MITT GULDHEDEN Ett strövtåg i tid och rum

Posted On 30 april, 2025

Att se tillbaka på sin lokalhistoria är på många sätt att skriva fram livet. Det är som att betrakta oss själva och historien genom ett vidöppet fönster. Och min öppningsbild är från en augustidag 1953.

Så här minns jag ”ängen” – som då ligger intill min barndoms gata, Dr Heymans gata i Södra Guldheden, i höghuset som ligger mitt i bild. Intill vårt hus ligger en skogsdunge och den äng som efter en tid som skyttebana blir till grönsaks- och potatisland. Här finns under min barndom rester av odlingslotter och inte minst stora solrosor. Här bygger vi hyddor, drar ihop bråte till enorma påskbrasor, här härjar ”indianer och cowboys”, här sprids doften från pistoler som matar fram små rosa remsor, fyllda med knallpulver. Härifrån kan vi se upp mot Landala Egnahem och ankdammen där vi åker skridskor så snart det blivit vinter.

Så småningom byggs Guldhedsskolan precis här, men det är först 1962.

När den här bilden fångas, den 19 augusti 1953, ser Wavrinskys plats ut att vara något öde. Guldhedsskolan är ännu inte byggd. Den kommer alltså först 1962. Till höger i bild ser vi ”hästskohuset” på Dr Saléns gata, Dr Billqvists gata och lite av ”Röda längan” på Dr Belfrages gata. Till vänster i bild anar vi Landala Egnahemsområdet, och framför Dr Allards gata sticker höghusen på Syster Ainas gata och Dr Liborius gata upp. I fonden kan vi skönja Dr Bex gata, Dr Hjorts gata och Dr Sydows gata.

Spårvägen för linje 7, ser alldeles nyanlagd ut. Följer vi linjen, förbi höghuset i mitten så kommer vi till Dr Fries torg. Hit kommer med tiden skulpturen ”Fina fisken” av Palle Pernevi. Men en modell lär ha funnits här 1953. Originalet invigdes 1961.

Skulle vi vända blicken åt bildens högra utkant kommer vi osökt in på Guldhedstorget och Olssons trädgård. En plats vi ofta promenerar till.
Självklart ska jag nämna bostadsutställningen ”Bo Bättre” i Norra Guldheden, som hålls under 17 augusti – 16 september 1945 och som kommer till med anledning av Svenska slöjdföreningens 100-årsjubileum. Arrangörer var Göteborgs stad, Statens Byggnadslånebyrå och Svenska slöjdföreningen. Utställningen väcker stor medial uppmärksamhet och har över 120 000 besökare.

Idag går det att se rester av Carl Olssons trädgård från tiden för utställningen, vid Guldhedstorget. Trädgården kan idag betraktas som en mindre park, än som den mycket originella trädgårdsodling den en gång var. När bergsknallen ovanför Landala bebyggs i mitten av 1940-talet beslutar dåvarande stadsplanechef, Uno Åhrén, att Olssons trädgård ska bli en del av den nya bebyggelsen.

Carl Olsson är novis på det botaniska området då han vid 1930-talets början sätter sina första plantor på Landalaberget. Hans bakgrund är brokig och innan hans liv som kommer att vigas åt odlandet, har han hunnit med en hel del. Under en kortare tid går han på Valands konsthögskola och kan titulera sig både konstnär och ciselör (dekorerar i metall). Carl har också hunnit med sjömans- och plåtslagaryrket.

Carl blir på senare tid ordinerad trädgårdsodling efter att ha besökt både sjukhus och vilohem för sina klena nerver. I en artikel i GT från 1936 kommenterar han sjukhemsvistelserna på följande vis:

”Men det här är den bästa läkeformen. Ute i naturen, bland blomster har jag blivit en annan människa. Jag har fått arbeta, och det var det jag behövde, jag har gått upp tre, fyra på morgonen och hållit på långt in på sena kvällarna. Jag har gjort strövtåg i markerna för att finna vad jag velat ha i min trädgård, och jag har burit hela torvor hit. Den läkare som gav mig rådet till det här, han visste vad trasiga nerver bli hela av.”

Carl Olsson får aldrig uppleva den officiella invigningen av trädgården som sker i samband med öppningen av utställningen 1945. Redan 1938 avlider Carl på Sahlgrenska sjukhus som en följd av stelkramp. Olsson har före insjuknandet utvidgat och grävt sin näckrosdamm djupare. Några små sår på hans ena hand är troligen början till infektion. Trädgårdslandet, som för Carl blivit en själens medicin, kommer så att indirekt kräva hans liv.

Platsen vi ser i förgrunden på min öppningsbild skiljer Södra Guldheden från Norra Guldheden. Här cirkulerar idag ständigt bilar och här passerar spårvagnar och bussar – och här rör sig många människor. Fortfarande finns en liten vändslinga för spårvägen som kommer hit 1937 och som 1945 sträcks vidare mot Sahlgrenska sjukhuset.

I många år säger vi bara ”Guldhedstorget”, även om det inte är korrekt. Kanske har man trots allt svårt att uttala platsens egentliga namn – Wavrinskys plats. En plats som namnges 1954 till minne av Edvard Otto Wilhelm Wavrinsky (1848-1924).
Och tro det eller ej, men precis här låg en skjutbana! Den finns numera i Högsbo.

Fastighetskontoret anser att platsen hellre bör heta Reutersplatsen, dels på grund av sitt läge vid Reutersgatan, dels med anledning av svårigheten att uttala namnet Wavrinsky. Stadsfullmäktige fastställer dock namnet med motiveringen ”[…] till erinran härom (Göteborgs skyttegille) o till de utomordentliga insatser, som Wawrinsky gjort till främjande av nykterhet o folkliga strävanden av olika slag”.

Detta blir min hållplats för spårvagn 7. Ett av många minnen jag har från platsen är väntkuren i form av en öppen cirkel. Tyvärr blir den en urinoar för nödiga män – så det är nästan omöjligt att söka skydd även om det ösregnar, snöar eller blåser hårt! Stanken blir olidlig och det hjälper föga att en pissekur sätts upp i närheten!

Hållplatsen får med tiden en ordentlig uppfräschning och man sätter ner en
4,5 meter hög nål i marken – konstverket ”Här” av Ebba Matz. Så det ingen tvekan om var man befinner sig! Här och ingen annanstans.

Om betraktaren tittar noga på vykortet från Landala Långgatan ses en kvinna stå vid en pojke med cykel. Kanske är det kvinnan i mjölkaffären som slängt på sig jackan utanpå det vita förklädet som nu öppnar sig för vinden. Kanske skickar hon i väg budpojken med mejerivaror. Ännu en kvinna står på trottoaren – med ett barn i famnen.

Jag minns att jag når precis upp till kyldisken i mjölkaffären. Att de vitklädda kvinnorna skyndar fram och åter och plockar varor från hyllorna. Kylvaror förvaras under luckorna i disken. Känner med tungan på diskens kant och det är som att den fastnar i den iskalla plåten.

På gatan finns också Olssons charkuteri, korvar och specerier hänger i skyltfönstret. Ibland händer det att man får smaka på en korv. Krack, låter det när han knäpper av en korv och räcker den över till mig.

När mina två äldre syskon är i skolan får jag vara ensam hemma med mamma. Hon har fullt upp med att diska, städa, tvätta, sy kläder, sticka och handla mat som hon lagar i det lilla omoderna köket. En mindre gasspis står ovanpå vedspisen i köket. Ett enda rum. Där sover vi tre barn med föräldrar. Mamma, pappa och tre barn.

Men vi går också och hälsar på ”tant Annie” eller ”tant Märta” – ”tant Lisa” bor i samma hus och med henne pratar mamma varje dag. De två senare flyttar också till moderna lägenheter i Guldheden. ”Tant Annie” bor kvar i Landala så länge hon lever. Men hon kommer en gång i veckan och badar hos oss i Guldheden.

Under soliga dagar är vi barn alltid uppe i ”bergen” – alldeles intill gården, och de sträcker sig upp mot Norra Guldheden. Här finns klätterträd, små ängar och berg – ett paradis för ungar. Att gå på ”utflykt” betyder filt och saft eller kaffe för vuxna.

Allt började på Landala Långgatan 19

Här sitter jag bland flickor i ”bergen” som handarbetar flitigt. Jag har fått låna både halsband och en docka att leka med. Min äldre syster sitter utanför filten. ”Du får inte sitta på våran filt”, hör jag en större flicka säga till min syster. Underdånigt sätter hon sig ner i gräset och jag känner att det inte är snällt mot henne. Trots min ringa ålder förstår jag att det gör ont i min syster att inte få tillhöra dem som sitter på filten. Tjejgänget. Det gör ont i mig än idag att se på det fotot.

Landalaflickor på symöte – eget foto

Flyttlasset går till Södra Guldheden

Alldeles i början av 50-talet flyttar vi till Guldheden. Till underbara två rum och kök, med badrum och en fin balkong. Huset har nio våningar och vi bor på första våningen. Här bor vi tre barn med en ensamstående mamma.

Vi har tvättstuga i huset, men ingen tvättmaskin. Tvätten kokas i ett stort kar av cement med ett inre kar av metall – eldrivet. När det är dags att skölja fångas tvätten upp med en ”trästång” och läggs över i ett stort rostfritt kar. Vattenkranen svängs över och mamma spolar rent vatten över tvätten! Tungt arbete att vrida ur vatten och hänga upp i torkrummet intill. Mangling sker i ett annat hus på gatan.

Långt senare kommer en tvättmaskin på plats. Då är det hålkort i metall som gäller. Så sker val av färg på kortet som ska styra programmet. Tvättlistan på dörren in till tvättstugan blir snabbt fylld av namn, och tider synes aldrig vara tillräckligt många för ett hus med ett fyrtiotal hushåll.

Mamma arbetar nu heltid och måste ständigt se till att det finns utrymme för hushållsarbete och ordna ett hyfsat liv för oss barn. Aldrig ser jag henne sitta och inte ha något för händerna. Hon syr våra kläder, stickar tröjor, sockor och för att inte tala om mängden av virkade dukar, överkast och gardiner med Bohusstjärnan som mönster.

I huset finns gott om 2-rumslägenheter, 3-rumslägenheter, 5-rumslägenheter samt några få enrummare med kokskåp. I 5-rumslägenheterna finns förutom öppen spis i vardagsrummet ett ringsystem som innebär att man via tryckknappar som är placerade runt om i lägenheten kan signalera till en väggtavla i köket var i lägenheten man önskar service. Många familjer i dessa lägenheter har tillgång till barnflickor och hembiträden som i varierande grad byts ut. Varubilar levererar dessutom diverse varor direkt till hemmet. Affärsägaren Wingård på Dr Saléns gata, levererar nästan dagligen livsmedel i egen hög person medelst sin Volvo Duett.

Apropå leveranser vid dörren. Minns alla som kommer och säljer vid vår dörr. Det är mannen med kostymer hängande över hans ena axel. Han hade grå uniform och båtmössa – och frågar om vi vill ha kemtvätt. En kvinna vill ha betalt för GP och klipper ut ett litet kvitto, ungdomar säljer dags- och kvällstidningar under helger, jultidningar eller julbrev, majblommor …

– Vad sägs om att köpa en förbandslåda, frågar en man vid dörren.
Mamma säger nej, med orden ”det är väl samma skräp som Svea Nornan”. Och fortsätter berätta att jag som har blivit hundbiten, fått kläder sönderrivna – och inte fått ut någon ersättning av försäkringsbolaget.
– Vadå, säger mannen med förbandslådan, får jag komma in?

Mamma släpper in honom, och vid köksbordet skriver mannen ner alla uppgifter. Hur jag i flera månader gått strakbent efter att ha blivit svårt hundbiten i ena knäleden, fått byxor och jacka sönderrivna av hundens vassa tänder – ”attackerad av ett vilddjur i Guldheden”, som min lärare kommenterade.

Och mamma köpte förbandslådan efter mannens besök. Han lyckades ju få försäkringsbolaget att betala ut ersättning för sjukvård, kläder, sveda och värk.

Ett annat minne som dyker upp är av den svartmuskige mannen. Han som sjunger: Jag slipar knivar, jag slipar saxar, jag slipar solsken och dagligt bröd …

Hur kan han hålla reda på alla som ska ha tillbaka sina knivar och saxar? Det är för mig en gåta då vi barn samlas med skräckblandad förtjusning – kring hans cykel, vars bakhjul driver slipskivan. Vet inte hur han gör, men mamma får tillbaka rätt kökskniv och saxar! Den svartmuskige mannen ställer sin ”arbetsplats” vid entrédörren och han återkommer ett par gånger om året.

Ett mer påträngande barndomsminne är ljudet. Ljudet från knackande i sten som under många år hörs från Dr Saléns gata. I suterrängvåningen (markplan) med skyhöga fönsterpartier inryms Valands konstskola och där samlas ett stort antal konstnärselever. Några av dem står på utsidan av ateljéerna – bildhuggarna som mejslar fram fantastiska figurer.

Det är uppenbart att deras kläd- och hårstil skiljer sig från mängden. Långa fladdriga rockar och långt hår blir kännetecken på unga män och kvinnor. Oftast svartklädda och extremt magra.

När Guldhedsskolan kommer till på 1960-talet går strömmen av dessa konstelever mot skolan för att bli serverade lunch i bamba.

Under årets mörka timmar kan vi i ateljeljuset ana nakenmodeller som avbildas av tecknare och målare. Spännande spaning för många ungar som klättrar utmed stuprännorna för att få bättre insyn!

Vintertid ligger här den bästa slänten för skid- och kälkåkning. Så det händer att även en blivande kulturarbetare hänger med där bak – tjoande far vi nedför backen och väjer förhoppningsvis för alla träd som står i vår väg. Ibland misslyckas jag och krocken blir total. Valands konstskola är aktiv här under 1950–1970.

Trots att vi flyttat till Guldheden lever ändå Landala kvar. Mamma hälsar ofta på gamla grannar och vi tar då vägen över Landala mot ”stan”. Som för mig enbart betyder Grand Bazar! Vi går över ”ängen” mot Guldhedstorget, nedför Egnahemsbacken och via Landala mot Vasaplatsen och slutligen når vi Bazarbron som sträcker sig över vallgraven – in till innersta kärnan av Göteborg. Och där ligger Grand Bazar!

Ibland går vi över Norra Guldheden och kommer ner till Annedal. Vi ska till Västergatan, menar mamma. Där ligger möbelaffärer och porslinsaffärer. Inte alls ”stan” och inte alls roligt för en liten flicka med trötta ben och som hellre ville sitta på röda pallar och äta falukorv med potatismos och brun sås på Grand Bazar. Är det fest kan det bli glass och jordgubbssylt som rinner nedför glasskulan i skålen. Raska kvinnor springer fram och åter här också. Serverar längs långa bord som omringar dem på båda sidor. Där sitter vi. Mamma och jag. Vänder jag blicken mot fönstren ser jag män i svajiga sjömansbyxor, båtar och palmer – alla ser glada ut.

Kanske är dessa figurer slipade i fönsterglaset, det är i vilket fall som helst spännande att se på. Allt avbryts då en man kommer in i baren och hojtar, han bär ett hölster med leksakspistoler, cowboyhatt på huvudet och sheriffstjärna på bröstet. ”Sheriffen”, säger mamma lugnt. Ingen fara! Han håller ordning på oss alla i varuhuset!

Mamma vinner ett presentkort 1956 som renderar en stor TV av märket Arena. Om kvällarna ser vi sporadiskt på TV. Svartvit grynig bild som mestadels visar testbild!

Nu är vi två boenden i huset som har tillgång till TV. Familjen Bergman och familjen Eriksson. Till familjen Bergman kommer kvällsgäster uppklädda med en drink i handen. Till familjen Eriksson kommer de som vill se Kvitt eller dubbelt — frågesporten som sänds för första gången den 12 januari 1957. Då serveras kaffe och tårta.

Mitt i veckan tittar jag på en vinkande Ria Wägner och barnprogrammet Andy Pandy! Annars leker vi barn som bor i huset mycket tillsammans. Naturen kring huset inbjuder till det. Men jag tycker särskilt mycket om att leka med Mats. Och ofta blir det ”mamma pappa barn” – han gillar min docka som ibland blir föremål för undersökning. Mats har ett medicinskt lexikon som visar på spännande platser på våra kroppar som kan undersökas. Det fantastiska är att denne Mats också som barnläkare undersöker min yngsta dotter direkt efter födseln. På riktigt och på SU/Östra sjukhuset (KKÖ).

Södra Guldheden – en ideal planering?

Kan inte påstå att jag varit insatt i den fysiska planeringen av stadsdelen. Läser i historiken att Albert Lilienbergs stadsplan över området, år 1920, innehåller förslag till villabebyggelse i den södra delen. Planen genomförs aldrig och inte heller den efterföljande från 1939. Den enda större nybyggnaden i området är ett vattentorn år 1935. Gatunamnen har kopplingar till historiska läkare och sjuksköterskor på det närliggande Sahlgrenska sjukhuset.

Sammanlagt finns här ett tjugofemtal gator och gångvägar där doktorerna presenteras med efternamn och systrarna med förnamn. Två av de tjugotvå doktorerna var kvinnor, och deras gator tillkommer på 2000-talet.

Planen för Södra Guldheden blir färdig i november 1947. Mellan åren 1949–1953 uppförs Södra Guldheden, ett mönsterexempel på dåtidens stadsbyggnadsideal med trafikseparerade ytor och ett sammanhängande grönområde. Faktiskt det första i Göteborg.

Biltrafiken matas utifrån med endast mindre vägar bland husen. Gående och cyklister hänvisas till separata gång- och cykelvägar genom grönområdena. Centrumet vid Dr Fries torg och skolorna placeras bilfritt i eller i anslutning till parkmiljön.

Bostadshusen uppförs av allmännyttan, kooperativa och även privata byggherrar. Bebyggelsen med både lamellhus och punkthus är karaktäristisk för 1950-talet med en välbalanserad materialvariation och genomtänkt placering i terrängen. Grönområdet både håller ihop och separerar bebyggelsen som samlas i mindre grupper med inbördes enhetlig utformning.

Torget ramas in av två huslängor med butiker i botten och bostäder ovanpå. I väster finns samlingsbyggnaden med bland annat bibliotek och en liten parkanläggning mot grönskan.

Namnet Guldheden påträffas redan på 1700-talet, men innebörden är än idag oklar. I norr gränsar Guldheden till Vasastaden och Landala och i söder till Mölndal.

Stadsdelen utgörs av obebyggda bergs- och grönområden fram till 1940-talet, då flera bostadsområden började växa upp. Guldheden är indelat i två delar: Södra och Norra Guldheden. Norra delen bildades 1945 medan södra delen började bebyggas i slutet av 1940- talet.

Vid Södra Guldhedens tillkomst reserveras många av fastigheterna åt personal inom Sjukvårdsförvaltningen. Guldheden växer fort i samband med andra världskrigets slut, då befolkningen ökar markant och bostadsbristen blir större. De obebyggda markerna kring Södra Guldheden kommer väl till pass. Ett område som återspeglar mycket väl femtiotalets stadsplanerings- och arkitekturideal med en karaktäristisk växling mellan låga och höga hus samt mellan tegel- och putsfasader. De partier som är svårbebyggda blir grönområden, här finns grönska längs gång- och cykelvägar, kring lekplatser och på bostadsgårdarna.

I väster gränsar Södra Guldheden till skogsområdet Änggårdsbergen. Området är sedan 1975 klassat som naturreservat och har en storslagen och varierande terräng med bergsryggar, ljunghedar, tallskog, ädellövskog och sjöar. Här finns goda vandringsvägar.

En promenad i nutid

Hoppar av bussen vid Syster Estrids gata och går förbi huslängan för konstnärer – med ateljélägenheter i två etage, panoramafönster med utsikt och egna små trädgårdar. Om- och tillbyggnad har skett under senare år. En del kända konstnärer och skådespelare, blev grannar med oss andra.

Guldhedens vattentorn väntar. Går runt ett varv i den lilla skogsdungen vid backen upp mot vattentornet då en hundrastare ropar åt mig att inte vara i ”hans skog”! Han ropar att jag ska spara Karl Johansvampen åt honom. Det gör jag. Men jag plockar några kantareller!

Det ryktas att man snart ska stänga caféet i tornet så det gäller att passa på.
Guldhedens vattentorn, ritades av arkitekt Nils Einar Eriksson, invigdes 1953 och kort därefter öppnade en servering som kom att bli populär. Här bjuds på en hänförande utsikt – ända bort mot Vinga och Marstrand.

Strax intill ligger bostadshusen på Dr Lindhs gata, med promenadavstånd till Sahlgrenska sjukhuset. Husen uppförs under slutet av 50-talet och tidigt 60-tal – och de första lägenheterna är inflyttningsklara i början av 1960. Många av våra grannar på Dr Heymans gata flyttar hit. Husens ägare är Göteborgs Bostadsbolag, och via ett avtal med Göteborgs Sjukvårdsförvaltning upplåtes bostäderna till personer som är anställda inom sjukvården i Göteborg. Lägenheterna är alltså en sorts tjänstebostäder och de boende är i den bemärkelsen andrahandshyresgäster.

Området ritas av arkitekterna Lars Ågren och Henrik Falkenberg. Läkarbostäderna är om fyra till sex rum och kök (100–128 m2) och sjuksköterskebostäderna är enkelrum med kokvrå (38 m2). Sedan 1992 är det en bostadsrättsförening.

Tar mig ner mot Mossebergsskolan och in på skolgården. Här börjar jag första klass 1954. Sal 5, ”fröken” heter Stina Ågmark.

Tant Karin är skolans vaktmästare och husmor i bamba. Hon bor i det lilla huset alldeles tätt intill skolan. När jag vid tillfälle sätter ett torskben i halsen får jag sitta på ett bord i bamba och äta knäckebröd och dricka mjölk. Sedan följer hon mig hem.

Idag ser det annorlunda ut på skolgården. Då asfalt, idag lekplats och träd. Här hoppar jag hage med Niklas Falk. Han går i en parallellklass och bor i ”Röda längan”. Blir skådespelare precis som sin äldre broder. Vi konfirmeras tillsamman långt senare.

Bamban ligger kvar. Gympasalen likaså. Karins hus ligger också kvar. Vänder mig om och tittar upp mot syster Estrids gata. Påminns om den 9 februari 1964 då jag slinter i mörkret på en isfläck i slänten ner från gatan. Foten går inte att stödja sig på. Kryper hela vägen hem i hopp om att möta någon som kan hjälpa mig. Men möter inte en enda människa!

Över Dr Fries torg, nedför Dr Heymans gata. Inte ens en hundrastare!
Nästa morgon chockas mamma och jag förs till Barnsjukhuset med bruten fot!

Nu går jag alltså samma väg. Förbi Forum och Biblioteket, ser enorma katter – konstverk – vid en liten lekplats. Nostalgisk går jag över de svart-vitrutiga plattorna på torget mot ”Fina fisken”, vars vatten är rent och fräscht idag.

Här i hjärtat av Södra Guldheden ligger alltså Dr Fries Torg – ett klassiskt femtiotalstorg där man idag hittar apotek, bibliotek, gym, pizzeria, florist, videouthyrare, tobakskiosk, Hemköp och fiskbil. Dr Fries Torg ritas en gång av arkitekterna Brolid och Wallinder.

Där kvarterskrogen inryms idag ligger från början min favoritaffär. Bokhandeln. Förutom ett stort utbud av böcker finns i bottenplan en avdelning för leksaker. Ägaren Arne Larsson är en riktig gentleman, välklädd och med rosett under hakan. Vinröd rosett som alltid sitter lite snett. Min analoga lådkamera servar han till fullo. Tömmer den på filmrulle och sätter in en ny. Framkallade foton kommer åter med snabb leverans.

Intill bokhandeln ligger en blomsteraffär, därefter fruktaffär, färghandel, frisör, Konsum – med särskild brödavdelning innanför entrén. På andra sidan torget ligger järnhandel, tobakshandel, kortvaruaffär, livsmedel, fiskaffär, Mode, konditori …

Ett alternativ till torgets butiker är den originella butikslängan på Dr Bex gata. Byggnaden uppförs 1951 efter ritningar av arkitekt Henning Orlando. Ett affärshus med speciell utformning med framåtlutade skyltfönster och kraftiga markeringar. Här finns postkontor, färghandel, fotograf, Konsum m fl.

Det är den 28 juli 1954, om en dag ska jag fylla sju och till hösten ska jag börja första klass. När mamma ska skicka paket till mormor i Ångermanland går vi till posten på Dr Bex gata och om jag står och tittar ut genom fönstren därinne så når jag ungefär upp till den höga skrivhyllans kant.

Denna dag fotograferar Sune Sundahl precis den utsikt jag minns. 7:ans spårvagn står vid ändhållplatsen. Längre bort ser vi husen på Dr Westrings gata.

Den här affärslängan blir mycket omtalad. Älskad eller avskydd.

Tillbaka till Dr Fries torg och jag tittar bort mot kyrkan. Den som invigs den 2 oktober 1966 och tillbyggs 2003. Berget som kyrkan står på, ligger 86 meter över havet.
Min son döps här 1967. Prästen hade glömt dopet och är på väg hem. Klär snabbt om och döper sonen till ”John”. Men i dopbeviset blir det rätt! Johan.

I den gamla Guldhedskyrkan – på Dr Allards gata 2 – konfirmeras mina äldre syskon. Den här lilla kyrkan kallas även barackkyrkan och invigs 1951 och är egentligen två sammanbyggda träbaracker, som församlingen har fått i gåva av krigsmakten 1949.
Den ena delen är inredd till kyrksal och den andra är samlingssal med tillhörande pentry. Själv får jag gå till Annedalskyrkan – alla grupper får inte plats i den lilla kyrkan på grund av de stora barnkullarna. Konfirmationen sker den 31 mars 1962.

Idag är det Göteborgs estniska förening/hus som håller till i den gamla kyrkan i Guldheden.

Slänger en sista blick på höghuset närmast spårvagnshållplatsen vid Dr Fries torg som vi kallade ”klockhuset”. Långt efter det att urbutiken upphört. Här har verksamheter växlat under årens lopp.

Svänger in på Dr Bondesons gata och vidare mot det karaktäristiska bostadshuset vid Dr Belfrages gata – av många kallat ”Röda längan” – byggt 1950. Huset får en ny granne under 2000-talet. Det gamla vattentornet som idag är ett tretton våningar högt och ombyggt studentboende. Troligen stans högsta studentbostadshus med sjuttiofyra studentlägenheter som är utformade som tårtbitar, skapat av arkitekten Knut Fredrikson.

Det gamla vattentornet kommer till redan 1936 genom arkitekt Ragnar Ossian Swensson (1882–1959) och blir till för att betjäna Norra Guldheden. Tornets ytterväggar lär ha blivit gjutna på endast åtta dagar! Tornet skulle komma att inrymma trehundra kubikmeter vatten.

Det blir många vattenreservoarer kring Landala, Guldheden och Johanneberg. Kanske

beroende på de höga höjderna – i vilket fall som helst så ger deras placering på bergen vackra siluetter mot Göteborgshimlen. Lätta att känna igen.

Konsten i vardagen

Under mina vandringar i Guldheden har jag sökt och ibland funnit konstverk som fanns då jag var barn eller som kommit till under senare år. Här nämner jag några:

• Fina Fisken, av Palle Pernevi vid Dr Fries torg.
• Babianen och kråkan, av Sture Collin vid Syréngatan nära spårvagnshållplatsen DrFries torg
• Balansören, på Dr Wengbergs Gata
• Haren och sköldpaddan av Sture Collin, vid Syster Ainas gata
• Havre och betong även kallat Hästen, av Ivar Lindekrantz, vid Dr Westrings gata
• Här, av Ebba Matz på Wavrinskys plats
• Sommar, av Nils Sjögren vid Guldhedstorget
• Stillhet, Britt Ignell vid Dr Allards gata

Tyvärr saknas en del av Guldhedens bronsfigurer p g a stölder.

En av gatorna i Södra Guldheden – vem var Doktor Heyman?

Som jag tidigare nämnt har gator och torg uppkallats efter läkare och sjuksköterskor som haft stor betydelse för oss Göteborgare. Jag hade förmånen att växa upp på Dr Heymans gata.

Göteborg drabbas av flera koleraepidemier under 1800-talet, men den första och värsta inträffar sommaren 1834. Närmare tvåtusen göteborgare avlider inom loppet av sex veckor. Läkarna står handfallna. Man har inte tillräckligt med kunskap om upphovet till sjukdomen eller om hur smittsam den är. En sak är man dock säker på. Smittan har med fattigdom att göra – och eftersom bostäderna i Majorna och Haga är eländiga blir de boende i dessa områden särskilt drabbade. En av stadens läkare – Elias Heyman – är i synnerhet intresserad av hygieniska frågor och försöker argumentera för reformer som uppenbarligen ska förbättra situationen. Faktum är att smittan sprider sig via vattnet man dricker – vatten som är förorenat av latrin.

Läkaren är dessutom ordförande i Göteborgs Läkaresällskap och när lagen, som inte tillåter judar att inneha statliga tjänster tas bort, erhåller han den första professuren i allmän hälsovårdslära vid Karolinska institutionen i Stockholm. Vi är nu framme vid 1878. Elva år senare föreskriver regeringen att denna lära ska vara obligatorisk inom läkarutbildningen.

Helsovårdsföreningen har ett särskilt tema vid sitt möte den 14 december 1889; det ska handla om sundare arbetarbostäder. Professorn skall efter ett föredrag tala om hygienens betydelse för sundhet. Han börjar sitt anförande … men tystnar plötsligt. Han sjunker ihop efter ett uttryck som för en smärta.

Doktor Elias Heyman är död. Bara ett par veckor före sin 60-årsdag. Hans hjärta orkade inte längre.

Skolgång

Efter två skolår i Mossebergsskolan går jag nu på Götabergsskolan vid Molinsgatan. Det blir att promenera igen. Avståndet är inte tillräckligt långt för att jag ska få ett spårvagnskort som de flesta andra har i klassen. I kedjor kring halsen dinglar dessa plastkort tillsammans med nyckel. Min nyckel har jag i fickan.

En morgon när jag kommer till toppen av Egnahemsbacken ser jag eld och rök som bolmar upp från kapellet i Landala. Kyrktornet brinner!

Lucia, guldring och läroverk …

Under våren 2023 deltar artisten Stefan Andersson i TV-programmet Go ́kväll. Han berättar om minnen från barndom, ungdom, vuxen … bl a nämner han en lärare som en gång fått honom att intressera sig för Ostindiska Kompaniet. Intressant med tanke på att Göteborg under 2023 firar 400 år.

Det klack till i mig. Kände igen lärarens namn och så kommer jag åter att minnas den där tidiga Luciamorgonen. Står vid Wavrinskys plats i Guldheden och väntar på att en bil ska dyka upp. En av mina klasskamraters pappa ska samla ihop oss för att överraska vår ”fröken” – läraren på Götabergsskolan. Vi ska hinna till lärarens bostad i Mölndal före klockan sju!

Där kommer den. En större möbelbuss med text utmed fordonet – Jälmbys sängkläder. Det är Bittes pappa som är handlande och nu packar vi ihop oss för vidare färd mot adress Idunagatan 6 i Mölndal.

Via Toltorpsdalen kommer vi snart fram till Fässberg och på Idunagatan ligger ett pyttelitet, vitrappat hus. Vi sträcker ut våra lucialinnen och förbereder ljuständning … knackar på och dörren öppnas av en liten gumma som förvånat undrar vad som står på. Hon backar in i köket och sätter sig vid vedspisen. Det doftar gott av nykokt kaffe. Vi tågar in med tända stearinljus och innanför ett litet vardagsrum ligger hon. Vår lärare i nattlinne!

Jag är tretton år och har i fyra år gått samma väg fram/tillbaka till skolan. Nu är det i slutet av oktober 1960 och som vanligt sveper min blick över taken i Landala och bortöver stan. Och denna morgon blir annorlunda. Brandmän finns på plats och många har stannat till för att se dem jobba hårt för att minimera skadorna på kapellet.

I ärlighetens namn ska jag säga att jag aldrig varit inne i kyrkan. Trots att jag bott i Landala och att skolan ligger nära. Men det är Vasakyrkan vi besöker under min tid på Götaberg.

Om jag minns rätt har Evangeliska Fosterlandsstiftelsen sedan många år övertagit kapellet.

Jag skulle överdriva om hennes ansiktsuttryck var milt. Hon blixtrade med ögonen och vi sjunger Sankta Lucia. Så besöket blir kort. Vi famlar tillbaka genom köket och ut på gatan. Släcker våra ljus och hoppar in i bussen igen. Pappa Jälmby ser något road ut.

Klockan åtta är vi på plats i skolan. Magister Ronnheden har med sitt fiolspel just lett skolans luciatåg genom alla korridorer. Första lektionen går åt att lyssna till en upprörd, förnärmad lärare. Jag tror till och med hon glömde den annars obligatoriska morgonbönen.

Vi hade invaderat hennes hem och spillt stearin på rumsmattan. Må vi aldrig göra om detta i framtiden. Nej, vi lovade.

Denna lärare är under många år en förebild för mig. Alltid uppmuntrande. Alltid observant på hur jag har det hemma, hon anser mig vara flitig i skolan och att jag måste be min mamma att se till att ansökan görs till läroverk. Det gör inte mamma. Det gör min lärare till slut. Dessutom ser hon till att jag får Premium för flit och framsteg – diplom och femtio kronor!

Under många år gör jag mig ärende fram till katedern. Vid ena katederns kant sitter pennvässaren och från den försöker jag utforska vad det är för inskription på lärarens guldring. En till synes slät guldring med en sten. Efter många år vill jag få det till ”Gud är god”.

Luciafirandet ovan sker under det femte året med läraren. Det sista för min del på Götabergsskolan.

Långt in på 2000-talet tar jag en sväng om Idunagatan i Mölndal. Köper en vacker växt och har för avsikt att hälsa på min gamla ”fröken”. Huset är nu rejält moderniserat. En kvinna öppnar och jag känner genast igen henne. Presenterar mig och hon bjuder vänligt in mig.

Sätter snabbt på kaffebryggaren och snart sitter vi ner och jag berättar minnen. Hon nickar och skrattar. Jadå, utbrister hon när jag räknar upp alla gamla klasskamraters namn, de flesta från Södra Guldheden – våra utflykter och åren som elev. Guldringen. Allt ser ut att stämma.

– Men neej, säger hon till sist dröjande. Jag minns inte dig …

Sorti.

Efter ett par timmars fikande och berättande reser jag mig för att gå. När hon står vid sin ytterdörr och följer mig med blicken vänder jag mig om för ett sista ”hejdå”. Och plötsligt ropar hon åt mitt håll.

– Nu känner jag igen dig, det där leendet minns jag.

Gud är god. Ella Olsson avlider år 2015, i en ålder av 89 år.
Under läroverksåren flyttas mitt fokus mot stadens centrala delar. Kungsportsavenyn lockar med caféer, pizzerior och trendiga butiker. Men det är en annan historia.

Vad tycker man om Södra Guldheden?

I en turistguide för Göteborg skriver Göteborgsförfattaren Åke Edwardsson om ”Mitt smultronställe”:

”Dr Fries Torg på Guldheden.
Det är ett sånt där klassiskt, inbyggt torg med funkiskänsla som har en grovhuggen skönhet. Den här kombinationen av fulhet och skönhet är svår att hitta någon annanstans än på såna här torg. Jag skulle tippa på att det är byggt i början av 50-talet. När jag letar miljöer till mina böcker rör jag mig mycket i den här staden.

Dr Fries torg finns med i en av mina romaner, Himlen är en plats på jorden. När det kommer utländska journalister hit och vill se platser som jag skrivit om i romanerna, då är Dr Fries torg en självklarhet.

Jag har återkommit dit i 20 år nu eftersom jag har min tandläkare där. Under den tiden har jag sett hur torget förändrats. Där finns, eller snarare fanns allting. Bibliotek, bank, post. Nu stängdes banken och posten är på väg ut. Det är som en bild av hela samhället.”

Sammanfattning

Vi har rört oss i minnet av Södra Guldheden. På marker som förr i världen lär ha hört till skattegården Stora Änggården. Området som till stora delar är obebyggt långt in på 1900- talet.

Några bostadshus består av små arrendetorp som byggs under slutet av 1800-talet och av några kolonistugor som kommer till. Bostadshusen är spridda bland de kala bergknallarna, främst placerade inom den sydöstra delen – ner mot grönområdet Mossen. Vanligt är att boenden har små odlingar där man håller höns, grisar, kor eller hästar.

Ett område vi ofta cyklar till. Plockar vackra blommor och hukar om gubben vid backen – ”Anders i vägga” – ger sig till känna. Han hytter med näven om han ser oss!

Stadsplanen som upprättas 1947 av Tage William-Olsson är enligt många bedömare en mönsterplan som bland annat inrymmer nyheten trafikdifferentiering. Den allt ökade bilismen ställer nya krav på stadsplanerarna och Södra Guldheden kommer att bli Göteborgs första bostadsområde med ett separerat trafiksystem.

Detta bör vara svaret på varför många av gatorna är återvändsgator. Som tillfällig besökare i Södra Guldheden kan det nog upplevas som problematiskt.

I huvudsak byggs stadsdelen mellan åren 1949–1953 och byggherrar är först och främst allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag. Vid början av 1960-talet kompletteras stadsdelen med Guldhedsskolan och några husgrupper i söder. Stadsdelen förtjänar sannolikt att kallas ”ett av de stolta flaggskeppen i svensk bostadsplaneringshistoria”.

Jag är stolt över Södra Guldheden.

Epilog

Det är i mars 2013 och jag finner en webbsida som erbjuder fotografering vid bland annat bröllop, porträttfotografering, fester.

På sidan ser jag bilder som jag känner igen. Bilder från Landala. Längst ner på webbsidan kan man lämna kommentarer. Jag postar en kommentar:

”Jag är född på Landala Långgatan 19, flyttar i början av 50-talet till Guldheden. Mamma och jag tar under många år alltid vägen över Landala torg mot stan!
Mamma kommer från Ångermanland till Landala i slutet av 30-talet och är nu tillbaka – på äldreboendet Landalahus! Besöker henne ofta och vi talar om Höjdgatan som gick ungefär tvärs genom nuvarande byggkolosser – vi saknar det gamla Landala. Mamma är på sitt 94:e år och vi talar om våra minnen, inte minst kring allt som hände kring torget. Skohandlaren, Falbygdens ost, Kahls kaffe, bagerier, specerihandlare, fiskbilen, charkuteristen Olsson på ”vår” gata. Torghandel och doften av hästskit. Här fanns också husgeråd- och tygaffärer. Började i tredje klass i Götabergsskolan – slottet – mina syskon på Landalaskolan – fängelset.

Ofta går vi kring de gamla husen som finns kvar på Holtermansgatan, det gamla Vasa sjukhuset för äldre, gamla Holtermanska sjukhuset som var hudklinik. Chalmers och Holterman var stora donatorer på sin tid. Tack till dem, kan vi säga än idag!”

Dagen efter får jag ett telefonsamtal från Landalahus. Det handlar om att min mamma fått andningssvårigheter och att ambulans är på väg att föra henne till Sahlgrenska sjukhus!

Jag är där innan ambulansen hunnit fram. Hör plötsligt hennes röst. Tackolov! Efter en stund får jag komma in till henne. Läkaren räknar med att skriva ut henne påföljande måndag morgon.
Sitter vid hennes sida i fyra dygn. På söndag kväll tar jag en paus, för att gå ut och andas lite frisk luft. När jag kommer tillbaka hänger ett örngott på dörren. Det är ett tecken. Ett tecken på att mamma lämnat sin vandring på jorden.

Hon som en gång hjälpte den handikappade Majken i Landala, hon som ensamstående fostrat tre egna barn. Sju barnbarn, tiotal barnbarnsbarn … hon som alltid fanns där för alla andra. Hon lämnade när jag vände ryggen till för en kort stund! Efter dryga sextio år som Guldhedsbo.

Maya Hedberg 2023-09-25 – Infört i Hembygdsförbundets årsbok 2024