Vilken liten stad har inte en storgata eller ett stortorg? I Göteborg hade vi Stora Torget nuvarande Gustav Adolfs torg – och vi har också ett som vi än idag kallar Lilla torget! Lite längre väster ut och på andra sidan vallgraven.
Det var just i vallgraven – eller på kanalen nedanför Tyska kyrkan – som det en gång bedrevs fiskhandel från en fiskeflotte och på Stora torget och runt omkring bedrevs all annan handel. Hit kom framför allt bönder och sålde sina varor. Varje stad har en mötes- och handelsplats.
När Börshuset kom till skulle också torget utsmyckas med en staty av stadens grundare, Gustav II Adolf. Men vid invigningen av Börshuset under 1849, var statyn försenad – eftersom det skett både problem med gjutning och förlisning av fartyget som skulle skeppa hit statyn. Så först 1854 kom kungen med sitt pekande finger på plats. Då ändrades också namnet på torget – nu skulle heta Gustav Adolfs Torg, och inget annat! Och i samband med detta fick den lukrativa torghandeln stryka på foten och förflyttades till andra torg. Fisken fick ett eget torg vid Rosenlund och Nya torget anlades i närheten av platsen där gamla Kungsporten en gång legat. Här byggdes en halvcirkelformad byggnad – basar – ritad av Heinrich Kaufmann. Så lämpligt att just heta ”Köpman” i efternamn! När byggnaden invigdes i februari 1850 stod hela sjuttiosex butiker redo att ta emot sina kunder. Och eftersom man ville ha nytt så döptes också torget om till Kungstorget. De gamla basarlängorna (längan var delad i två enheter) stod kvar ända till rivningen under 1966.
Men om vi håller oss kvar till den gamla tiden, och då i synnerhet på Kungstorget – så bestämde stadens politiker att där skulle försäljning ske av kött, fläsk, mjöl, gryn, smör, ost och andra dylika ”lifsförnödenheter samt lantmannavaror”. Basarlängorna kompletterades med Stora Saluhallen i början av 1889. Andra torg fick ta ansvar för andra förnödenheter som livet krävde.
Och när man handlat i Stora Saluhallen och halsen blivit torr kunde man bara snedda över till Ölhallen 7:an – alltså alldeles intill. Den ölhallen kom att bli en riktig göteborgsk klassiker och är än idag den enda kvarvarande av de fjorton ölhallar och vinstugor som fanns kring Kungstorget vid sekelskiftet 1900.
Vi kliver in i lokalen, som visserligen inte längre lyses upp av gaslyktor, men vi slår oss ner på de gamla stolarna av trä, stryker en hand över marmorbordet, låter fötterna vila på det rödvita klinkergolvet och våra blickar sveper runt på tavlor och prydnadssaker i original. Här kan man koppla av och träffa på riktiga stammisar eller bara titta på folk i allmänhet.
Vet ni att detta är Sveriges enda ölhall som funnits så länge att de har undantag från kravet om att man måste servera mat för att kunna servera alkohol?
Här kan vi ta oss en öl i en miljö som är fullständigt unik. För här är det öl – och bara öl – som gäller! Helt i motsats till svensk lagstiftning som kräver matservering för att få servera alkohol. Men för 7:ans ölhall har man gjort ett undantag, av den enkla anledningen att stället betraktas som en kulturinstitution och en del av Göteborgs historia.
Med sina dryga hundra år på nacken är 7:an Sveriges sista riktiga ölhall. Och trots sin höga ålder är ölhallen fortfarande ett populärt tillhåll för både unga och gamla. Beviset på det historiska värdet hänger på väggarna. Visserligen tittar bleknade porträtt, Liss Sidéns karikatyrer av gamla stammisar från förra seklet, ner på oss när vi kommer in för att ta ett glas öl och koppla bort allt som snurrar förbi utanför. I nutid.
Ölhallen ligger i kvarteret Idogheten. Idogheten var ett sockerbruk med adressen Vallgatan 37. Själva fastigheten byggdes 1817 i samband med raserandet av bastionen Johannes Dux.
Fredrik Willerding, sockerbrukets siste ägare, lät 1850 bygga ett bostads- och handelshus på brukets gamla tomter mot Kungstorget och till sin hjälp tog han arkitekten Viktor von Gegerfelt.
Mölnlyckeborna August Andersson och hustrun Alida slog för första gången upp dörrarna till ölhallen måndagen den 31 augusti 1900. Tyvärr så avled August – bara tretton år efter starten – och endast fyrtiofem år gammal. Men Alida drev nu själv stället vidare, ända fram till 1941 då sonen Gösta tog vid. I drygt trettio år förde han familjetraditionen vidare tills sonen Thomas ryckte in. 1981 såldes 7:an vidare, men redan efter ett år tog Majken vid, hon som då jobbade där som servitris. Många minns säkert att också två systrar, Annie och Astrid, som arbetade på 7:an i drygt femtio år.
I Göteborgs Morgonpost den 31 augusti 1940 berättas följande:
”Vid fyratiden på morgonen började de första bondkärrorna att dåna på stenläggningen utanför Saluhallen. Det var kappkörning och skrik och oväsen, ty kom man i god hade man utsikt att få en bra torgplats. Brännvin hade man ofta med sig och när dörrarna klockan sex öppnades till ölhallarna och krogarna var det nog inte alltid så mycket bevänt med nykterheten. På krogarna drack man mest brännvin. Öl ansågs som lite finare. Vi hade mest fatöl. Fruntimren sökte sig mest till konkurrenten Stendal och där blandade de vin och porter till en stark och närande dryck.”
En brand förstörde fastigheten totalt under 1996, men ägaren kunde återställa lokalen och fick efter detta åtnjuta både hedersomnämnande och diplom. Den mörkbruna väggpanelen förstördes men gjordes om efter gammalt mönster. Då byggdes även skänkskåpet och bardisken med ett gammalt fotografi som förlaga.
”Sjuans är ett gött ställe med goa göbbar”, sägs det bland göteborgare!