”… vi skola dock väl icke blifva så alldeles öfverraskade och befinnas så oförberedda till fiendens mottagande, som Götheborgarna voro. Deras olycka var, att alla deras dristiga män och auctoriteter voro frånvarande. När farsoten der började fälla en mängd offer, råkade alla i förvirring. Intet var i ordning ingen läkarvård blef använd, inga sjukhus funnos, förskräckelse verkade så att menniskor öfvergåfvo hvarandra i nöden och sprungo sin kos. Bagare, bryggare och slagtare tillstängde sina bodar och begåfvo sig på flygten, så att det fattigare folket under fleri dagar voro blottställda för hungerns död jemte sjukdomens, så mycket mer som förskräckelsen hos den kringboende allmogen vållade, att all tillförsel upphörde. I början ville också ingen bortföra de döda, och lydnadens och ordningens band voro upplösta. Ett jämmer öfver all beskrifning har det varit. Jag har sett enskilda bref från sansade personer som försäkra, att de dock aldrig kunna föreställa sig ett dylikt elände.”
Stockholm den 20 augusti 1834 Christian Stenhammar
Vad hjälper det att kunglig befallning utlyser tacksägelsegudstjänster i våra samtliga kyrkor i mars 1834 – då ännu ingen anar att Göteborg snart kommer att drabbas hårt av farsoten – koleraepidemin som till slut tar livet av 1834 män, kvinnor och barn … det första offret i Sverige är timmermannen Anders Rydberg vid Nya Varvet i Göteborg.
Men nu flyttar vi oss några månader framåt i tiden, till den 4 augusti 1834. Luften är het och en farsot rasar i Göteborg på sitt tionde dygn. Nu först förstår alla att det handlar om den asiatiska koleran. Samma dag öppnas det första provisoriska kolerasjukhuset, som är ett skolhus i Majorna, med ett sextiotal sängplatser. Sundhetsnämnden kallas samman och är från och med nu ansvarig för vården av de smittade – och inte minst begravningen av de döda. Antalet sjuka och döda växer lavinartat och vårdplatserna i Majorna är som en droppe i havet. Utrymmesbristen tvingar de inkallade bårbärarna att lägga två-tre patienter i samma säng.Människor dör som flugor och snickare får lämna sina ordinarie arbeten och helt ägna sig åt att tillverka enkla likkistor. Men de måste, trots att de för hjälp av livstidsfångarna på Älvsborgs fästning, övergå till att snickra ihop stora packlådor. Det vill säga kollektiva kistor som ställs på stora rustvagnar som nattetid patrullerar längs gatorna. Dessa nätter är fruktansvärda – över gatstenarna skramlar vagnarna och likbärare skriker bultande på portar och dörrar. Stanken är obeskrivlig i eftersommarens värmebölja som plågar landet samtidigt som epidemin sprider sig som en löpeld. Sahlgrenska sjukhuset, Garnisonssjukhuset och Fattigbaracken kan inte längre ta emot de sjuka, det är fullt överallt!
Några delar av Göteborg drabbas värst – det är de boende i Majorna, Masthugget, Haga och Albostaden i Annedal. Det är här trångboddheten, fattigdomen, som är av extrem usel sanitär standard, med styrka förvandlar dessa områden till jättelika smitthärdar. Ett kolerasjukhus i närheten av dessa överbefolkade kåkstäder måste fram … och det snabbt!
Det är nu den vackra kartan kommer fram i mitt minne – vi kan bland annat se platsen för huset som har genomgått många skiftande öden och som denna sommar, 1834, skall bli en hjälp i nöden. En tillfällig sådan. Vi ser det Homeyerska huset – som sedan i slutet av 1700-talet bebotts av den preussiska familjen Homeyer. Egendomen i Masthugget som så småningom övergår i andra händer och byggnaden upphör att vara borgarhus och ska under det följande årtiondet tjäna Bacchi och andra nöjets gudomar. Nu står traktörskan och änkan Möller för rusthållet och tack vare henne blir detta värdshus vida bekant under namnet Möllerska plantaget. Fru Möller själv kallas ”Portstjärnan” och hon konkurrerar med Wauxhall vid Smala vägen, ett inte alldeles okänt ställe för fina middagar och banketter. Och det verkar som om hon drar det längsta strået …
Hos änkefru Möller trivs gästerna och denna varma eftersommardag sitter skalden Wadman och avnjuter musik från harpospelerskor och sångerskor som ackompanjeras av musikanter. Musiken blandas med glasens och pokalernas klang i en av de skuggiga bersåerna. Wadman och hans dryckesbröder är ofta gäster hos fru Möller, men det går städat till – fru Möller är känd för att vara en sträng och respektingivande Bacchi prästinna! Så vi kan vara lugna.
Men det är ett bedrägligt lugn. Koleran sveper som vinden över Göteborg – med en sådan fart och det finns dagar då farsotens offer kan räknas i hundratal och kyrkklockorna klämtar oavbrutet i själaringning. Denna heta sommar 1834 kommer många att minnas med fasa.
Inom loppet av ett halvår har sjukdomen grasserat i Göteborg tacksägelsebönerna till trots, och i huvudstaden sägs det att riket har klarat sig undan det värsta. Man får rapporter om att det i andra länder är mycket värre! Det är då prosten och riksdagsmannen Christian Stenhammar skriver brevet … daterat Stockholm den 20 augusti 1834.
Men hur går det för fru Möller då? Jo, det bär sig inte bättre än att hon också blir smittad och avlider. Och nu ska kroggäster, glas och groggbord röjas undan. Här ska sängar in! Stadens styrande har beslutat att lokalerna ska användas som epidemisjukhus och redan den 9 augusti 1834 har man ordnat femtio sängplatser. Men det räcker föga – så patienter får läggas på vinden, i ladan och till och med i lusthuset!
Möllerska plantaget går från att vara ett värdshus till att bli en föregångare till Epidemisjukhuset. Under denna första koleraepidemi under 1800-talet samlas stadens läkare skyndsamt på Sahlgrenska sjukhuset och ger sitt utlåtande över de inträffade sjukdomsfallen och förklarar officiellt den 25 september 1834 att koleran brutit ut! Den som pågått sedan månader tillbaka … Förutom Möllerska plantaget vid Breda vägen – som är det största sjukhuset – inrättas också sjukhus i Majorna och vid Gullbergsbro samt vid Stampen. Doktorerna Westring och Ewert tar emot kolerasmittade och redan första dagen är Möllerska plantaget överbelagt! Femtiotre patienter måste då dela på femtio sängar. Och redan fyra dagar senare har sjukhuset etthundrafemtiosex inneliggande patienter! Fram till slutet av september har fyrahundraåttiofyra kolerafall skrivits in på Möllerska plantagen. Av dessa dör tvåhundratjugonio!
Fienden – kolerasmittan – når även huvudstaden som trots en höjd beredskap snart kan räkna in 3 665 döda. Den totala dödssiffran för hela riket stannar vid 12 637. Epidemin ser inte ut att klinga av förrän i oktober månad.
Möllerska plantaget används till och från för vård av patienter med smittsamma sjukdomar. Däremellan hyrs huset ut till annan verksamhet – men en återkommande epidemi tvingar Möllerska plantaget att under år1850 ta in tvåhundrafemtio patienter, varav närmare etthundrafemtio avlider. Från 1870 är det enbart sjukhus.
1875 undertecknar Konung Oscar II en lag som sätter press på de kommunala myndigheterna, inte minst i Göteborg. I lagen slås fast att Sundhetsnämnden, som från och med nu kallades Helsovårdsnämnd, är skyldig att se till att personer som drabbas av antingen kolera, smittkoppor, tyfus, tyfoidfeber, scharlakansfeber, elakartad halssjukdom (difteri) och rödsot (dysenteri) genast ska tas in på särskilt sjukhus.
Ett av resultaten är att man föreslår tillbyggnad av ett par paviljonger på Möllerska plantaget! Efter många års segdragna förhandlingar kommer Stadsfullmäktige slutligen fram till ett beslut om att bygga ett nytt epidemisjukhus. Och då beslutas också att sjukhuset ska byggas i sten och inte som ett tidigare förslag i trä, vilket anses billigare. Arkitekten Adrian C. Pettersson får äntligen genom sitt förslag och kan påbörja sitt projekt – ett sjukhus i Annedal. Medel beviljades och bygget påbörjades under 1884, under ledning av en särskild byggnads-kommitté.
I oktober 1886 meddelar Göteborgs-Posten:
”Det nya epidemiska sjukhuset är nu i det allra närmaste färdigt och kommer inom kort att överlämnas till Helsovårdsnämnden, hvarefter inflyttningen dit omedelbarligen kommer att ske. Det är byggdt efter paviljongsystem å trenne större bergsplatåer i olika höjder, med en fri och utmärkt vacker belägenhet midt för Slottsskogen. Till den nya sjukvårdsanstalten leda tvenne, med stor kostnad och mycket arbete nyanlagda uppfartsvägar, deraf den ena löper i fortsättningen af Haga Kyrkogata i Annedal och är avsedd för anstaltens ekonomiafdelning samt går den andra från Allmänna vägen i fortsättningen af Öfra Husargatan. Vid slutet af den senare uppfartsvägen, som hufvadsakligen är afsedd för forsling af de sjuka, hvilka man ansett det vara riskabelt att transportera genom det tätt bebyggda Annedal med dess talrika folkmängd, ligger å ena sidan Portvaktarestugan och andra sidan ett Väntskjul, afsedt för besökande anhöriga och bekanta till de å anstalten intagna patienterna, hvilka i de flesta fall icke få mottaga några besök inom sjukhuslokalerna.”
Epidemisjukhuset utformas i flera mindre enheter så att patienter med olika sjukdomar hålls strängt avskilda från varandra. Tomten på berget i Annedal sägs vara utmärkt med ”ett högt och sundt läge.” Det blir isolerade envåningspaviljonger med en ventilation som anses var synnerligen viktig – men måste ske så att den inte ”framkallade ett för de sjuke obehagligt drag.”
En upprörd göteborgare skriver en insändare i dagspressen om att oroliga röster kan komma att höjas då smittan skulle kunna föras med vinden ner över Annedal och Haga. Ja, var det inte direkt farligt att i fortsättningen promenera i Slottsskogen med Epidemisjukhuset så nära inpå. Blotta åsynen av en så skrämmande anstalt skulle kunna inverka menligt på flanörernas hälsa.
I november 1886 kan så äntligen Nya Epidemisjukhuset i Annedal invigas, det första moderna epidemisjukhuset i landet. Möllerska palatset bränner man ner, men innan dess flyttas två av paviljongerna till Epidemisjukhusets område.
Med träpaviljongen som flyttats från Möllerska plantagen kan nu sjukhuset räkna in totalt etthundratjugoåtta vårddplatser. De störa paviljongerna gjordes till vardera två vårdavdelningar med femton sängar i varje.
Observationsavdelningen, avdelning 10 – där underteckad själv en gång tjänstgjort – delades i två avdelningar med fyra vårdrum, med en säng i varje rum. Det var meningen att man här kunde vårdas enskilt utan att finna det generande att vårdas på allmän avdelning.
Själv har jag många starka minnen från denna unika avdelning. Här fanns patienten som var överläkare och smittats av tyfus på utlandsresa, en ung skådespelerska med salomonella i bagaget efter solsemester, babyn som smittats av sin mors smittkoppsvaccination och som förde koppor vidare till mig (vaccinia) … den unge killen som drabbats av epidemisk meningit (hjärhinneinflammation) vid regattan i Marstrand och inte kunde fullfölja sin seglartävling och inte minst läkarkandidaten som uppvaktade en ung flicka … Hon fick lämna sjukhuset omedelbart! (se artikeln Att bli sjuksköterska)
Närmare åttio år senare – 1964 ändras namnet Epidemisjukhus till Infektionssjukhus och det gamla sjukhusets öde är över i samband Östra sjukhusets öppnande. 1970 skrivs den sista patienten ut från ”gamla” Epidemisjukhuset i Annedal.
Idag kan vi besöka det gamla sjukhusets lokaler, och se en helt annan verksamhet – Konstepidemin finns här sedan 1987. En livfull arbetsplats för drygt hundratalet konstnärer inom många olika konstformer. Fem gästateljéer med boende står för ett internationellt kulturutbyte. Förutom ateljéer, kontor och verkstäder drivs här en omfattande verksamhet för besökare som når det gamla sjukhuset via Konstepidemins väg 6 i Göteborg.