Så höjs ett hav av händer runt bussarna, blickar söker blickar och så rullar bussarna ut.
Vi lämnar mammor och pappor som står kvar på trottoaren med vinkande armar vid Hvitfeldtsplatsen. Inne i bussen är det alldeles stilla, någon snyftar.
Det här fotot väcker minnen. De små killarna hänger upp- och ned på en trädgren. Så himla fina. Jag älskade att hänga som killarna gör … så befriande och så kunde man faktiskt tjöta lite. Påminner om tider på koloni. Varje sommar mellan 4-9 års ålder, sedan var det sommarbarn på lantbruk tills jag var 14 år och började på Kvarnberget … Realskolan.
Bläddrar i magasinet Antik & Auktion som i en artikel visar ett par fina foton från Kamerareportage/TT. Magasinets vackra uppslag är långt ifrån det jag minns från kolonier.
Dåtidens skolstyrelse och kyrkans församlingar ordnade så att stadsbarn kunde komma ut på landet under sommaren. Tanken var ju god. Men jag tyckte inte att det fanns något större behov av mer sol och frisk luft. Vi var ju ute hela dagarna i den friska luften där vi bodde. Och havsluft kunde vi ju få vid Askimsbadet eller Johannelund (nuvarande Hinsholmen). Min bror och jag åkte själva tåg till Askimsbadet eller tillsammans med ”badbarnen”. Med alla de tusentals göteborgsbarn som i flera decennier fick åka till havet i Askim. Det ordnades gratis badresor och en mugg mjölk!
Visst fyllde sol och bad många dagar på barnkolonier i Lyckorna vid Marstrand, vid Klostergården i Dragsmark eller i Härskogen, men också stränga regler och stränga straff om man ansågs vara olydig. Skala potatis i en mörk källare, sitta med tummarna på bordskanten för att invänta stryk eller straffligga, d v s ligga i sängen flera timmar medan alla andra var ute och lekte. Eventuella brev, paket hemifrån konfiskerades ofta. Här skulle inte längtas hem, så det var bäst att inte ha någon kontakt med mamma eller pappa.
Scharlakansfeber grasserade en sommar och ambulanser hämtade sjuklingar i skytteltrafik. Jag klarade mig.
På tur med ångaren Munken mot Lysekil råkade vi ut för ett ruskigt åskväder. Vi fick hålla oss ute på däck och det var en skrämmande upplevelse. Vid ett annat tillfälle slog åskan ner i närheten av kolonibyggnaden. En ledare träffades och fördes till sjukhus.
Vi rymde några gånger. Inte så långt bort, så snart kom ledarna och hämtade ”hem” oss igen. Stora killar var ledare för oss små flickor. Det var många upptåg varje dag. Om våra kläder inte räckte till fick vi flickor hämta rutiga klänningar ur ett skåp – alla likadana.
På Härskogen lärde jag mig simma väldigt tidigt. Träning på strand och sedan samma benrörelser i sjön, med händerna på en timmerstock. På djupare vatten tränade äldre barn både klädsimning och livräddning.
Pojkar och flickor hade skilda sovsalar och tvättrum. Allt följde ett fastställt schema. Väckning, måltider och läggning som fasta hållpunkter. Däremellan fanns det tid för bad, lek och olika aktiviteter. Morgonbön, bordsbön och kvällsbön. Frukost som bestod av välling eller gröt samt smörgås. Till lunch och kvällsmål olika stuvningar eller puddingar, soppa eller kräm. Där fanns ett undantag under kvällstid – ”Åt sängvätare gives endast torrkost.”
Inför natten rullade stora flickor upp håret med toalettpapper som tvinnades med håret och knöts i rosetter. Jag hörde gråt under barns täcken då vi lagt oss och flickorna med rosetterna i håret sjungit:
”I en sal på lasarettet, där en bröstsjuk flicka låg ….”
Sommarljuset över sjön i Härskogen lyste även in i rummets enda fönster.
Nästa morgon gick vi åter till stranden i en lång karavan. Vi sjöng och drog kärror med mellanmål. Rostfria muggar blev solvarma och fylldes med saft. Och i munnen knastrade bullarna som blivit sandiga.
(foto: Kamerareportage/TT år 1927)