Från Altomta gård till Ångermanland: Min mammas farmor och den glömda historien om ”Javanen”
Under en längre tid har jag fördjupat mig i och skrivit mycket om kapten Carl Gustaf Ekeberg och den fantastiska historien kring Altomta gård. Men det som började som ett brinnande historiskt intresse skulle visa sig utvecklas till något mycket djupare: en upptäckt av min egen familjs rötter.
Min personliga ingång i denna historia är min mammas farmor, Anna Sofia Filander (1855–1944). Det är henne vi ser på fotot. När jag började nysta i hennes unika efternamn visade det sig att trådarna ledde rakt tillbaka till den miljö jag studerat så noga. Hennes farfar var nämligen Pehr Philander – född på ön Nias i dagens Indonesien – den lille pojken som kapten Ekeberg friköpte i Kanton 1766 och tog med sig hem som fosterson till just Altomta gård.
Efter att själv ha besökt gården och mött dess numera bortgångne ägare och eldsjäl, Jan Olsson, blev kopplingen till platsen fullständig. Att få vandra i rummen där min anfader växte upp, omgiven av kapten Ekebergs egna väggmålningar, gjorde historien nästan fysisk. Jan Olssons bortgång sommaren 2026 påminde mig om hur viktigt det är att vi fortsätter att berätta och vårda våra minnen.
Här följer åter en kort historia om kapten Ekeberg, livet på Altomta gård och den otroliga släktresa som via uppländska experimentodlingar och kungliga trädgårdar till slut landade bland mjölnarbranschen i Ångermanland.
Jag hoppas att jag kan väcka historien till liv för dig, och kanske inspirera dig till att titta närmare på de oväntade historier som kan dölja sig i ditt eget förflutna.
Varmt välkommen att följa med på min resa!
Från Altomta gård till Ångermanland: Min mammas farmor och den glömda historien om ”Javanen”
Det finns stunder då historien plötsligt kliver ut ur läroböckerna och flyttar rakt in i ens eget hjärta. För mig hände det när jag började nysta i berättelsen om min mammas farmor, Anna Sofia Filander. Hennes efternamn bar på en hemlighet som skulle ta mig från de ångermanländska kvarnarna, via en herrgård i Uppland, hela vägen till 1700-talets Sydostasien.
I somras nåddes vi av det sorgliga beskedet att läkaren och kulturpersonligheten Jan Olsson hade gått bort. Det var hans outtröttliga engagemang som räddade Altomta gård utanför Uppsala, en plats jag själv har haft förmånen att besöka.
När man står i det vackra ”Ekebergska rummet” och ser kapten Carl Gustaf Ekebergs egna väggmålningar från sina resor till Kina, är det lätt att dras med i 1700-talets ostindiska äventyr. Men för mig var besöket mer än ett historiskt intresse. Det var en resa i min egen anfaders fotspår.
Det var nämligen hit, till Altomta gård, som kapten Ekeberg tog med sig en liten pojke som han hade friköpt från slaver i Kanton år 1766. Pojken hade kidnappats från ön Nias i dagens Indonesien, men i samma sekund som han satte foten på svensk mark blev han en fri människa. Han växte upp på gården som kaptenens fosterson, fick en fin utbildning till trädgårdsmästare och döptes under enorm pompa och ståt i Tensta kyrka till Pehr Philander.
Pehr fick så småningom sonen Johan Fredrik, vars son Johan Eric Filander år 1849 fattade det livsavgörande beslutet att lämna Mälardalen. Han drog norrut och slog sig ner som mjölnare i Ångermanland. Där, bland norrländska forsar och malande kvarnstenar, föddes hans dotter Anna Sofia år 1855 – min mammas farmor.
Att veta att min mammas farmors farfar var den där lilla pojken från tropikerna som fann ett hem på Altomta gård ger mig gåshud. Det är en berättelse om slaveri och frihet, om exotiska tebuskar i Uppland och strävsamt mjölnarliv i Norrland.
I en serie blogginlägg har jag tagit med er på denna otroliga resa. Tittat närmare på kaptenen och pojken, det pampiga dopet i Tensta och hur min släktgren till slut hamnade i Ångermanland.
Välkomna att följa med!
Kidnappad, friköpt och fri – Pojken från ön Nias
Hur hamnar en liten pojke från en tropisk ö i Sydostasien i en liten socken utanför Uppsala på 1760-talet? Svaret stavas den svenska ostindiska handeln, stormande hav och ett möte som förändrade allt.
Min anfader föddes runt 1758 på ön Nias, en isolerad och vacker ö strax väster om Sumatra i dagens Indonesien. Livet där fick dock ett brutalt slut när han som barn kidnappades av nederländska slavhandlare. Han slets bort från sin familj och lär ha fraktats till den myllrande handelsstationen Kanton i Kina. Där, på den öppna marknaden, ställdes han ut till försäljning. Det är svårt att ens föreställa sig den skräck och ensamhet den lille pojken måste ha känt i detta främmande, enorma land.
Men ödet ville annorlunda. År 1766 låg den svenska ostindiefararen Finland i hamnen. Skeppets kapten var ingen mindre än Carl Gustaf Ekeberg – en man som inte bara var en skicklig navigatör, utan också känd för sin humanism och sitt vetenskapliga intresse.
När Ekeberg fick se den unga pojken i Kanton bestämde han sig för att agera. Han köpte loss pojken för 1 800 kopparmynt. Men detta var inget köp för att skaffa sig en slav. Slaveri var nämligen förbjudet på svensk mark. I samma sekund som den lille pojken klev ombord på det svenska skeppet Finland och seglade ut på Sydkinesiska havet, var han i lagens mening en fri människa. Ytterligare två pojkar köptes fria av manskapet ombord.
Resan hem till Sverige tog flera månader runt Afrikas horn. Ombord på skeppet fanns även den unge vetenskapsmannen Anders Sparrman, en av Carl von Linnés lärjungar. Man kan bara ana vilka intryck den lilla pojken – som kallades Philandor – fick under den långa seglatsen över världshaven, omgiven av svenska sjömän, exotiska handelsvaror och vetenskapliga instrument.
När skeppet slutligen lade till i Göteborgs hamn väntade nästa stora omställning. Kapten Ekeberg tog med sig pojken hem till Uppland, till den nyanlagda Altomta gård. Från det tropiska Nias till det svenska bondesamhället – kontrasterna kunde inte ha varit större.
Det pampiga dopet i Tensta och livet på Altomta
Tänk er söndagen den 15 oktober 1769. Landsbygden runt Tensta kyrka utanför Uppsala ligger i höstskrud. Utanför kyrkportarna råder febril aktivitet. Detta är ingen vanlig högmässa. Ryktet har spridit sig i socknen: kapten Ekebergs ”ostindiska gosse” ska döpas.
Församlingen fick bevittna ett dop som saknade motstycke i bygdens historia. Pojken från ön Nias klev fram till funten, omgiven av hela 14 prominenta faddrar. Här trängdes samhällets absoluta toppskikt: landshövdingen i Uppsala, grevar, baroner och högt uppsatta akademiker. Det var en tydlig markering från kapten Carl Gustaf Ekeberg – pojken var inte en tjänare, han var en välkommen medlem i samhället.
Det var vid denna funt han fick namnet Johan Pehr Gustav Philander.
Efternamnet Philander var ingen slump. Det är bildat av de grekiska orden för ”vän” och ”människa” – Människovän.
Efter dopet fortsatte livet på Altomta gård, och det var en minst sagt fascinerande miljö att växa upp i. Pehr Philander fostrades vid sidan av Ekebergs egna barn. Gården var ett centrum för upplysningstidens experiment. Kapten Ekeberg, som var nära vän med Carl von Linné, fyllde ägorna med exotiska frön och plantor som han tagit med sig hem på ostindiefararna. Här odlades kinesiskt oljefrö, och man försökte till och med att göra egen kinesisk soya på gården.
Inne i herrgården, i det rum som den nyligen bortgångne Jan Olsson så ömsint bevarade åt eftervärlden, målade Ekeberg själv scener från sina dramatiska sjöresor direkt på väggarna. I den miljön, omgiven av konst, vetenskap och spännande berättelser om världshaven, växte Pehr upp.
Han sattes i lära och utbildade sig till trädgårdsmästare. Det var ett yrke som krävde stor kunskap på 1700-talet, och Pehrs unika bakgrund gjorde honom skicklig. Så småningom ledde hans talang honom hela vägen till de kungliga miljöerna, där han bland annat arbetade som trädgårdsdräng på Drottningholms slott.
År 1789 blev Pehr åter pappa. Då föddes det fjärde barnet, sonen Johan Fredrik Filander. Cirkeln höll på att slutas i Uppland, men för nästa generation Philander väntade helt nya landskap och utmaningar.
Norrut mot forsarna – Mjölnaren i Ångermanland
Efter kapten Ekebergs bortgång och i takt med att 1700-talet övergick i 1800-tal började livet förändras för familjen Philander. Efternamnet – som i kyrkböckerna allt oftare började stavas med F som Filander – bars nu vidare av Pehrs son, Johan Fredrik Filander, född 1789.
Johan Fredrik växte upp med en far som rest över världshaven och arbetat i de kungliga trädgårdarna. Själv levde han sitt liv i Södermanland och Mälardalen, där familjen fortsatte att verka under flitiga men mer stillsamma former. Men det var nästa generation som skulle ta det riktigt stora, modiga klivet och förändra släktens geografi för alltid.
År 1849 fattade Johan Fredriks son, Johan Eric Filander, ett livsavgörande beslut. Han var ung, driven och utbildad till mjölnare – ett viktigt och respekterat hantverk i ett Sverige som höll på att industrialiseras. Han packade sina få tillhörigheter och lämnade de välkända mälardalsbygderna med sikte på vad som i flyttlängderna ibland bara kallades för ett ”obestämt Norrland”.
Resan tog honom hela vägen till Ångermanland. Kontrasterna mot farfars uppväxt på Altomta gård eller faderns liv i Södermanland kunde inte ha varit större. Här möttes han av djupa skogar, dramatiska älvar och ett helt annat klimat.
Johan Eric etablerade sig snabbt i sin nya hembygd. Som mjölnare blev han en central figur i lokalsamhället. Det var till honom bönderna kom för att mala sin säd, och kvarnen blev en naturlig samlingspunkt fylld av dånande vattenmassor, doften av nymalt mjöl och det ständiga ljudet från de malande kvarnstenarna. Det var här, i ett strävsamt men tryggt norrländskt liv, som det unika efternamnet Filander fann sin nya hemvist.
År 1855, i Nätra församling mitt i det fagra Ångermanland, föddes hans dotter. Hon fick namnet Anna Sofia – flickan som skulle bli min mammas farmor, och den sista levande länken i min familj som bar efternamnet direkt efter den ångermanländska mjölnaren..
Cirkeln sluts – Anna Sofia och arvet som lever vidare
När min mammas farmor, Anna Sofia Filander, föddes i Ångermanland 1855, var världen en helt annan än den hennes farfars far hade fötts i. Hon växte upp i en tid präglad av det norrländska bondesamhällets lugn, långt ifrån tropiska stormar och kungliga slott.
Anna Sofia levde ett långt liv och gick ur tiden 1944 – mitt under ett brinnande världskrig och bara två år innan Jan Olsson föddes, den man som långt senare skulle rädda hennes farfars fars barndomshem. Jag har ofta funderat på vad hon egentligen visste om sitt ursprung. Berättade hennes far, mjölnaren Johan Eric, någonsin historien om pojken från ön Nias för henne? Visste hon att hennes eget efternamn, Filander, en gång valdes med omsorg vid en dopfunt i Uppland för att det betydde ”människovän”?
För mig har det varit en omtumlande resa att lägga detta pussel. När jag besökte Altomta gård och vandrade i rummen där Pehr Philander en gång sprang som barn, blev historien nästan fysisk. Att röra vid de gamla timmerväggarna och veta att Jan Olsson ägnade en stor del av sitt liv åt att vårda just denna unika miljö, gjorde att allt föll på plats. Jan Olssons bortgång under sommaren blev en påminnelse om hur skört vårt kulturarv är – och hur viktigt det är att vi fortsätter att berätta.
Det som började med en pojke som kidnappades i Indonesien 1766, friköptes av kapten Ekeberg och växte upp i Uppland, blev via en ångermanländsk kvarn till slut en del av min egen familj.
Genom att skriva om det här har jag velat göra mer än att bara rada upp historiska årtal. Jag har velat ge liv åt Pehr, Johan Fredrik, Johan Eric och Anna Sofia. Deras blod flyter i mina ådror, och deras otroliga resa över världshav och generationsgränser är ett bevis på att historien inte är något avlägset – den lever vidare i oss varje dag.
Tack till alla er som har följt med på den här resan från Altomta gård till Ångermanland. Historien slutar inte här, den fortsätter så länge vi minns dem som gick före oss.
Till minne av Jan Olsson (1944–2026)
Det går inte att berätta historien om Altomta gård och kapten Ekeberg utan att nämna Jan Olsson. När han gick bort i slutet av juli 2026 förlorade det svenska kulturarvet en av sina mest hängivna eldsjälar.
När Jan köpte Altomta gård 1996 var det början på ett unikt livsverk. Genom sitt enorma engagemang för byggnadsvård och historia såg han till att den unika 1700-talsmiljön räddades för framtiden. Det är tack vare hans omsorg som det ”Ekebergska rummet” med sina fantastiska väggmålningar finns bevarat i dag.
För mig blev besöket på gården ett minne för livet. Jan var känd för sin stora generositet, sin värme och sin underbara humor. Jag glömmer aldrig när vi pratade om min anfader Pehr Philander, pojken från Indonesien som växte upp här på 1760-talet. Jan log, tittade på mig och sa med glimten i ögat:
”Det bor en annan mörk här idag … fast hon är från Afrika!”
Det citatet rymmer så mycket av Jans väsen. Han såg inte bara Altomta som ett museum över det förflutna, utan som ett levande hem där historiens cirklar stängs och öppnas på nytt. Att få vandra i de rum där min egen anfader en gång sprang – och mötas av Jans kunskap och öppna famn – gjorde min släkthistoria levande på ett sätt som arkivens papper aldrig kan göra.
Jan Olsson lämnar ett enormt tomrum efter sig, men hans arv lever vidare i varje bevarad timmerstock, i varje penseldrag på Altomtas väggar och i de levande berättelser vi fortsätter att föra vidare.
Tack, Jan ännu en gång – för att du vaktade historien åt oss.