Nu ska jag berätta lite om Kortedala i Göteborg. Ni som bott där kanske minns korvkiosken på Aprilgatan? Den som skapade den härliga atmosfären kring kiosken var Jane Ljung. Här blandades dofter av kokspadet från kantinen, oset från stekbordet där hamburgarna fräste – och inte minst vänligheten!
Jane var särskilt hygglig mot de som kommit lite snett i samhället. Eller de som inte hade råd att beställa mos… hon var en generös människa.
Hon var dessutom en av de första som flyttade till de nya höghusen på Allahelgonagatan. Ett sån´t lyft, med tanke på att hon tidigare bott i en halvmodern lägenhet på Hisingen. Hon var lycklig över att fräscht badrum och ljusa rum! Hela sextionio kvadrat – som ett slott! Hon som bott med dass på gården, eller wc i små skrubbar på svalen, och i bästa fall ett badkar långt nere i en kall och mörk källare.
Här i Kortedala låg naturen i alldeles inpå och fina lekplatser gjordes för barnen. Nybyggarandan skapade god grannsämja bland boenden. Det gick bra för Sverige och vi fick det allt bättre. Jane tog ofta med sig barnen ut i naturen och på en filt dukades med termoskanna och mackor.
Hon ansvarade för korvkiosken under sex år och blev känd för sitt glada och frimodiga humör. Hennes skratt hördes vida omkring. Hon kunde slänga käft – och det älskade hennes kunder. Hon öppnade sin kiosk klockan sex på eftermiddagen och stängde inte förrän två timmar efter midnatt. Hennes fyra barn fick vara ensamma rätt mycket – pappan höll sig ganska mycket borta. Och bäst var väl det, för nykter var han inte alltid.
Kvinnor hade inte så mycket att välja på vid den här tiden – att vara ensam eller fortfarande stanna kvar i äktenskapet – att ta steget ut till ett eget liv var stort. Och djärvt. Under 50- och 60-talet var många kvinnor hemmafruar och ekonomiskt beroende av sina män.
Jane valde att gå sin egen väg och öppnade därför sin kiosk, arbetade och tjänade egna pengar. Då gick maken för gott.
Jane var nöjd med sitt liv i kiosken som låg vid spårvägens ändhållplats – ett tillhåll för många som kunde te sig skrämmande. Men hon vurmade för de utsatta i samhället – och hon var aldrig rädd.