Ett brev kommer till mig … efter nästan 70 år får jag veta
Jag ljuger om jag säger att det inte alls berörde mig att öppna brevet som kom. Så mycket minnen kom över mig att tårarna aldrig ville sluta rinna. Att se hur man förberedde vistelse som sommarbarn, att mamma skrev och föreslog att jag skulle komma till en familj i Småland … ”Bästa fru Bergkvist …” Jag hade ingen aning om att det gick till så. Och här ligger nu ansökningar, biljetter, brev, vykort och till och med min lärarares ansökan ang min resa till Tranås. Familjens yngste son Inge, idag 88 år, har skickat dokument som sparats av hans föräldrar sedan tidigt 50-tal. När jag var sommarbarn på gården i Blankhester gjorde Inge sin värnplikt i Eksjö, sommaren 1956.
Förresten så hälsade jag på hos den läraren jag nämner ovan för ca 15 år sedan och berättade mina minnen från alla år som hon var min lärare och mentor, alltid så mån om mig och ville att jag skulle söka läroverk för vidare studier. Hon såg till att ansökan gjordes. Hon hade ingen egen familj. Gjorde ett starkt intyck på mig. Men vid mitt besök mindes hon ingenting jag berättade. Jo, om många andra i klassen … men inte mig! Först efter ett par timmars prat och fika var det dags att lämna henne. När jag då vände mig en sista gång och ropade hejdå, svarade hon: Det där leendet kommer jag ihåg, nu minns jag dig. Märkligt, tänkte jag.
Vykortet som ligger i brevet är från tidigt 50-tal – Dr Heymans gata i Guldheden. Numera passerar jag ibland med spårvagn och ser våra höghus på avstånd.
Sommarbarnverksamhet är idag ytterst begränsad. Ibland ses anonnser om möjlighet till några dagars vistelse på s k läger. Det var nog på 50-talet som det största antalet sommarbarn/feriebarn uppnåddes. Dåtidens skolstyrelse och kyrkans församlingar ordnade så att stadsbarn kunde komma ut på landet under sommaren. Tanken var ju god. Men jag tyckte inte att det fanns något större behov av mer sol och frisk luft. Vi var ju ute hela dagarna i den friska luften där vi bodde. Och havsluft kunde vi ju få vid Askimsbadet. Min bror och jag åkte själva tåg till Askim eller tillsammans med ”badbarnen”. Med alla de tusentals göteborgsbarn som i flera decennier fick åka till havet. Det ordnades gratis badresor och en mugg mjölk!
Visst fyllde sol och bad många dagar på barnkolonier i Lyckorna vid Marstrand, vid Klostergården i Dragsmark eller i Härskogen, men också stränga regler och stränga straff om man ansågs vara olydig. Skala potatis i en mörk källare, sitta med tummarna på bordskanten för att invänta stryk eller straffligga, d v s ligga i sängen flera timmar medan alla andra var ute och lekte. Eventuella brev, paket hemifrån konfiskerades ofta. Här skulle inte längtas hem, så det var bäst att inte ha någon kontakt med mamma eller pappa.
Scharlakansfeber grasserade en sommar och ambulanser hämtade sjuklingar i skytteltrafik. Jag klarade mig. På tur med ångaren Munken mot Lysekil råkade vi ut för ett ruskigt åskväder. Vi fick hålla oss ute på däck och det var en skrämmande upplevelse. Vid ett annat tillfälle slog åskan ner i närheten av kolonibyggnaden. En ledare träffades och fördes till sjukhus.
Vi rymde några gånger. Inte så långt bort, så snart kom ledarna och hämtade ”hem” oss igen. Det var många upptåg varje dag. Om våra kläder inte räckte till fick vi flickor hämta rutiga klänningar ur ett skåp – alla likadana.
På Härskogen lärde jag mig simma väldigt tidigt. Träning på strand och sedan samma benrörelser i sjön, med händerna på en timmerstock. På djupare vatten tränade äldre barn både klädsimning och livräddning.
Pojkar och flickor hade skilda sovsalar och tvättrum. Allt följde ett fastställt schema. Väckning, måltider och läggning som fasta hållpunkter. Däremellan fanns det tid för bad, lek och olika aktiviteter. Morgonbön, bordsbön och kvällsbön. Frukost som bestod av välling eller gröt samt smörgås. Till lunch och kvällsmål olika stuvningar eller puddingar, soppa eller kräm. Där fanns ett undantag under kvällstid – ”Åt sängvätare gives endast torrkost.” Inför natten rullade stora flickor upp håret med toalettpapper som tvinnades med håret och knöts i rosetter. Jag hörde gråt under barns täcken då vi lagt oss och flickorna med rosetterna i håret sjungit: ”I en sal på lasarettet, där en bröstsjuk flicka låg ….”
Sommarljuset över sjön i Härskogen lyste även in i rummets enda fönster.
Nästa morgon gick vi åter till stranden i en lång karavan. Vi sjöng och drog kärror med mellanmål. Rostfria muggar blev solvarma och fylldes med saft. Och i munnen knastrade bullarna som blivit sandiga.
Inge Bergkvist som skickade brevet skrev en bok – sent i livet – om livet från att vara dräng till läkare. Han avled i juni 2025 …
