Får en förfrågan via en Facebookgrupp om jag känner till hur Hagabadet kommit till i sin nuvarande skepnad. Det är journalisten och författaren Louise Hamilton som frågar. Hon har planer på att skriva en bok om ”Mat och motion för mogna 60+”. Där ingår också inslag om just Hagabadet. Berättar för henne att jag, som närstående till en av projektmedverkande i upprustningen av Hagabadet under 90-talet, kan rekommendera ett samtal med Thomas Samuelsson. Så blev det. Och jag fick efter ett tag följande intressanta historia från Louise;
Egentligen var det meningen att huset skulle rivas. Under ”saneringsperioden” för Göteborg presenterades plan efter plan över Haga, och i ett efter ett markerades det gamla badhuset för rivning. Liksom nästan alla andra hus – enda undantaget var Dicksonska folkbiblioteket, det var ingen som ville riva. Men det gamla badhuset levde farligt.
Det hade stått där sedan 1876. Det var en tid då industrialismen kom till Göteborg, och med den kom en växande befolkning. Hamnen var full av fartyg som kom och for, de skulle lastas och lossas. Nya fartyg behövdes, varven växte fram. Mekaniska verkstäder, sockerbruk och bryggerier byggdes upp. Det eldades med kol överallt, i smedjor och bruk. Stadens befolkning mångdubblades, och arbetarna bosatte sig nära jobben. Sjömännen bodde i Masthugget, sockerbruksarbetarna i det välordnade brukssamhället i Klippan, hamnarbetare och järnbärare bosatte sig i Haga. Där bodde man trångt, där var mörkt, instängt och fuktigt. Och inte hade arbetarna badrum, det var bara fint folk som hade, i helt andra kvarter.
Köpmannen Sven Renström var en förmögen man, när han dog 1869. Han hade skapat sin förmögenhet på handel och var betrodd i staden, satt i fullmäktige och styrelser. Han testamenterade en och en halv miljon kronor till Göteborgs stad. Pengarna skulle användas till ”välgörenhetsinrättningar av alla slag, mer kostsamma anstalter för befordran av snyggheten, sundheten och hälsovården, undervisningsansalter” bland annat. Det var nu inget konstigt med det. I Göteborg stod förmögna köpmän från familjer som Sahlgren, Chalmers och Ekman för både sjukhus, skolor och bibliotek. Och visst behövdes badhus i den växande industristaden.
I november 1869 lade jur kand A Philipsson en motion i Göteborgs stadsfullmäktige att man måtte använda en del av pengarna i den renströmska fonden till att bygga ett badhus. Det skulle även innehålla en tvättinrättning, där ”obemedlade personer, emot ringa afgifter, kunna erhålla gång- och sänglinnepersedlar tvättade”. Efter utredning beslöts att badhuset skulle ligga i Haga, och man samrådde med föreståndaren för Stockholms badinrättning, läkaren och professorn C. Curman som var specialiserad på bad, om hur det hela skulle inrättas. Den 8 december 1876 stod badhuset färdigt, med badavdelningar för män och kvinnor, med första och andra klass bad, och en för tiden modern tvättinrättning. Det byggdes fler Renströmska badhus i andra arbetarområden. Ett i Majorna. Ett i Lundby, på Hisingen. Ett i Olskroken, det låg där påfarten till motorvägen liggen nu.
Badhuset i Haga brann år 1903. Det byggdes upp igen och fick då sin karaktäristiska bassäng med sin ovala djupdel, ”ägget”. Detta blev stadens simhall, här lärde sid barnen simma, och här tränade tävlingssimmare och simhoppare för deltagande i olympiska spel. Men kraven på simhallen växte, och efter många och långa diskussioner beslöts att ett nytt badhus och en ny simhall skulle byggas. År 1956 stod Valhallabadet färdigt och Renströmska badet i Haga stängdes.
I närmare 40 år stod huset herrelöst. Och in flyttade allehanda verksamheter, som fick hyra lokaler billigt av stan, som ändå ägde fastigheten. Föreningar. Små mekaniska verkstäder. En galvaniseringsfirma använde bassängen till syrabad. En hattmodist höll till på övre våningen. Bassängen täcktes över och användes som scen, som teater, som replokal för musiker, som svartklubb. Tiden gick, och huset förföll.
Runt omkring pågick diskussionen om vad som skulle hända med hela stadsdelen, Haga. Riva och bygga nytt? Restaurera de gamla husen? Vissa hus och kvarter revs, men det fanns ingen fungerande plan, så det blev tomma ytor, sår i stadsbilden. Inte förrän på 80-talet började renoveringen av Haga. Kvarteren delades upp mellan de kommunala bostadsbolagen, HSB anvisades vissa, några hus revs och andra renoverades. Men ingenting hände med badhuset. Kanske skulle det rivas i alla fall?
Då kom Thomas Samuelsson.
Det var 1992. Han passerade huset och stötte ihop med en kompis, och frågade vad han gjorde där.
– Jag inventerar huset, sa kompisen. Jag vet inte om det ska rivas, men det ska bli äldreboende.
Äldreboende, tänkte Thomas. Kanske inte. Det skulle ju vara ett bad, ett hälsans hus. Och där och då började Hagabadets nya liv. Thomas Samuelsson hade egentligen inte med saken att göra, han höll på med bygget av Handelshögskolan. Men han hade varit projektledare för restaureringen av den västra delen av Haga som anställd på kommunala bostadsföretaget Poseidon. Han hade som målsättning att rädda vad som räddas kunde, och bevara en arbetarstadsdel med stämning och miljö – här hade folk bott och verkat i ett par hundra år, det var värt att minnas hur de hade det, menade han. Han hade rest runt i landet på jakt efter enkupigt tegel till taken, jagat kärnvirke till fönsterbågar och munblåst glas till fönstren. Det blev som förr, fast nytt. Och stadsdelen behövde en kraftfull byggnad, en institution, självklart ett badhus, som det varit. Så han började söka sig fram för att om möjligt rädda huset.
Thomas Samuelsson började med länsantikvarien. Jo, det kunde finnas en del pengar. Och ja, det skulle väl vara bra om det blev något med bad och hälsa igen. Han fick sina pengar. Det räckte till grundförstärkning – men den gamla skorstenen behövde renoveras, den var söndervittrad inifrån. Skorstenen revs, och Thomas Samuelsson lyckades hitta ett tegelbruk i Tyskland som kunde producera de svängda tegel som behövdes för den runda skorstenen.
– Och med en ny grund och en ny skorsten, så kunder de väl inte riva huset, berättar Thomas Samuelsson. Grunden hade man väl kunnat strunta i, men en hög skorsten som syntes över hela Haga var svårare att bortse från.
Med list och envishet bearbetade Thomas Samuelsson sedan varje bolag och byråkrati som hade något inflytande över huset – han blev till sist projektledare för renoveringen och ombyggnaden av huset och fick som han ville. Och 1997 invigdes det nya Hagabadet, med bassängen renoverad; där var Ägget i all sin glans, Philipsson fick ge namn åt en mindre bassäng, professor Curman åt en annan. Det tog några år innan badet hittat sin form, några försök med vårdcentral och annat som man fick släppa. Men Hagabadet står kvar, och blev ägnat åt snygghet och sundhet, precis som gamle Renström hade sagt.
Louise Hamilton
Källor:
De Renströmska baden, Sven Schånberg, utgiven av Renströmska badanstalterna, Göteborg 1956Varför revs inte hela Haga, om bevarande av en stadsdel i Göteborg, rapport 2009:64, utgiven av länsstyrelsen i Västra Götaland
Varför revs inte hela Haga, om bevarande av en stadsdel i Göteborg, rapport 2009:64, utgiven av länsstyrelsen i Västra Götaland
Egen intervju med Thomas Samuelsson maj 2015