Matsalen, Hökälla säteri
Vi vevar oss tillbaka några hundra år i tiden och tittar in i den här matsalen som finns i en byggnad som tillhör Hökälla säteri – en vackert målad interiör i gustaviansk stil. Säteriet Hökälla ligger en halv mil norr om Göteborg på Hisingen. Vi har kommit i med häst och vagn. För att vara exakt finns matsalen i den västra flygeln som byggdes 1780. Matsalens väggar är täckta med målade tapeter. Målade med oljefärg på grov linneväv. Våderna är nittio centimeter breda och hopsydda för att forma en helhet. Måleriet går i ljust gråblå toner med ramverk i lodrät randning, allt enligt tidens smak.
Ätten von Saltza äger säteriet under en lång period – mellan åren 1741-1884. Familjen Wennberg står sedan som ägare fram till 1902 då egendomen förvärvas av grosshandlare Anders Gustaf Friländer. Friländer är ägare fram till 1919 och donerar hela matsalsinteriören till Röhsska konstslöjdmuseet, närmare bestämt 1916. Det är inte bara interiören som doneras till Röhsska museet utan även möbler och hyllinredning.
Vävtapeterna kan vi anta ha blivit uppsatta under den tid ätten von Saltza förvaltar egendomen. Troligtvis i samband med att greve Hugo Herman von Saltzas avlider, då manliga arvingar kommer till änkan och säteriet. Den slutsatsen kan vi dra efter att man under restaurering finner blad ur Post- och inrikestidningar från 1785 – på baksidan av tapeterna! Samma år som greve Hugo Herman von Saltza avlider.
Måleriet är enkelt och bedöms vara skickligt utfört. Bröstningspartierna är enfärgade och utan utsmyckning medan de övre tapetvåderna är utförda med olika dekorativa inslag. Det finns även två dörröverstycken – med kvinno- respektive mansporträtt – i profil. Porträtten omges av medaljonger och blomsterdekor. Tapetvåderna är omgivna av bård med blad- och blomsterdekor samt rosett. Andra tapetvåder har regelbundet mönster i form av stiliserade ekblad, vars hörn är dekorerade med stiliserade blommor. I säteriets västra flygel finns sannolikt fler rum med bemålade vävtapeter.
1916 kommer så matsalsinteriören till Röhsska. Gåvan installeras på museets andra våning och är öppen för allmänheten. Ursprungliga listverk, panel, golv, dörrar och fönster jämte foder exponeras tillsammans med vävtapeter som tillsammans med snickerier sätts upp på ett regelverk av trä. Röhsska konstslöjdmuseet berättar; ”Vägledning genom samlingarna visade även en kakelugn i typiskt rokokoutförande och stolar av Chippendaleinspirerad modell härstammande från säteriet. Stolarna skall enligt uppgift ägts av familjen von Saltza.”
Alltihopa monteras ned 1996 för att ge plats åt utställningen ”Formhistoria 1851 till idag”. Inför Röhsska museets treåriga 100 årsjubileum (2013-2016) görs dock en ny installation där ett av utställningsrummet visar matsalen från Hökälla säteri.
Utställning av Hökälla interiör, Röhsska museet
Vem är då ägare?
Följer vi listan över ägare är det en ansenlig rad av namn som dyker upp – en av de första kända ägarna till Hökälla säteri är byfogden Erik Torgersson Bruhn (död 1641), också innehavare av bland andra Torp i Svartborgs socken, Grössby och Dal i Ucklums socken, Lilla Röra i Röra socken, Houg i Resteröds socken, Lärje, Bäckebol och lilla Haga i Backa socknar. En son, Jörgen Claesson-Bruhn säljer Hökälla den 20 augusti 1650 till Hans Fransson för lån till hans mor Karin Harboe och styvfar Mickael Kock. (Uppgifter ur Anbytarforum.) Egendomen säljs 1666 till kommendanten på Bohus slott, Börje Nilsson Drakenberg som erhåller säterifrihet (befriad från viss skatt m m) som dock reduceras och egendomen säljs senare vidare till översten för Elfsborgs regemente, Malcolm Hamilton av Hageby. En tid innan Hamiltons död 1699 övergår besittningsrätten eller nyttjanderätten för Hökälla till överstelöjtnant Rutger von Ascheberg, och senare till dennes son Christian Ludvig von Ascheberg. Under 1710 förvärvas Hökälla av friherre Carl Gustaf Kruuse af Verchou och dennes fru Anna Sinclair, som behåller egendomen fram till 1741 då den överlåts till svärsonen, överstelöjtnant Jacob Ludvig von Saltza.
Andra ägare är Carl Gustaf Kruuse, Gustav Mauritz Wennberg, Gustaf Magnus Wennberg, Anders Gustav Friländer, Magnus Ljung. 1920 tar Göteborgs stad över ägandet.
Vi kan notera ännu en gång att släkten von Salza ägde stora delar av Hisingen och Hökälla Säteri under 150 år och det blev så småningom Säve sockens största frälsegods.
Hökälla säteri …
”Ett mantal säteri uti Säfve socken af Westra Hisings härad och Göteborgs län, taxeradt till 15,500 rdr rmt, eges, jemte underliggande inom Backa socken belägna frälsehemmanen l’/2 mtl Stora och Lilla Hagen, af grefve E. F. von Saltza på Mem i Östergötland och har tillhört denna slägt allt ifrån medlet af 1700-talet. Beata Wilhelmina Kruse, enka efter generalmajoren Hugo von Saltza, testamenterade 1805 Hökälla till sin mans brorsöner. Hon dog här 1812. Denna egendom har den mesta skog af alla på Hisingen, men ett svagt åkerbruk. Åbyggnaderna äro goda och omgifvas af vackra trädgårdsanläggningar. En vexelundervisningsskola är här inrättad af egaren. ”
Ur Historiskt-Geografiskt och Statistiskt lexikon öfver Sverige
Källan vid högarna – Hauga Kelda – har en lång historia bakom sig. I forntiden anses den helig och har klang av storhet och makt. Det norska namnet Hauga Kelda betyder just Källan vid högarna och omnämns redan 1388 i biskop Eysteins jordebok. Källan ger sedan namn till hela området.
På platsen intill källan växer det upp en ståtlig herremansgård som ges namnet Haugakelda efter platsen. Byggherren heter Hans Frensén och han är lagman. Hans familj och släkt bebor gården fram till – den för norskt folk så bittra dagen – då Bohuslän blir svenskt land 1658. Hövitsmannen på Bohus Fästning, Börje Nilsson Drakenberg blir den förste svensken som äger gården. Han får säterifrihet för sin gård och försvenskar dess namn till Hökälla. Berömmelsen om Hökällas fägring sprids vida omkring.
Den vita mangårdsbyggnaden med flygelbyggnad till vänster – Hökälla säteri
Den gamla eken
Det är inte bara den gamla interiören i säteriets flygelbyggnad som är intressant. Intill gården finns även en uråldrig ek, där sägnen berättar att en greve von Ascheberg lär ha hållit sin bröllopsmåltid. Kanske är det överstelöjtnanten Gustav Adolf von Ascheberg (1661-1692) som firar bröllop med grevinnan Beata Thorstensson (1667-1691), den 13 augusti 1691. Och minsann – vid grävning nedanför samma ek hittade en dräng långt senare en gammal plånbok med mynt från 1600-talet!
Naturen här omkring har burit fram en hel del åldriga ekar. Omkretsen på den gamla eken jag nämner här ovan lär ha varit fyra meter och nio decimeter. Från grundstammen har eken ursprungligen delat sig i fyra väldiga grenstammar, som bildade en enorm krona. Tidens tand och människohand har malt ner det mesta och numera växer här andra vackra lövträd.
Eken får i vilket fall som helst namnet ”Aschebergska Eken” långt innan den huggs ner för gott – och kan dateras till sent 1300-tal.
En annan historia berättar att Konungens befallningsman vill fälla dessa väldiga ekar i området kring Hökälla och låta dem bli byggnadsmaterial åt den svenska flottan. Men den mäktiga frun på Sundsby säteri i Bohuslän – Margaretha Hvidtfeldt – räddar träden genom att kontakta självaste konungen direkt och får honom att upphäva beslutet om avverkning!
Sjukvården flyttar in – och ut!
När Lillhagens sjukhus höll på att byggas var man tvungen att riva gården – för att uppföra bostäder för läkare, år 1933.
och manbyggnaden 1933.
Göteborgs stad tvångsinlöser gården 1920 och i september år 1930 börjar man bygga ett stort sjukhus på säteriets marker, det blir Lillhagens sjukhus. 1932 rivs flygelbyggnaden och ett år senare huvudbyggnaden, som är uppförd 1884. Här byggs bland annat läkarbostäder. Huvudbyggnadens grund kan skönjas ungefär en meter från Hökällas väg. Kvar finns en timrad magasinsbyggnad med utklutar och stapel med vällingklocka, samt ett brygghus/bagarstuga. Tittar man noga kan man fortfarande ana vägen som gick i en krök runt mangårdsbyggnaden upp mot magasinsbyggnaden för att sedan vika ned igen mot Hökällas väg. Huvudbyggnaden låg alltså i princip mitt på och öster om nuvarande Hökällas väg.
Efter nästan 400 år rivs denna historiskt intressanta herremansgård under 1930-talet.
Kungl. Maj:t och kronan samt Göteborgs stad avtalar i december 1925 om att all sinnessjukvård ska övergå till staden, beslutar stadsfullmäktige den 16 juni 1927 om att uppföra ett sjukhus för psykiskt störda på ett av hemmanet – Lilla Hagen – i Hökälla i Säve socken.
Sjukhuset får namnet Lillhagens sjukhus och åkerbruk samt trädgårdsskötsel ska bedrivas av sjukhuset i terapeutiskt syfte. Sjukhuset förfogar över cirka 70 hektar mark. Anläggningen påbörjas 1930 och invigs den 18 november 1932. Byggnaderna ritas av Melchior Wernstedt (1886-1973) som är arkitekt och professor på Chalmers i byggnadslära och ornamentsritning.
Sjukhusbygget kostar, inklusive inventarier cirka fjorton miljoner kronor och omfattar tio vårdavdelningar med plats för ett tusental patienter. Alla de som vårdas på så kallade sinnessjukanstalter i Göteborg överflyttas efterhand till det nya sjukhuset, som står helt klart 1935. Ansvaret över sjukhuset övertas 1936 av sjukhusdirektionen, tidigare hälsovårdsnämnden.
Lillhagens sjukhus delas in i så kallade vårdblock. På sjukhusområdet finns vid den här tiden dessutom kyrk- och föreläsningssal med trehundra sittplatser, snickeriverkstad, smedja, plåtslageri, köksavdelning, bageri, tvättinrättning samt en dansbana. Trädgårdsanläggningen med växthus är av betydande storlek.
Sjukhuset blir snart överbelagt och 1938 tillkommer en ny vårdavdelning samt ett annex för ett fyrtiotal kvinnliga patienter som är ”lugna och lättskötta”. Dessa patienter vårdas från 1939 i den moderniserade herrgården Lärjeholm. Under 1953 öppnas ett motsvarande vårdhem vid Floda säteri för manliga patienter. År 1956 beslutar stadsfullmäktige om att låta uppföra en intagningspaviljong samt nya lokaler för arbets- och sysselsättningsterapi vid Lillhagens sjukhus. Antalet platser vid sjukhuset är nu 1 300 som fördelas på fyra kliniker.
1960 beviljas medel för ytterligare en arbetspaviljong samt ett medicinskt centrum för röntgen- och laboratorieverksamhet, kirurgisk behandling, tandläkare m.m.
1970 står byggnad för klinikexpeditioner, intagningsvårdavdelning och sjukhusapotek klart och 1973 får sjukhuset ett nytt centralkök, det modernaste i Norden som dagligen levererar 4 000 matportioner till sjukhuset och andra vårdinrättningar.
1975 invigs en stor vårdbyggnad med fjorton vårdavdelningar och sexton vårdplatser per avdelning. I byggnaden finns också lokaler för arbetsterapi, bibliotek, kyrksal m.m. I huvudsak bedrivs akutsjukvård här. 1980 tillkommer ytterligare forskningslokaler och en ny intagningsvård-avdelning.
Diskussioner om att lägga ner de stora institutionerna pågår parallellt med utbyggnad av sjukhuset och 1993 beslutas att allmänpsykiatrin ska vara borta från Lillhagens sjukhus senast 1998. Avdelning efter avdelning lämnar sjukhuset och några flyttar till Sahlgrenska sjukhuset och Högsbo sjukhus. De äldre patienterna flyttas ut till sjukhem. Många patienter skrivs ut till egna boende i olika former. Sjukhusområdet kallas nu Lillhagsparken.
Under en period är sjukhuslokaler uthyrda till Migrationsverket som anlägger en flyktingmottagning. Vi får en helt annan bild av vår omvärld. Barnfamiljer lever sida vid sida med hopp om en bättre framtid i ett nytt land. De serveras mat i lokal som angränsar till sjukhusets ordinarie personalmatsal …
I vårdbyggnader som töms förläggs helt andra verksamheter såsom vandrarhem, avdelning för tvångsvård (LVM-hem), rättspsykiatrisk avdelning, gruppboende, äldreboende, rehabilitering, förskola m m. En del verksamheter är här för att stanna andra under en övergångsperiod.
2006 lämnar den sista psykiatriska verksamheten området och flyttar till en ny vårdbyggnad inom Östra sjukhuset.
Idag och framtiden?
Vi är framme vid år 2015 och beslut har fattats om att riva vårdbyggnaderna A-B samt Medicinskt Centrum som jag tidigare beskrivit. Byggnaderna har stora problem med fukt- och mögelskador och går inte att rädda. En ny detaljplan har tagits fram – den ”möjliggör för drygt 500 nya bostäder. Ungefär 120 av dessa uppförs som radhus, cirka 300 stycken som bostäder i flerbostadshus och cirka 80 stycken lägenheter genom ombyggnad. Boende- och upplåtelseform kan inte regleras i detaljplanen, men ambitionen är att kunna erbjuda flera sorters boendeformer med olika upplåtelseform.
Vidare möjliggör detaljplanen för handel, vård, kontor, skola och odling. Med avsikt att göra detaljplanen flexibel över tid är användningarna så långt som möjligt inte avgränsade mellan varandra.”
På annat ställer läser jag; ”Byggrätt ges för uppförande av en rekonstruktion av mangårdsbyggnaden på fd Hökälla gård.” Om så är fallet kan vi säga att en cirkel är sluten!
Gör ett besök midsommarafton 2015. En chockerande bild uppenbarar sig. Hit kommer jag som mycket ung – en arbetsplats som under närmare 40 år ger både nöje och erfarenhet i medverkan i utvecklingen av en miljö utifrån människors behov – och inte minst insikt och tolerans för människor med sår i själen …
Poff, så är allt borta!
källor:
http://runeberg.org/snf/
http://www.konstkalendern.se/
http://rohsska.se
http://riksarkivet.se
http://www.psykmuseet.se
http://www.visualarkiv.se
http://runeberg.org/hgsl/
http://goteborg.se/planochbyggprojekt