Historien berättar att det i början av 1600-talet finns en ekskog på Otterhällan. Berget är då en vacker och omtyckt plats där göteborgarna ”vederkvicker kropp och själ med lekar och måltider och olika förströelser i det gröna”.
Här är så naturskönt att det ordnas stora utomhusgudstjänster, men redan i slutet av 1600- och början av 1700-talet huggs ekarna ner för att användas för skeppsbyggnad. Det kala berget bebyggs därefter med små enkla stugor av hantverkare och arbetsfolk.
Här byggs så småningom stenhus. Och trappor från många håll krävde styrka i benen. Tänker på trappor från Stora Badhusgatan till Stora Otterhällan anläggs under 1885. Käppslängarliden från Kungsgatan är ganska seg den också.
Den gamla bebyggelsen rivs under 1950- och 60-talen och ersättes av stora kontors- och bostadshus. Men Kristinas Jaktslott flyttades en bit och finns kvar. En kulturförening som värnar om dess fortlevande.
Namnet Otterhällan kommer av den västsvenska formen för mårddjuret utter/otter, som har sina bon i berget. I bl a Wallenbergs ”Min son på galejan” omnämns berget för ”Otrillan”, då han beskriver en störtsjö; ”så hög ungefär som Otrillan och så bred som Hisingen”.
Fotot över Stora Otterhällan med Otterhälleskolan är från 1951. Käcka skolbarn strävade upp här var morgon och ner på eftermiddag. Skolan ser något övergiven ut där uppe på berget. Lite märkligt att dess gymnastiklokal låg bakom ett murverk under skolan och dess gård. Skolan revs 1977.
(Foto: Carlotta)