I arkivet för Statens marina museer finns ett foto med texten:
Göteborg den 4 aug. 1943. Ulvenmännens jordfästning. Stundens allvar grep alla och envar. Allmänheten trängdes utanför för att få se en skymt av sorgespelet.
På Hönö Fiskemuseum finns minnen. På Nya varvets kyrkogård finns minnesmärke över de omkomna på ubåten Ulven, som minsprängdes 1943. Där förrättades jordfästningen av de 33 männen.
Har många gånger passerat dessa minnesmärken, men kände ändå dåligt till bakgrunden. Läser bl a en artikel från Sjöhistoriska museet:
”Ulven var byggd 1930 och ingick i den så kallade Göteborgseskadern bland annat tillsammans med sina systerbåtar Draken och Gripen. Under årets första övning skulle pansarskeppet HMS Manligheten och jagarna i eskadern förflytta sig långs ett stråk av svenskt vatten och skydda sig mot fingerade ubåtsanfall. På den här tiden kunde ubåtar endast lokalisera sig optiskt, det vill säga genom att skicka upp periskopet. Det innebar förstås alltid en risk för upptäckt. Varje ubåt tilldelades en ruta att hålla sig i och på grund av navigationssvårigheter lämnade man en lucka mellan rutorna för att inte riskera kollision med varandra. Dessutom fick risken inte finnas att man vid torpedskjutning råkade träffa ubåten i grannrutan. Givetvis var stridsladdningen i den främre delen av torpeden, konen, ersatt med vatten, men en sådan torped skulle även den kunna skada målfartyget, så man såg till att torpederna passerade väl under ubåten. Vid denna övning var luckan mellan rutorna 2 sjömil, eller 3,7 km. Detta gjorde att hela övningsutrymmet var stort.
Torsdagen den 15 april tilldelades ubåtarna sina rutor. Ulven observerades ”anfalla” under förmiddagen. Under eftermiddagen var det dock tyst från ubåten. Då man inte avfyrade skott så ofta var detta inte så märkligt och väckte egentligen ingen misstanke om att något kunde ha gått snett. När man däremot senare under natten skulle meddela skifte av ruta fick man ingen radiokontakt med Ulven. Först då HMS Manligheten nästkommande förmiddag efter målgång inte heller kunnat se något livstecken från Ulven började man bli riktigt orolig och befarade att något hade hänt ubåten.
Samtliga fartyg beordrades till sjöss för att leta. Mycket snart fann man en av Ulvens telefonbojar med kabeln avsliten. En telefonboj är fäst på ubåtens utsida och kan i nödläge skickas upp till ytan för kontakt med personalen nere i ubåten via kabeln.
Nu stod det klart att Ulven drabbats av en olycka, men eftersom telefonbojen låg och flöt var det svårt att lokalisera henne. Ett femtiotal fartyg deltog i sökandet, däribland ubåtsbärgningsfartyget Belos och inhyrda civila fiskebåtar. Först efter 19 dagar kunde en fiskebåt lokalisera Ulven på 52 meters djup sydväst om ön Stora pölsan och efter ytterligare 3 månader bärgades vraket med samtliga besättningsmän.
Det visade sig att Ulven hade gått på en förankrad tysk mina och fått en stor del av förskeppet söndersprängt.”
