Gräddvit villa med spröjsade fönster. Hörntomt. Utanför villan står tre bilar – Mercedes sportbil, en SAAB 9.3 och en äldre SAAB-modell. En nyfiken schnauzer, Wilma, med skägg och buskiga ögonbryn möter vid grinden. Två andra hundar – Tindra och Hjördis – nosar på mig och drar sig sedan undan.
Just hemkommen från utlandstjänst står Per redan på stegen som lutar mot den höga gavelväggen. I går stod den mot balkongen på framsidan huset. Den tycks flytta runt! Emellanåt kryper han på knä och fixar kanterna runt stegplattorna på gräsmattan.
I behaglig skugga på farstukvisten – dold av hängande växtlighet – pustar han ut. Han har två klädkoder; jeans och skjorta i blått – eller som idag – arbetsoverall.
Vacker parksoffa under ett träd. I en annan del av trädgården breder ett gammalt kastanjeträd ut sina långa grenar, vars blommor för länge sedan vissnat och bytts ut mot omogna kastanjer. Rester av ”Kastanjeborgen” kan skönjas mellan det täta bladverket. Numera är barnen inte i den åldern då det klättras i träd och byggs kojor. Tunga vita rosor dignar från buskar utmed staket.
Runt huset hörs ständigt hundar skälla, pärlhöns kackla och två tuppars hävdande av äganderätten till hönorna. De senare bor numera i barnens gamla lekstuga, som Per byggt om till hönshus. Runt hans fötter surrar en annan märklig varelse – den smattrande ”Sigge” som plötsligt står på näsan, lyfts tillbaka på gräsmattan, efter att ha fört ett fasligt väsen.
– Han heter ”Sigge” efter Sigge Marjasin. Klipper kort, skrattar Per.
Fyra trädgårdar gränsar till varandra sedan arton år tillbaka. Han kom hit redan 1982 och jag 1995. Vi var också grannar i korridoren på jobbet. Han med ansvar för katastrofmedicinska frågor och jag för projekt att öka tillgängligheten till sjukvården. På regional nivå.
Hemmavid håller han ständigt på med renoveringsprojekt eller trädgårdsarbete. Och en dag står vi två grannar – på var sin sida om staketet och krattar löv. På hans sida växer komposthögen allt högre och på min sida ligger hundskitar! Många. Snön har smält och man kan inte längre se var man säkert kan sätta ner fötterna. Det var lättare när brunt mötte vitt.
– Per, det är jobbigt att en av dina hundar använder vår trädgård som toalett!
– Va´, det är inte möjligt, hur kan det ha gått till?
– Tja, hunden floppar över staketet! Visserligen med visst besvär, men ändå…
– Oj, då får jag be så mycket om ursäkt, men jag kan inte förstå hur hon kan komma över staketet!
Vi blir stående och tittar ner på våra krattor.
– Arbetar du fortfarande på Beredskapsenheten?
– Va´, hurså?
-Jo, vi har ju setts ett antal gånger på jobbet. Delat på skrivare, fax och kopieringsapparat… faktiskt under många några år!
– Ja, jo det gör jag ju, men …
Även om han inte lagt märke till mig, tror jag mig ändå veta ALLT om honom! Och är imponerad av hans insatser. Han räddar liv. Både inom och utom landets gränser. År efter år far han till krigshärjade länder och evakuerar människor. Han har fått internationellt pris för sina outtröttliga ansträngningar till förmån för patienter med svåra kroppsskador.
Han har många järn i elden. Av en tillfällighet berättar han om Kinaresan. Som skeppsläkare ombord på Götheborg. Per är en av dem som etappvis följer resan och vid sidan om det medicinska uppdraget ska han – varje dag klockan 12.00 – rapportera till Sverige om position, dygnsdistans, väder, vind, ström, vatten- och lufttemperatur. Och vad som serverades till lunch och middag!
– Under hela resan mellan Fremantle i Australien och Indonesiens Jakarta såg vi bara ett enda fartyg. Du kan tänka dig vilka långa framkörningstider det är där ute på oceanerna!
Han berättar om becksvarta nätter då jungmän klättrar i riggen utan belysning. Bara stjärnorna lyser. Om sjösjukan som drabbar alla. Han själv är inget undantag. Och klättra i riggen ärr inte hans grej. Höjdskräck! Om hettan i sjukhytten som aldrig understiger trettio grader, fläktar till trots. Stjärnan Södra Korset som blir ett riktmärke på en svart himmel. Pompan och ståten i Jakartas hamn.
– Jag är otroligt imponerad över hur 1700-talets sjömän kunde genomföra en resa som den. Och att en styrman kan bestämma skeppets position genom att mäta solhöjden med sextant och resultatet slår på bara etthundratjugo meter från vad vårt skepps tredubbla GPS-system anger! När det gäller resans mest vanliga problem är det hemlängtan och relationssvårigheter – för att inte tala om ångesten över att inte vara ständigt uppkopplad till internet, inte kunna kommunicera via mobil eller ens titta på TV…
Per är en enveten människa. Det är därför han har valt att arbeta som traumakirurg, han vill ha svar. Omedelbart. Dessutom trivs han med att arbeta med händerna. Tillsammans minns vi tillbaka på de feta tidningsrubrikerna kring jordskredet i Tuve, Tjörnbron som rasade, spårvagnsolyckan, diskotekbranden, EU-toppmötet.
I synnerhet om episoden kring svärdet och den lilla flickan. Det är vanligt med medeltida festivaler och spel under sommaren i Bohuslän. Människor klär ut sig i tidsenliga kläder och det bjuds på turneringar med lans och svärd, pjäser och utställningar.
Det händer under ett sommarspel i Uddevallatrakten. Två riddare slåss med svärd. Men det är vått på marken efter regn, och plötsligt halkar en riddare. Hans svärd far med stor kraft in mot folkmassan. Träffar en flicka i 7-årsåldern. Svärdet går in i näsan och genom halsen. Lyckligtvis befinner sig en läkare i publiken, och han följer med i ambulansen till närmaste sjukhus.
På natten får Per ett samtal från en kollega på sjukhuset. ”Du kommer inte att tro mig”, säger han, ”men vi har en tjej här med ett svärd som sitter fast i ansiktet.” Tillsammans med brandkåren har de lyckats skära av svärdet, men de har inte vågat avlägsna det. Röntgenbilder visar att svärdet är inkilat mellan två artärer i halsen. Per har jourpasset och blir den som får dra ut svärdet, medan röntgenläkare ska kontrollera att allt går bra. Det är då han behöver vaktmästarens verktygslåda. Med en polygrip och drar han ut svärdet! Pers hjältedåd skapar stora rubriker i många dagstidningar.
– Det gick bra för flickan … jag tror att detta är ett exempel på livets kuriosa. Mitt bidrag var litet, men uppmärksamheten var mycket stor. Men så är det ofta: Vad du gör bra kan bara förbigås med tystnad, och samtidigt kan det som är tveksamt eller banalt få mycket publicitet.
Per verkar vara genomsnäll, glad, rolig och pålitlig. Och närvarande. Har han då inte några negativa sidor? Jo, han är så morgontrött att det har hänt att sjukhusets vaktmästare hämtat honom när han har jourtjänst. Blir tjurig och sur när saker går för långsamt. Är bestämd och resultatinriktad, vilket betyder att han jobbar mycket. Är inte bra på att prioritera ledighet. Vill vara på två ställen samtidigt. Han är envis och om han har en idé så genomför han den, oavsett om det tar lång tid. Det är kanske därför hans restaureringsprojekt, en Jaguar E-Type, har stått i garaget i tjugofem år! Han har kört den en gång – och det var dagen då den köptes och stötvis tog sig fram till garaget.
Sommaren 2013 – samtal mellan Per Örtenwall och Maya Hedberg