Genar över gator och torg för att nå Alfama. Har lärt mig att känna igen de åtta raka gatorna mellan torgen Rossio och Praça da Figueira i norr och Praça do Comércio i söder.
Smalare gator korsar dessa större…
Alfama är en gammal stadsdel i Lissabon. Har tagit sikte på Castelo de São Jorge och stannar till vid olika utsiktsterrasserna. Att gå i dessa medeltida labyrinter av gator, gränder och uteplatser är som att gå tillbaka i tiden och känna vad själen i gamla Lissabon handlar om. Tar mig upp etappvis, vet inte säkert var jag kommer att hamna, varthän en gränd slutar eller om den för mig vidare upp – till nästa avsats!
Alfama lär vara Lissabons mest typiska kvarter, fyllda med mystik – och en av de mest givande för en vandrare – en enastående utsikt.
Det här området överlevde den katastrofala jordbävningen som drabbade staden den 1 november 1755, på grund av att husen står på en tät berggrund. Tittar man noga kan man skönja spåren tillbaka i tiden. Lager för lager i jordmassor och tegelverk … Kvarteren är som egen by i staden och jag studerar kyrkor och vitkalkade hus – hus med kakelfasader och smidesjärn kring balkonger som också är prydda med blomkrukor. Ser tvätt som hänger på tork mellan husen och en och annan burfågel. Som vore det pittoreska bilder för turister.
Alfama – det var faktiskt morerna som gav stadsdelen dess atmosfär och namn – alhama -betyder bad, en hänvisning till de varma källorna som en gång fanns i området. Morerna var också ansvariga för att gatunätet skapades som ett försvarssystem, och samtidigt gör det möjligt att hemmen förblir svala på sommaren.
Morerna kom ursprungligen från Mauretania och var berbernas kungarike vid Medelhavets södra kust. Namnet kommer från romarnas benämning på berberna, Mauri. Det latinska namnet gav senare upphov till benämningen morer, som dock var av både berberskt och arabiskt ursprung. Spår av den kulturen ses i många av Lissabons byggnadsverk.
De flesta av de äldre invånarna har bott här i Alfama hela sitt liv och är måna om att behålla en stark känsla av gemenskap. Tyvärr är många av deras bostäder nu förfallna och ett antal rikare människor investerar i deras kvarter och gör stora förändringar i karaktären som präglat området i alla tider. Alfama har påverkat poeter och författare, och har alltid varit inspiration för många Fadosånger, här finns idag populära Fadohus. Målningar på fasader skvallrar om vem som bott här, att just Fado är ett signum, att graffitti kan vara vackert. Bilden av Edith Piaf finns med på en fasad. I mosaik ses en skapelse av den berömda fadosångerskan Amália Rodriguez (1920-1999).
Från ett fönster hänger två kvinnor och tittar nyfiket på alla som passerar. En röd spårvagn, fylld med turister, tar dem gnisslande upp för gatorna. Trängs med oss gående, bilister, motorcyklar, och turistbussar. Poliser bevakar att det går lugnt till. Når Lissabons gamla katedral – Sé de Lisboa eller Igreja de Santa Maria Maior – med sina två klocktorn och ett fantastiskt rosettfönster.
Alldeles innanför ingången, till vänster finns dopfunten som användes vid dopet av St. Antonio av Padua som föddes i närheten, verkade i Italien och är skyddshelgon för Lissabon och Padua. Sakristian är domkyrkans skattkammare med många heliga föremål, bland annat resterna av St Vincent, det officiella skyddshelgonet för Lissabon. Därför ses ofta både St Antonio (med Jesusbarnet) och St Vincent tillsammans. Katedralen, som Portugals förste kung D. Afonso Henriques lät uppföra, byggdes på en plats där en moské tidigare funnits. Den nuvarande katedralen är romersk-katolsk och har varit säte för Lissabons ärkestift. Katedralen byggdes på 1100-talet och i kapellet vilar kung Afonso. Flera jordbävningar har skadat kyrkan under årens lopp, varav den svåraste var jordbävningen 1755, som jag nämnde ovan. Kyrkan byggdes successivt upp under många år och har genomgått stora renoveringar under hela 1900-talet.
Promenaden går vidare upp mot platser som överraskar – utsiktsplatser som Miradouro de Santa Luzia, som likt en balkong öppnar sig och erbjuder en spektakulär utsikt över Alfama och Floden Tejo. En flod som för mig tycks mer likna en vid havsvik! Här ligger kyrkan Igreja de Santa Luzia och på en yttervägg – en målning på kakel – som föreställer det stora torget Praça do Comércio. Före jordbävningen!
Målet är nått – kommer till muren som omringar Castelo de São Jorge – slottet som kan ses från nästan överallt i staden. Den fungerade som en morisk kungligt residens fram till dess att Portugals första kung Afonso Henriques år 1147 erövrade staden. Han möter oss i form av en staty när vi kommer in i parken.
Så här tidigt på förmiddagen känns platsen som en oas av lugn. Förutom statyn av kung Afonso Henriques och en rad kanoner, påminner om slottets ursprungliga syfte. Ett gediget försvarsverk. Men även här förstördes mycket i den stora jordbävningen 1755, och kvar finns muren och de arton tornen. Som besökare kan man klättra upp tornen och promenera längs vallarna och insupa den mest hisnande utsikten över Lissabon.
Min reflektion är att detta måste vara en av de vackraste städerna i världen.
Ett annat hisnande objekt är Elevador de Santa Justa även kallad Elevador do Carmo – en järnhiss som är 45 meter hög och dekorerad i nygotisk stil med olika mönster på varje våning. Eifel lär vara inblandad i designen. Den översta våningen nås genom en spiralformig trappa och har en terrass med utsikt över staden … oändlig kö slingrar sig utmed trottoaren – dagarna i ända!
Nu bär det ner mot den låga delen av staden – Baixa – för en härlig lunch med portugiska specialiteter och vin!
Några vanliga fraser eller ord har jag snappat upp; ”Bom dia”, ”Obrigado eller Obrigada” och ”Desculpe-me”, som betyder ”God morgon”, ”Tack” och ”Ursäkta mig”.
Nu säger jag; Obrigada!
(besök i Lissabon 2015)