Det är en varm och solig sommardag på 1870-talet. De feta, väderbitna gummorna på Grönsakstorget sitter vid sina stånd och mediterar över följetongen i Fäderneslandet – en svensk tidning som utges periodvis under åren 1830–1954 och är under långa perioder beryktad som skandaltidning – och det sista mordet, samtidigt som de andas in ångorna från Vallgravens tröga vatten …
Deras uppmärksamhet fångas emellertid snart av något annat. Plötsligt uppenbarar sig ett par av stadens mest bekanta schåare, två professionella bråkstakar. Alltså polisens mest fruktade antagonister, och starka karlar för den delen.
Den ene bär öknamnet “Rövaren“, vilket ju klart karaktäriserar mannen, den andre har av yrkesbröderna tilldelats det mera veka epitetet “Kalle skjorta“, vilket också står inskrivet i poliskammarens statistik över poliskunderna.
“Rövaren“ är en riktig bjässe, en Starkodder (fighter), stor och ståtlig att skåda. I en uniform, exempelvis livgardets, skulle han kunna vara en prydnad för svenska armén, men nu injagar han – med sin smuts och sitt ovårdade skägg – bara skräck. Mannen är känd för sin atletiska styrka, men som de flesta starka karlar är han from till kynnet – förutom då han smakar för mycket av det svenska brännvinet. Han är godmodig och hjälpsam, men det är ett slags folk han hatar intensivt – och det är ordningsmakten! En poliskask har samma verkan på honom som ett rött skynke på en tjur.
Otaliga är de bataljer han startar med polisen, när han blir tagen, och det är inte några små skärmytslingar, det är ordentliga bataljer, där “en mot tio ställs“ – enligt gammal god svensk sed.
Det är verkligen högtidsstunder för stadens filurer och busar, när “Rövaren“ går till anfall mot ett par poliser. För att därefter – än liggande på marken – än stående mot en vägg, alltid med ryggen fri – hålla stången mot ett tjugotal tillskyndande poliser. Han kastar omkring dem som bollar. Boxar, ger danska skallar och river sönder uniformer så att det står härliga till. Och leken slutar inte förrän “Rövaren” tröttnar och ger upp.
“Rövarens“ stallbroder och oskiljaktige följeslagare, “Kalle skjorta“, är inte så stark, men ändå en inte illa på att vara bundsförvant i striderna. Han står för den humoristiska och på samma gång den känslomässiga delen i detta broderskap.
Men vi återvänder till Grönsakstorget. De båda stallbröderna har efter en strävsam arbetsnatt vid Skeppsbron fått sig en löning och gör därefter krogrundan – den sista sexöresnubben var intagen på “Hästskon”, krogen vid Vallgatan. Svettiga och varma har de kommit åt torget till. Kanske är det Vallgravens vatten som lockar dem med sin förunderliga makt. Åtminstone förrådde en suck, som undslapp “Kalle skjortas” läppar: En innerlig längtan efter svalka.
– Om vi skulle bada!
Det ser onekligen inbjudande ut därnere. En mild västanfläkt krusar vattnet, björkarna speglar sig lyriskt i vattnet och gräsmattorna som kantar den andra stranden lyser saftigt gröna.
“Rövaren” tycker förstås att kamratens förslag är bra, och båda hoppar ner på en flotte och börjar klä av sig. Upptakten till skådespelet har redan börjat samla en grupp intresserade åskådare, men aktörerna har knappast fått blusarna av sig, förrän en poliskonstapel skyndsamt närmar sig. Han anar vad som komma skall och befaller dem att stiga upp på kajen.
– Tjo, sa’ Goberg! kommer det jublande från ”Kalle skjortas” läppar. Och med detta rop står Kalle på huvudet i Vallgraven, dyker och simmar av hjärtans lust.
”Rövaren” betraktar med stort intresse sin väns manöver under en stund, och följer i samma stund som polisen stiger ner för kajtrappan, sin väns exempel. Med ett stridsrop som får hela Sahlgrenska sjukhuset (f d Sociala huset/pedagogen) att darra på sina grundvalar. Och som han nu dyker och simmar, frustande och vrålande, liknar han mer en flodhäst än en människa!
Polisen står till en början villrådig och obeslutsam, men eftersom flera konstaplar anländer, beslutar man att gå till attack mot de båda fridstörarna. En båt lossas i all hast och ett par poliser sätter sig i båten och ror ut. Men Rövaren och hans kamrat har ögonen öppna. När
båten kommer fram, dyker badarna samtidigt – kommer upp på andra sidan och kantrar båten genom ett rejält grepp om relingen. Poliserna hamnar i vattnet och får bråttom att tas sig i land på sköljflotten.
Vid anblicken av det som händer vrålar den växande skaran av åskådare av glädje, skrik som ekar över både sta´n och Haga. Polisen ger emellertid inte upp. Flera konstaplar anländer och flera båtar anskaffas. Polis och frivilliga bemannar ekor och jollar och för en hetsjakt på de båda spjuvrarna, men de är omöjliga att få tag på. I samma ögonblick som snabba polisnävar hugger efter simmarna dyker dessa kvicka som ålar och flyter upp ett stycke därifrån, frustande och spottande.
Det ser verkligen ut som om vattnet är deras rätta element. De klär så småningom av sig de återstående plaggen, som de slänger mot förföljarna, och medan de väntar på nya angrepp flyter de lugnt omkring på vattnet.
När den glada leken pågått i en timma inser en nervös folkskara att den ene av hjältarna i skådespelet försvunnit. Påhejad av sina kamrater på kajen dyker ”Rövaren” blixtsnabbt till botten, är nere en lång stund, kommer upp för att sedan dyka ner igen …
”Rövarens” bekymrar sig dock föga om detta utan han fortsätter sina förehavanden som om ingenting har hänt – än med dykning, än med sträcksimning. Ibland uppenbarade han sig nere vid Husarbron, än uppe vid Grönsakstorget – utan att de otaliga poliskonstaplarna och deras övernitiska medhjälpare förmår fånga honom. Och ju längre det lider på dagen, ju tätare packas massorna av åskådare på båda sidor om Vallgraven. Det är en myllrande massa som betraktar detta spännande skådespel.
Upptåget pågår till långt fram på kvällen. Vid niotiden, efter flera timmars arbete i vattnet, tycks dock denna jättekropp vara uttröttad, ty då tar han med matta simtag en sista tur till Husarbron – följd av en hel flottilj av båtar, och här förkunnar han högt och tydligt:
– Låt bli mig nu, så går jag i land!
“Rövaren” håller sitt ord. Nere vid sandhögarna går han i land och påbörjar stolt – naken som en segrare i de antika olympiska spelen – vandringen till polisvaktkontoret i Haga. Han går mellan dubbla rader av poliskonstaplar. Alla fönster är fyllda av nyfikna åskådare och hurraropen dånar från göteborgarnas kraftiga strupar.
Efter flera dykningar kommer han upp till vattenytan, med en till synes livlös kropp i händerna.
– Här har ni honom! ropar han, och slänger upp sin kamrat som en vante på sköljflotten.
Det är ”Kalle skjorta” som har dukat under. På grund av drunkning eller efter slag av de åror som måttats mot honom, vet man inte.
Efter denna bravad får hjälten vila ut i polisarresten. Och naturligtvis får hans bragd ett efterspel inför poliskammaren. Men det säger sig också självt att denne bråkstake i längden blir ganska obekväm för polisen och samhällets lugn, varför han omsider av en gammal polismästare övertalas att lämna landet. Så sägs det åtminstone …
En vacker dag uppenbarar sig “Rövaren“, uppklädd och fin i blå kavajkostym på båten till Hull, på Englands östkust! Redo att påbörja den långa färden till Västern – Amerika.
På stranden står hans fästmö och gråter avskedets bittra tårar, och när “Rövaren“, som står i fören på Orlando upptäcker detta – störtar han på huvudet i sjön och simmar i land. Och folkmassan får bevittna en repris från skådespelet i Vallgraven. Men ”Rövaren” stiger lugnt upp på kajen, banar sin väg genom massan och omfamnar, så våt han är, sin sorgsna käresta. Efter några minuter är han dock åter ombord på ångaren, och när den försvinner ut på havet, drar polisen en lättnadens suck.
“Rövaren“, som egentligen har ett mycket allmänt svenskt namn, som slutande på “son“, blir amerikansk medborgare. Det ursprungliga polishatet uppfyller honom länge, men där borta får han mera respekt för ordningsmakten, eftersom de har en egen metod att behandla folk som han. När han kommer till Boston, startar han genast ett bråk med polisen på känt svenskt manér, men det dröjer inte länge innan en polispiket med arrestvagn rycker ut – ett par slag av de amerikanska polisklubborna fäller vikingen till marken och medvetslös förs han bort. I ett fängelse får han nu begrunda skillnaden mellan förr och nu.
Det berättas att “Rövaren“ slutar att leva rövarliv i samma stil som tidigare och arbetar på ostronbankarna några mil från Boston. Han tjänar bra med pengar på de läckra skaldjuren och är förresten omtyckt där. Men nog kan vi med ett leende minnas den tragikomiska kalabaliken i Vallgraven – för längesedan.
(Fritt ur Det gamla Göteborg, Carl Rudolf A:son Fredberg 1919)