På den sjunde dagen efter ankomsten till Klippan i Göteborg hölls den stora avskedsfesten, ”Hönsafesten” som den kallades efter den slant nykomlingar fick ”hönsa”, när de första gången passerade ekvatorn. Det var en vild tillställning som nästan liknade en karneval. Tal hölls till kompaniets och kungahusets ära, punschen flödade, musikanter spelade och sjöng, kvinnor uppvaktade och det ryktades om slagsmål som måste stävjas av kaptenen. Efter festen splittrades besättningen och med det den täta gemenskap som odlats sedan påmönstringen ett och ett halvt år tidigare.
Omedelbart efter ankomsten brukade en mängd obehöriga personer tränga sig upp på fartyget, innan ännu visitationen var över, och därigenom förorsaka hinder och oordningar, en osed som såväl direktionen som sjötullkammaren försökte avstyra. Några dagar därefter vidtog den för tiden karaktäristiska ”Hönsafesten” — som bekostades av medel som samlats in under resans gång, den så kallade hönsningen. En fest som år 1775 firades enligt Göteborgs Allehanda:
»Allt ifrån den tiden ostindiska handeln och sjöfarten härifrån Göteborg begynte», berättar tidningen, »har det varit ett lofligt bruk, att allt, hvad under namn af hönsepengar blifvit under resan samladt, är vordet användt till besättningens samfälta trakterande och förnöjande på något därtill utsedt tjänligt ställe i eller utom staden. Dessa trakteringar hafva aflupit med mer eller mindre stillhet, skick och ordentlighet, och många af dem icke utan slagsmål, buller och oväsen, besynnerligen i de första tiderna. Ibland dem förtjänar därföre besättningens på den under capitainens och ledamotens af kungl. Vetenskapsakademien, herr Carl Gustaf Ekebergs kommando sist hemkomna skeppet Sofia Magdalena på kaffehuset här i staden hållna traktering att med beröm omröras. . . Hela besättningen, beledsagad af den till vakthållning och obehöriga personers utestängande beställda vakten, bestående af en korporal och sex man af kungl. Saltzaska regementet, samt stadens musikanter (församlade sig) på kaffehuset om föremiddagen den 2 nästlidne juni. Efter skedd frukostering gick besättningen i god ordning till Ostindiska huset att munstras af högädla direktionen, hvarefter den vid middagstiden återkom under sin kommendör, herr Capitaine Ekebergs och samtlige officerares anförande samt emottogs med klang af pukor och trompeter ».
»Sedan de tillagde rummen blifvit intagne, och herr Capit. Ekeberg till allmän efterrättelse uppläst några af honom författade sällskaps- och anständighetsregler, intog hvar och en sitt tillbörliga ställe vid de för mer än 100 personer uppdukade borden efter marskalkarnes anvisning. Under spisningen druckos de höga kungliga skålar jämte Ostindiskh kompaniets herrar direktörers, herrar officerarnes på resan samt flera andra lämpeliga skålar, allt under puke- och trompetklang, hvarefter ock, sedan de budna fruntimmer sig infunnit och blifvit med såväl kaffe som aftonmåltid undfägnade, lustbarheten med dans och musik begyntes, hvarmed kontinuerades till kl. 6 om morgonen, då efter drucket kaffe hela sällskapet i mycken stillhet åtskildes, dock icke utan trompetklang och pukeslag».
»Men som ett hederligt uppförande och en måttelig förtäring gjorde fonden mer än tillräcklig för denna gången, spisades dageligen middag alla dagar i veckan af mer eller mindre antal personer. Om lördags middag druckos åter under vanlig musik de höga kungliga skålar, då också svenska ostindiska kompaniets herrar direktörer, marskalkarne samt värd och värdinna icke blefvo förgätna. Och sedan inbördes tacksägelse för god sammanvaro jämväl blifvit drucken, skildes hela sällskapet åt i all förtrolighet kl. 7 om aftonen under en muntrande musik af pukor och trompeter.»
Men insamlingar under dessa resor gjordes ej blott för nöjes skull. Fattighuspredikanten, magister Valerius, offentliggjorde år 1780 en tacksägelseskrift, hvaraf man finner, att några herrar, som hemkommit med skeppet Lovisa Ulrika till Willinska skolan skänkt 40 piaster, och att hela besättningen på ett annat ostindiskt skepp, Gustaf den Tredje i samma syfte sammanskjutit 50 rdr 17 sk. specie.
Kompaniets glansdagar voro emellertid frampå 80-talet förbi, utdelningarne vordo allt mindre, och ett par årtionden därefter voro de stolta sjötågen endast ett minne. Det enda som i våra dagar ännu kvarstår är huset, en och annan sidentrasa och något mer eller mindre sinkadt porslin.”