Kvarnbergsskolan – GKR
… låg på Kvarnberget i Västra Nordstaden och invigdes den 1 april 1877 efter ritningar av arkitekt Victor Adler.
Skolans lokaler användes av Lundby samrealskola från hösten 1950 och några år därefter, och från 1955 av Göteborgs kommunala realskola, GKR – eller Mill Hill High School. Byggnaden revs 1969.
Den gamla bilden har jag haft i åratal. Har ingen uppgift om vem som tagit fotot eller vid vilken tidpunkt… Vid tillfälle översänder en vän o fotograf ett nästan identiskt foto och nu klarnar det! Terminsbörjan den 24 augusti 1923. Tack Bror Augustsson.
På min tid var bl a jottis, bryggarfrack, Bogner eller duffel samt elastabyxor och mockaskor – en vanlig klädsel. Typiskt 60-tal.
Ingången till bamba låg längst till höger i bild. Vid tidpunkten för det äldsta fotot ser toaletterna ut att ligga i en särskild byggnad på skolgården. De flyttades in i bottenvåningen, och låg också till höger i bild. På toa tuperades håret varje rast. Lite mascara kanske … Minns att man faktiskt fixade rökruta på en del av skolgården.
Skolan var planerad för ca 500 elever, men under 1960-talet var vi ca 900 elever! Så det var trångt. Vissa dagar fick vi låna lokal i Mårten Krakows skola på Hultmans holme. Ett himla spring ner för branta backar o trappor, över dåvarande St Eriks torg och bort mot Gullbergsvass.
Vi hade en fantastisk utsikt från skolan och dofter från kafferosteri, chokladfabrik, tobaksfabrik mm spreds snabbt med vinden in via öppna fönster. Fanns gott om ölsjapp och kaféer på gatorna nedanför skolan och butiker med allehanda varor, små pensionat och ett folkliv som skilde sig något från livet på andra sidan hamnkanalen … här fanns original som man aldrig glömmer.
Det andra fotot på samma trappa: Realexamen våren 1964. Tyvärr blev det dåligt med fotografering. Det var knappt någon som firade med mössa och blomster… Det vände under 70-talet.
På trappan står Bo Dyhre, Lars Pilo, Ingalill Andersson, Ulla-Britt Hansson, Lars-? Larsson, Bert-Inge Karlsson, längst fram står Roger Qvist och magister Lennart Börjesson.
Vi var bland de sista årskullarna som gick här. Snart skulle skolhuset rivas och lämna plats åt tillbyggnad av Sjöbefälsskolan.
(foto: ur GP samt P Brosché)
Skolgården …
När vi spelade brännboll på skolgården, högt uppe på Kvarnberget, slog jag ofta bollen alltför långt så den hamnade utanför skolgården. Det blev till att springa ner för alla trappor och leta efter bollar bland bakgårdar och smala gränder. –Ta det platta bollträt, skrek gympaläraren varje gång det var min tur. Nej, tyckte jag, då blir det bara korta och lyra. Då blev man ju lätt ”bränd”.
Från skolans fönster kunde vi se de stora fabrikernas skyltar på taken. Dofter av choklad, tobak, kaffe strömmade in genom öppna fönster … därifrån kunde vi också se ut över Frälsningsarméns ungkarlshotell, Rosenborg, där mina kompisars föräldrar var föreståndare.
Gissa om det var spännande att komma hem till dem. Huset hade tidigare varit ett gammalt fängelse. Personalbostaden räckte inte till för den stora familjen, så två döttrar fick ett separat rum i korridoren. Där gömdes ibland killar i garderoberna när döttrarnas mamma knackade på dörren och ville veta vad flickorna hade för sig!
Om vi varit ute sent på kvällen – oftast på Jazzen/Pop In och kände för att äta något framåt natten, gick vi på Café Auto, som låg på Östra Hamngatan. Där blandades dofter av kaffe, smörgås och skurhink. Detta var ett stamställe för taxichaufförer som jobbade nattskift och var öppet dygnet runt. Stora, goda mackor till en billig penning.
Fotot är från 1923, visst var barnen så fint klädda!
En underbar kommentar från en läsare;
I Kvarnbergsskolan bodde jag mellan 1962-1969. Min far, Tage, var skolvaktmästare där och vi bodde i tjänstebostaden högst upp i den västra delen av skolan. Utsikten från köks-och vardagsrumsfönstren var fantastisk. Så gott som varje dag efter skolan satt jag en stund på den breda fönsterbänken i köket och tittade på allt som hände i hamnen medan mamma stökade i köket. Från varven på Hisingssidan kunde man någon gång ibland få se nybyggda fartyg med flaggspel gå av stapeln. Hamnen var full av liv och rörelse. Stora fartyg drogs och knuffades av små, starka bogserbåtar på sin väg till/ från kajerna. Skogen av kranar som lastade och lossade fartygen. De små färjorna som pilade tvärs över älven från varven. Isbrytarna på vintern. Ibland ett örlogsfartyg från främmande land på besök. Den, som man då tyckte, täta biltrafiken nedanför Kvarnberget utmed hamnen bort mot Packhusplatsen och vidare västerut förgylldes inland av brandbilar med sirener och blinkande röda lampor. Så småningom såg vi den mäktiga Älvsborgsbron byggas i väster.
Kvarnbergsskolans skolgård var min, mina kompisar och min lillebrors bakgård och lekplats. Där spelade vi boll och lekte. Det blev många språngmarscher utför trapporna när bollen for över staketet och ned på gatan långt där nere. Någon vinter spolade pappa en isbana åt oss där vi spelade hockey och intill staketet byggde vi snökojor i de stora drivorna som snöröjningen hade tornat upp.
Rektor Sten Franker och studierektor (?) Ramboldt var mina kompisar. I den lilla gymnastiksalen övade pop- och rockband på kvällarna – det var jättehäftiga, långhåriga och så spelade de ju så högt och sjöng på engelska! The Jives hette ett av banden. Jag kommer ihåg det för att jag fick ett foto av dem med bandnamnet skrivet på bastrumman.
Kvarnberget och de vilda bergen väster om skolan och nordväst om Sjöbefälsskolan var vår vildmark. Där lekte vi cowboys och indianer inspirerade av Bröderna Cartwright på svartvit tv och där smög vi på tanter som solade utan BH! Och luntade gjorde vi också lite grand. I Kronhusparken spelade vi fotboll, gungade,lekte jag och annat – en del bus gjorde vi också.
Vi rörde oss helt fritt i framförallt västra Nordstan, men också i övriga stan innanför vallgraven, trafiken var inte så tät på den tiden och det fanns mycket spännande att utforska. Fyllgubbarna och originalen tillhörde gatubilden i nordstan men vad jag kommer ihåg var alla snälla och vänliga mot oss barn (Älgen, och andra som jag inte minns namnen på). Någon gång fick vi en tio- eller tjugofemöring av dem och då sprang vi direkt till fruktaffären på Torggatan och köpte ettöres godis och kanske ett par Riff. Det räckte till alla.
Hösten 1966 började jag i första klass i Otterhälleskolan och på sommaren 1969 när jag var 10 år flyttade vi från Kvarnberget eftersom skolan och vårt hem skulle rivas. Snart är det 60 år sedan den revs. Göteborg och vår värld var en annan på den tiden. Jag tänker att, när man skalar bort nostalgin från sina minnen och ser tillbaka på hur svårt livet många gånger var för de små människorna, så har det mesta i vårt samhälle faktiskt blivit bättre. Men min barndom på Kvarnberget vill jag inte vara utan.