Väckarklockan ringer halv åtta. Hinner värma vatten till mitt kaffe. Intages med några skorpor med smör på. Prick åtta står jag i tvättstugan. En maskin för vitt, en maskin för kulört. Tar åter hissen från källaren och har nu en timmas respit till nästa besök i tvättstugan. Eller ”brygghus” som jag ofta hörde som barn.
Minns doften av nytvättat. Har tidigare haft egen tvättmaskin. Idag är ”min tid” bokad i husets gemensamma tvättstuga – nere på källarplanet. Mellan klockan 8 och 12.
Under timman av väntan funderar jag över begreppet ”brygghus”. Skriver ner några rader i en facebookgrupp, med inriktning på stadens historia. Det kommer att handla om Landala och andra gamla kvarter där det fanns brygghus i källare eller i särskilt hus på gården. Mitt minne om hur tant Annie, som bodde kvar länge på Landala Långgatan, gick omkring i gummistövlar när det var hennes dag att koka tvätten i stort kar. Rörde runt med en stor trästav. Dörren till brygghuset stod öppen och det ångade ut på gården. Det doftade såpa. Tvätten hängdes över långa linor på innergården. Soptunnor stod intill. Min mamma hjälpte henne ibland.
Mamma tog själv alltid på sig bottiner när hon gick till tvättstugan i det moderna Guldheden. Kanske av gammal vana. De första åren vi bodde där var det stora tvättkaret eluppvärmt. Men samma procedur som i Landala. Sköljde i stort kar med iskallt vatten som hon spolade ur en slang.
Efter många år blev det tvättmaskiner. Vilken lyx! Jag har tillgång till bostadshusets två maskiner i källaren och inte en droppe vatten kräver bottiner eller stövlar. Torktumlare och torkrum underlättar en hel del. Minns än idag doften av nytvättade lakan och handdukar. Inget syntetiskt sköljmedel!
Plockar fram en bild från Landala Långgatan 19. Där är jag född. Yngst av tre syskon. Då fanns en pappa med. När vi flyttar till Guldheden är mamma ensamstående med oss barn.
Nu är det dags för mig att slänga in lakan och handdukar i torktumlaren. Andra plagg hängs upp på linor i torkrummet. På väggen vrids ett tidur för värmefläkten och ytterligare en timma läggs till tvättproceduren.
Eftermiddagen förbereds och ett möte i Haga väntar. Åker i god tid i mot Linnégatan. Hoppar på spårvagn 1 – den vita vagnen – och går av vid Prinsgatan. Genar över spårvägen och tittar in på Emmaus. Älskar denna butik som erbjuder retro, modern, gammalmodigt, antikt, böcker, porslin, pryttlar och kläder. Kläder i massor. Dagens fynd blev små kakelplattor. Motiven är bl a ostindiska skepp, väderkvarnar, ryttare. Associerar omgående till Svenska Ostindiska Kompaniet och ”Javanen”. Plattorna är förpackade som chokladpraliner i en ask!
Går vidare in i Haga. Passerar Mellangatan 9, uppfört år 1864 och som en gång inrymde ungkarlshotellet Labor. Ett hus som undkom rivningarna i Haga, idag renoverat och ombyggt till fina bostäder. Kommenterar förundrad, inför en kvinna som kommer ut porten – om sättningar som böjer träfasaden utan att spricka. Kvinnan väser dock: ”Jag är brevbärare här och skiter i hur huset ser ut!”
Antalet lunchgäster i Haga börjar avta och jag slår mig ner vid en uteservering. Hinner studera det intilliggande tegelhuset som förvaltas av Robert Dicksonska stiftelsen. Arbetarebostäder i kv Fänriken, ritade av arkitekt A W Edelsvärd och ståd inflyttningsklara i oktober 1860. Ett önskeboende.
Noterar några rader på baksidan av ett kvitto och hör en vänlig röst: ”Är du Maya?” Ett par timmars trevlig samvaro – med mycket prat och skratt – till kaffe och kärleksmums avslutas en eftermiddag som jag aldrig kommer att glömma. Mycket av mitt liv har passerat revy denna lördag i oktober 2018. Hoppas Nenne Jacobson Granath gör ett bra urval!
Det ska bli ett inslag i G-P.
