Jag är tillbaka på Landala hus. Distriktssköterskan som under påskhelgen är i tjänst ringer vid middagstid på Långfredagen. Hon berättar att hon funnit mitt namn i en journal – som närmast anhörig till en boende på vån 2, Asperö.
Det är en man som kommer till Sverige under tidigt 60-tal och som börjar sin yrkesbana i Göteborg. På Volvo, och som mycket ung och ambitiös avancerar han snart att bli kontrollant och dessutom får han i uppgift att vara fadder eller mentor åt nyanlända italienska invandrare i Göteborg och i synnerhet de som rekryteras till våra industrier, i detta fall Volvo. Ett stort antal italienare rekryteras dessutom till SKF i Gamlestaden.
Han heter Bruno och jag är bara 17 år när jag träffar hon första gången. Han bor i en gammal lägenhet på Vegagatan – en gata som under senare tid blir omvandlad och Bruno flyttar så småningom till modern lägenhet i centrala stan. Men i den gamla lägenheten tar han emot vänner och bekanta – alltid lika vänlig och artig. Hos honom lyssnar jag på musik. På en grammofon spelar jag italienska schlagerlåtar och annat som är populärt i Italien! Förstår inte ett ord, men jag lär mig all text utantill …
Sapore di sale,
sapore di mare,
che hai sulla pelle,
che hai sulle labbra,
quando esci dall’acqua
e ti vieni a sdraiare
vicino a me
vicino a me.
Så vackert! Frågar Bruno och han berättar att det handlar om en man som sjunger om att kvinnan smakar salt, på huden, hennes läppar … när hon kommer upp ur havet och lägger sig intill honom.
I min fantasi ligger en kvinna på ett badlakan och han böjer sig över henne. Så romantiskt!
Hos Bruno är dörren alltid öppen. Ibland sover han på dagen. Jobbar ett sent skift på Volvo och behöver lite sömn. Han sover i en bäddsoffa. Ibland blir det en kastrull spagetti vi delar på. Det kommer en och annan vän, men jag lär aldrig känna någon av dem.
Bruno talar mycket bra svenska och han berättar om sitt liv. Tycker om att resa och se andra länder. Andra kulturer. Open-minded. Berättar att han ursprungligen är från Florens – Firenze. Varför han just valt Sverige som sitt nya hemland känner jag inte till.
På grammofonen sjunger Rita Pavone om La Partita di Pallone;
Perché perché
La domenica mi lasci sempre sola
Per andare a vedere la partita
Di pallone, perché, perché
Una volta non ci porti pure me
Chissá chissá
Se davvero vai a vedere la tua squadra
O se invece tu mi lasci con la scusa
Del pallone, chissá, chissá
Se mi dici una bugia o la veritá
Ma un giorno ti seguiró perché
Ho dei dubbi che non mi fan dormir
E se scoprir io potró
Che mi vuoi imbrogliar
Da mamma ritorneró
En flicka misstänker att hennes pojkvän inte alls går på fotbollsmatch på söndagar …
Det blir 70-tal. Jag bildar familj och våra vägar skiljs. I mitt yrkesverksamma liv inom sjukvården träffar jag på en man som också blir en vän. Ramon, han är läkare och kommer ursprungligen från Filippinerna. Är en mycket omtyckt läkare på våra vårdcentraler och han ansvarar för en av dem på Hisingen. Blir också chefsläkare för hela vårt ansvarsområde Hisingen. Eftersom han är mycket intresserad av den då nya tekniken att datorisera journaler m m är hans vårdcentral ett gott exempel på innovativ utveckling.
Förutom sin verksamhet inom den kommunala sjukvården har han också en smärtklinik där han är specialist på kinesisk medicinsk lära som t ex akupunktur som är en behandlingsmetod som har använts i årtusenden i Kina för att bota sjukdomar. Men det möter stort motstånd hos den sjukvård som då bedrivs i landet. En erfarenhet vi tidigare stött på så snart det kommer någonting helt nytt inom den traditionella skolmedicinen. Idag en behandlingsform som många andra.
Har förmånen att få vara praktikant hos Ramon på en vårdcentral och upplever att patienter verkligen uppskattar hans bemötande och kunnighet att fullfölja deras önskemål och sjukvårdsbehov. Inget lämnas åt slumpen. Han följer upp och är noggrann.
Jag är inte där för att recensera hans arbete, jag är där för att som administratör få en inblick i det vardagliga patientarbetet på vårdcentralerna.
Vi blir som sagt goda vänner och vi umgås på vår fritid. Ramon bjuder till middag i lägenheten på Karl Gustavsgatan! Vid tillfälle visar han fotografier över sina hemtrakter på Filippinerna och plötsligt ser jag ett bekant ansikte.
– Är inte det Bruno som sitter där med hunden? frågar jag Ramon.
Han tittar förvånat på mig och jag beskriver hur jag minns Bruno och det visar sig att det är samme Bruno vi talar om. De har levt tillsammans i många år. Jag känner dem båda. Vid olika tillfällen träffar jag dem, men aldrig känt till att de har ett liv tillsammans. De lever växelvis i lägenheten på Karl Gustavsgatan i Göteborg och på en stor gård i Filippinerna. Vilket sammanträffande!
Åren går och Ramon flyttar tillbaka till sitt hemland och våra vägar skiljs. Här i Göteborg fortgår mitt liv med familjen och en allt äldre mamma som efter många år får en plats på äldreboende – Landala hus! Cirkeln är sluten. Hon kom till Landala på 30-talet. Några oroliga år följer då neddragning av platser inom äldreomsorgen sker inom kommunen. Vi blir allt äldre säger statistiken, men behovet av äldreboende sägs minska. En ekvation som inte går ihop för mig. Mamma avlider i mars 2013 vid en ålder av 94 år. Jag vill aldrig mer gå dit.
Vi kommer nu till påskhelgen i mars 2016. Jag får ett telefonsamtal från Landala hus. Ett äldreboende jag helst inte vill återvända till. Men nu är det dags att göra upp med det som varit. Någon behöver mig.
Åker omgående till Bruno som sedan några timmar ligger i dvala. Personalen säger att han tidigare på morgonen pratat – vad man förmodar – italienska och engelska blandat. Att han i ett omtöcknat tillstånd pratat med en ”Cissi”. Ingen av personalen förstår italienska och jag förmodar att han menat si, si – det vill säga, svarat ja, ja på deras frågor… Hans modersmål har återvänt till honom.
Jag talar tätt intill honom och säger på italienska att jag är med honom och tänker stanna. Att allt är väl och att han inte behöver känna oro. Han börjar ge tecken som om han vill svara mig, men det går inte fram. Han faller i djup sömn och jag håller hans ena hand. Stryker honom över pannan och han andas lugnt. Det går åtskilliga timmar och jag får tid att tänka igenom mitt liv, hans liv, våra oväntade möten. Hur jag sett hans namn plötsligt dyka upp på en tavla vid entrén till äldreboendet och jag säger till mamma att jag känner igen det namnet. Att jag ska ta mig till den våningen och hälsa på honom. Hur han känner igen mig och vi pratar gamla minnen. Han berättar och visar foton från sin ungdomstid och foton från Filippinerna. Jag berättar att jag känner Ramon, hans livskamrat. Hur outgrundliga är inte våra vägar i livet? Jag blir den som följer Bruno till läkare när personal inte hinner med. Håller honom sällskap till kvällsmaten serveras och jag beger mig hemåt. Tänker på hur ensam man kan bli i ett land man kommit till som ung och kanske inte längre har kvar sina kontakter med den ursprungliga familjen och släkten i Italien. Kunde de inte acceptera hans val av partner? Inte acceptera att han bröt traditioner som familjen följt i alla släktled? Skam?
Ringer till Filippinerna och Italien och meddelar läget. Att Bruno inte har många timmar kvar i livet och att jag finns på plats. De som får informationen blir upprörda. Inte så konstigt. Ingen har haft personlig kontakt med Bruno på länge. Det förflutna kommer ikapp.
Ramon meddelar att han kommer så snart som möjligt. De var ju trots allt livskamrater och nu är det läge att avsluta en lång relation.
Bruno somnar in för gott en kvart över ett, natten till Påskafton 2016.