Ett minne av Sune Lagnander 

Posted On 31 oktober, 2025

Jag har just kommit från Italien. Det är en fredag eftermiddag och sommaren lider mot sitt slut, året är 1970. Mamma har samlat min post … däribland ett utskick från Arbetsförmedlningen – lediga tjänster.

Finner en liten annons om två rader; Sekreterare sökes till Rationaliseringssektionen, Lillhagens sjukhus. Uno Ljungvall, tel vx 55 70 00. Jag tittar på klockan, den är strax efter klockan 16. Tar upp luren och på den gråa dialogen slår jag telefonnumret. Söker Uno Ljungvall via växeln och snart svarar han vänligt. Jag presenterar mig och säger att jag är intresserad av den utannonserade tjänsten som sekreterare. Uno ställer frågor och snart har vi kommit överens om att jag skall komma till Lillhagens sjukhus på intervju. Han berättar att jag kommer att träffa utredningsledaren Sune Lagnander.

Jag blev antagen och så började en lång bekantskap och en utvecklande anställning som varade i ett 40-tal år. Till saken hör att jag redan under 1966 blev anställd inom vården vid Lillhagens sjukhus. Läste Förvaltningskunskap och återkom nu efter studieuppehållet.

Sune var min chef i flera omgångar. Som konsult/projektledare, utredningsledare, styrelsemanna-assistent, sjukhusintendent, projektledare/utvecklingsledare, distriktvårdschef, primärvårdschef. Vi blev region och jag gick vidare inom regionstyrelsens kansli. Sune gick i pension.

När jag erbjöds avtackning inför min egen pensionering vid Sjömagasinet kom Sune och många kollegor från åren inom Göteborgs sjukvård. Man hade på restaurangen dukat på andra våningen, men dukade snabbt om då Sune inte längre klarade av att gå i trappor. Vi ses nog inte mer … var hans sista ord då vi skildes åt.

Redan tidigt berättade Sune mycket om sin familj och vi bjöds hem till bostaden i Kungsbacka. Vi mötte hustrun Gunvor och barnen Lotta och Ida. Snart kom lille Mattias till familjen. Familjen flyttade så småningom till Göteborg – centrala stan och senare till Norra Älvstranden. 

Den 15 september 2018 lämnade Sune jordelivet. Vi var många som sörjde honom. Själv återkommer jag ofta till minnen och tittar på gamla foton från tiden vi arbetade inom sjukvården. Jag minns hans bullrande skratt. 

Idag söker jag uppgifter i ett arkiv – Kringla där man kan söka i flera av Sveriges museers och arkivs samlingar. Och döm om min förvåning då en bekant bild dyker upp. Och namnet på personen som tillverkat föremålet. Sune Lagnander! Till bilden finns en text, skriven av dottern Ida Lagnander. Med hennes medgivande återger ger jag dagens fynd;

Med bordet följer ett brev:
”Afrikanen

Det här lilla brickbordet tillverkades av Sune Andersson läsåret 1949/1950 när han gick i klass 7 b på Finngösa skola, Partille. Han gick då i en fortsättningsklass, ett tilläggsår som Partille kommun erbjöd elever efter folkskolan.
Sune är barn (född 29 maj 1936) till Hjalmar Andersson och Anna, född Karlsson, från Jonsered. Hjalmar arbetae som borrare på Jonsereds fabriker och var med och tillverkade delar till snickerimaskiner. Anna arbetade som sömmerka på en ateljé inne i Göteborg men efter giftermålet arbetade hon i hemmet. 
Sune gick i Jonsereds skola de fyra första folkskoleåren men sen sökte han till Vasa Högre Allmänna Läroverk för gossar i Göteborg för att ta realen och sedan studenten. Det var provtagning för att komma in, både muntlig och skriftlig. Kommunen sköt till pengar till skolavgiften, vissa aktiviteter och maten eftersom Hjalmars lön var så pass låg. Hjalmar fick ansöka om det här bidraget varje termin. Vid flera olika tillfällen fick de elever som hade bidrag visa upp ett intyg för det, inför sina lärare och de andra eleverna. I sexan valde Sune att sluta på Vasa eftersom han inte orkade med alla tråkningar/pikar från lärare om sin bakgrund. Hjalmar och Anna menade att han hade fått en chans och när han inte ville fortsätta så fick han själv lösa problemet. Så Sune tog själv kontakt med skolan och ordnade så att han fick gå sitt tilläggsår. Han fortsatte sedan till verkstadsskolan i Jonsered som Jonsereds fabriker och kommunen drev. När han var färdig där började han jobba vid Jonsereds fabriker.
Sune berättar själv att han minns att det fanns flera olika modeller att välja bland. Det var andra elever i klassen som gjorde liknande bord men han var den enda som valde just det här. Däremot minns han inte vad det var som gjorde att han valde just den här modellen. Kanske var det en utmaning, att den var lite svårare än de andra.
När han nu fick se en bild på bordet så utbrast han ”Tänk att jag har gjort den där alldeles själv!” Han berättade om hur han handsågade alla delarna. De hade ingen maskinsåg i skolans verkstad. Det var också Sune som monterade och målade den efter den mall som fanns.
När den var klar så använde han den som sängbord i sitt pojkrum i sitt föräldrahem i Uddared i Jonsered.
När Sune gifte sig med Gunvor Carlsson 1958 och flyttade in i deras nybyggda hus i Kåhög så fick Afrikanen följa med och placerades i deras hall.
När flytten gick till Kungsbacka 1966 följde Afrikanen med. 1971 bytte de bostad igen och där har jag de första minnena av Afrikanen. Då stod han undanställd på vinden innanför mitt sovrum.
Gunvor och Sune har flyttat flera gånger efter det och Afrikanen har klarat sig undan alla deras flyttröjningar.
1986 kom Afrikanen till Lödöse och mitt hem för ”slutförvaring”. Vi tyckte alla att han var för fin för att slängas bort men han kändes inte riktigt okej att ha framme. När jag skilde mig 1998 så fick han följa med mig och i brist på andra möbler så fick han återigen göra tjänst som sängbord.
Hans vara eller icke vara har diskuterats med mina barn och alla är överens om att han har rätt att få finnas kvar men det är ingen som vill ha honom hemma. Han uttrycker något som ingen av dem vill stå för. Alla känner att om man har honom hemma som en inredningsdetalj så skulle man bli tvungen att hela tiden få förklara hans existens.
Varför min pappa valde att göra Afrikanen i slöjden som 15 åringen finns det alltså inget svar på. Jag har svårt att se att han skulle ha sympatiserat med tankar som hävdar att afrikaner är en ras som är lägre stående än andra och bara förtjänar att tjäna oss. Det stämmer inte alls med den uppfostran vi barn fått om alla människors lika värde. Och Afrikanen var nog rikgitgt illa ute 1974 när Sune och Gunvor fick sitt tredje barn från Etiopien.
På frågan om hur det kan komma sig att bordet klarat sig undan Sune och Gunvors alla flyttröjningar under åren säger de båda två att de alltid har valt att spara honom för att det är ett fint arbete och Sune var stolt över det.
När jag pratar med Sune om bordet så förstår jag också att han förknippar det mycket med sin skolgång. Att han upplevde sig så illa behandlad som arbetargrabb av lärarna och aldrig kunde känna sig hemma i läroverksmiljön. Att han inte klarade av att genomföra de drömmar han och säkert hans föräldrar hade. Bordet tillverkades efter att han kom tillbaka till Jonsered, kanske stod han och funderade över sitt beslut när han tillverkade bordet. När jag vill prata om Afrikanen så det detta han väldigt snabbt kommer in på och vill berätta om.
Sune lyckades ändå att göra den där klassresan så småningom. Efter att han gift sig så läste han vidare till ingenjör samtidigt som han jobbade på fabriken i Jonsered. Han började jobba som konsult på Lillhagens sjukhus vid den stora utbyggnaden på slutet av 60-talet och blev kvar där i många år, till slut som chef. Sina sista yrkesverksamma år jobbade han som biträdande sjukvårdschef och primärvårdschef i Göteborg.
Ida Lagnander, dotter till Sune och Gunvor, född 14 september 1961.”

Källa: Kringla/Vänersborgs museum

Tusen tack Ida för ett fantastiskt fint minne av din pappa Sune och bordet jag såg i Kungsbacka för mer än 50 år sedan. Ditt brev till Vänersborgs museum tillsammans med gåvan – brickbordet – värmer i hjärtat.