Vi är många som skriver idag. För eget bruk eller för läsare i omvärlden. Efter pandemins mest akuta period ligger en hög av biografier på bokdiskarna. Andra poddar, bloggar, wloggar. Utbudet är enormt.
Den som skriver vet att det ibland tar emot. Att ha tålamod och inte ge upp. Stanna upp en stund är ok. Då samlar jag brottstycken – fragment för framtida texter – i en särskild mapp. Gör några korta inlägg om gamla minnen i Göteborgsgrupper. Läser inlägg i Sollefteå-grupp. Där känner jag mig hemma. Trots att det är mammas hemtrakter. Hennes berättelser lever ibland genom mig. Hon hade ett enastående minne.
I början av 2000-talet läser jag böcker om skrivandets konst, deltar i ett antal kurser på Fridhems Folkhögskola i Skåne. Underbara sommarveckor ägnades åt skrivande, lyssnande, skapande verkstad och gemensamma måltider. Fina stunder ute på gröna gräsmattor. Vånda och glädje som möttes av andra likasinnade. Människor från andra delar av Sverige. Mestadels från Stockholm. Jag var ofta ensam göteborgare på plats. Vi läste högt och peppade varandra.
Nu tar jag åter fram en av mina mest uppskattade läroböcker: Så gör jag av Bodil Malmsten. Hennes stil och ton passar mig utmärkt. På sidan 106 beskriver hon min status idag: Helvetet, Mount Everest & flow.
Blir full i skratt och något lättad över hennes suveräna beskrivning av just det där helvetet …
”Inte kört som i alldeles kört, det vill säga förstört. Jag kommer upp igen, kommer tillbaka, men medan en helvetesperiod håller på är det kört.”
Tack Bodil. Någonstans mellan himmel och hav.