väga?
Den äldsta mannen reser sig mödosamt upp och ställer sig så att alla kan se honom. Han har en träkäpp till stöd, hans rygg är böjd och han har svårt att räta på alla leder. Det syns att det gör ont när han rör sig. Han kommer inte att delta i någon mer mammutjakt, men han har mer erfarenhet än någon annan i gruppen och alla lyssnar när han tar till orda. Han påminner dem om den smala klyftan som finns lite längre fram längs den väg som mammutar brukar vandra, och hur gruppen flera gånger tidigare har haft lyckade mammutjakter där när han var ung. En månad senare lämnar gruppen grottan på väg mot sitt vinterkvarter. Mammuten är helt uppäten.
Gruppen har tillräckligt med mammutfett och torkat människokött inför den långa vandringen, men den gamla mannen är inte med på vandringen. Han dog en vecka tidigare och begravdes inne i grottan. Hans kropp lades i fosterställning i en grop i grottans golv med några av höstens sista torkade blommor ovanpå, och kroppen täcktes sedan med ett litet stenröse …
Sextiotusen år senare 1908 hittades mannens skelett av församlingsprästen i den lilla stad som vuxit upp i en annan floddal i närheten – inte långt ifrån den klyfta där det fångat mammuten. Det här skelettet kom för lång tid att färga vår bild av neandertalare. Den gamle mannens utseende rekonstruerades av franske forskaren Marcellin Boule som helt korrekt kom fram till att han måste ha varit kutryggig och böjd, men som tyvärr lät sig luras att tro att detta var typiskt för alla neandertalare. Han rekonstruerade också mannen så mycket mer apliknande än vad som är rimligt, med päls och griptår. Den rekonstruktionen blev mycket inflytelserik, särskilt i dåtidens populärvetenskap, och gjorde neandertalare till urtypen för den primitive grottmannen som knappt kan gå upprätt och inte begriper något mer avancerat verktyg än en klubba, och inte kan säga mer än ”ugh-ugh”. Än idag används ”neandertalare” som skällsord för människor med primitiva attityder som vi inte tycker anstår en Homo sapiens. Det är sorgligt och fördomsfullt att en annan sorts människa nedvärderats på detta sättet bara för att han var annorlunda. Boules konstruktion styrdes lika mycket av hans egna fördomar som av själva skelettet utseende – men den har aldrig fått sådan spridning om den inte hade slagit an strängningar i många människors sinnen, strängar som mer än gärna skiljer på Vi och De Andra. Det är samma strängar som slås an av nutida främlingsfientlig retorik – än idag är det tacksamt att argumentera för att den som är annorlunda därför också är samtidigt både mindervärdig och farlig …
Nu väntar Sverkers nästa bok – ”På vandring i språkens fotspår”!
Lyssna gärna till intervju med författaren – från Bokmässan: https://www.axess.se/tv/veckans-bok-2022/del-11-av-23-pa-vandring-i-sprakens-fotspar/
Ur Läkartidningen, 2022-10-03
Svante Pääbo får Nobelpriset för upptäckter om människans evolution
När Svante Pääbo lyckades kartlägga arvsmassan från neandertalare åstadkom han något som ansågs omöjligt. Nu har biologen tilldelats 2022 års Nobelpris i fysiologi eller medicin för sina »upptäckter rörande utdöda homininers arvsmassa och människans evolution«.
Svante Pääbo har kartlagt arvsmassan från neandertalare och även upptäckt en tidigare okänd hominin, Denisova, efter att ett fingerben från en grotta i Sibirien analyserats. Den upptäckten har skapat nya förutsättningar för att förstå människans genetiska grund.
Han har också sett hur korsningar mellan homo sapiens och våra utdöda släktingar skett efter migrationen ut ur Afrika. Genflödet från numera utdöda människoformer har visat sig ha fysiologisk betydelse i dag, exempelvis för hur vårt försvar mot infektioner ser ut, skriver Nobelförsamlingen.