Jag är sommarbarn i Sjöhult. Familjens enda dotter tar med mig på bröllop och som seden bjuder vill många se brudparet komma ut på gården och ta emot grannars och vänners lyckönskningar.
Spännande att se en riktig brud! Vi är i tolvårsåldern och vi har cyklat några kilometer för att se brudparet komma från kyrkan i Norra Vi, hem till gården där bröllopsmiddag hålls för många inbjudna. Vi är inte inbjudna, bara nyfikna på brudparet. Den vita långa klänningen, brudkronan och slöjan… som en prinsessa i våra ögon. När det närmar sig midnatt är jag trött på att stå och vänta på ännu ett framträdande vid gårdshusets farstu, jag vill hem. Hem till bostaden där jag tillbringat några somrar och kommer att tillbringa ytterligare några.
I detta hem trivs jag. Mina sommarföräldrar heter Sigrid och Albin, dottern Ethel. Hon kommer och möter mig när jag anländer till Tranås station. Har åkt tåg från Göteborg. Många barn från Göteborg skickas med tåg till Småland. Många små barn med namnlappar fastsatta i jackan så att eskorterande personal kan hålla reda på oss och mottagande familjer kan sortera ut sina små ”sommarflickor” och ”sommarpojkar”.
Första gången, som sommarbarn, kommer jag till en familj i närheten av Tranås och dit kommer jag inte tillbaka. Kanske bäst så. Som vuxen får jag veta av min äldre bror att han varit där flera år och en av familjens söner begått brott mot honom. Men vem lyssnar på oss barn? Skuld och skam håller oss tysta. Väl uträknat av de vuxna som gör oss illa.
Mamma finner snart en annan familj. Den ”nya” familjens bondgård ligger precis innanför gränsen av Östergötland. Men tåget stannar i Tranås och därifrån tar vi buss som stannar precis där Ethel ber bussföraren att stanna – vid gården i Sjöhult.
Jag blir välkomnad av hennes mamma Sigrid – min sommarmamma. Tant Sigrid, som jag kallar henne, talar oavbrutet och jag förstår först inte vad hon säger. Vilken dialekt talar hon?
Hon visar runt i huset och på gården. Jag får ett eget rum på andra våningen. På samma våningsplan finns sängkammare för de vuxna, ett mellanrum för dottern där tapeter och möbler är ljusa, vitmålade och rosenmönster. På golvet står en stor vackert målad låda. Brudkista, säger tant Sigrid. Lyfter på locket och där ligger små rullar av spets och annat vackert. Jag öppnar av respekt aldrig den lådan. Rummet jag ska disponera är stort, har två sängar, en soffa och en stor mörk chiffonjé. Ibland tittar jag i någon av alla de små lådorna med vita knoppar och i en ligger något avlångt och svart, ett ting jag aldrig tidigare sett. Rakkniv, upplyser Ethel när jag frågar. Hon fäller ut ett sylvasst föremål och jag backar. Hon skrattar åt min rädsla och berättar att den tillhört hennes farfar.
Genom fönstret kan jag se bort mot landsvägen, mjölkbordet, drängstugan, ladan och om jag vrider huvudet åt höger kan jag se trädgårdens berså med syrener och mängder av rosenbuskar, dahlior och ett litet grönsaksland. Tant Sigrid har en trädgård som liknar ett botaniskt underverk. Varje dag stannar förbipasserande bilar och människor står vid staketet för att beundra hennes blomsterhav. I synnerhet minns jag de små rosenträden som flankerar den välkrattade sandgången mot ”finingången” – den som bara används vid festligare tillfällen. Till vardags används ingången vid ena gaveln.
Bakom huset växer ett stort bigarråträd, och där står också en hundkoja. Drevertiken Heja skäller var gång man närmar sig. Hon är Albins jakthund, men eftersom han är sjuklig vistas han under perioder på sjukhus. Emellanåt är han hemma och tala om sin ”svea” i magen, jobbar hårt och tar en vila då och då på en säng i köket. Han reser sig snabbt och spottar ut sitt snus i vedlåren! Jag följer honom tätt och han berättar om när rågen, vetet och havren är klar att skördas. Han sticker ett strå i mellan tänderna tuggar, på så sätt känner han mognaden hos sädesslagen.
Jag får jobba hårt tillsammans med Sigrid. Vi är ensamma och sköter jordbruket med de tiotal korna, kalvarna, kvigorna, hästen, hönsen – och med allt vad det innebär. Hässjargäng samlas för att hjälpa henne. Jag kommer med kaffe och bullar ut på ängar och åkrar. Sigrid hinner också laga middag till dessa starka män som lojalt ställer upp för henne och familjen. Hästen drar ett antal hölass upp till logen. Jag trampar hö med gummistövlar jag vuxit ur för längesedan. Mamma prövade dem inte innan jag for iväg! Med vikta tår i stövlar som fylls av stickiga strån från höet kämpar jag vidare.
Varje kväll tackar Sigrid för mitt arbete och hon ger mycket beröm. Hon tycker att jag alltid ler. Dottern Ethel är under flera veckor hos släktingar i Oskarshamn eller i Stockholm. Jag leker emellanåt med barn som kommer till granngårdar och nästan varje dag cyklar jag till badplatsen i Norra Vi, handlar i bageriet eller hos Astors i Tullerum och söker kattungar i höet hos grannen Linus. Hans hushållerska, tant Annie, har en vuxen son som ligger i kökssoffan hela dagarna. Jag förstår inte varför, men Sigrid berättar att han kallas för ”Larsson” och att han följt Annie hela sitt liv, från gård till gård. Och ligger ständigt och vilar! Tant Annie lagar mat åt honom och Linus. Och åt katterna. Det kryllar av katter kring huset. Linus lada, boningshus är inte så väl underhållen som de byggnader som Sigrid och Albin har. Linus lada ligger alldeles intill vägen och den ser ut att kunna rasa samma när som helst. Han delar boningshus med en äldre kvinna som inte har jordbruk. Tror hon heter Elsa. Och hon har telefon. Nummer 63b. Sigrid och Albin har telefonnummer 63a. Hemma hos Astors i Tullerum sitter hustrun och sköter traktens telefonväxel. En signal 63a, två ringsignaler 63b … man lär sig snabbt att lyssna rätt!
Vid tillfälle, när Albin hemma, ska en ko snart kalva. Han håller ett öga på henne i hagen och en dag är hon borta. Jag följer med honom ut för att leta. Vi ser snart var hon har trampat genom taggtråd och stängsel. Taggtråden är blodig. Vi går runt bland skog, mark samt längs bergen vid sjön Sommen. Vid en bergsklippa ligger något oväntat. En hatt och ett par skor, eller galoscher?
– Titta inte ner i vattnet, varnar Albin medan han föser mig åt sidan. Men jag hinner se. En man står i vattnet och hans håret flyter upp mot vattenytan.
Vi tar oss därifrån och Albin kontaktar en granngård. Någon vill inte längre vara med oss, säger han sammanbiten.
Kon, som smitit iväg för att föda kalven i skogen, kommer tillrätta. Juvret är skadat av taggtråden. Stora blodiga revor som kräver veterinärbesök och stygn. Jag får hålla en slags tång med rep som fäst i kons nos. När jag drar i repet kläms tången åt och kon blir distraherad från smärtan – då juvret lagas med nål och tråd.
Hon återhämtar sig inte och efter en tid måste ett nytt besök beställas. Slaktbilen.
En ny ko införskaffas vid en djurauktion och tant Sigrid kommer gående längs landsvägen med nyförvärvet. Glad i hågen för hon mjölkproducenten till de andra nyfikna vännerna i hagen. Nya kalvar föds och kvigor blir till mjölkstinna kor.
Nu åter till sommarbröllopet. Under de korta tider vi tillbringar tillsammans – Ethel och jag – hittar hon på en massa hyss. Vi cyklar miltals för att handla i större butiker och hon säger att hon inte vill bli bondhustru. Nej, hon vill bo i stan! Hemmavid sys klänningar upp av byns sömmerska. Här finns inte tillgång till affärer som jag är van vid i Göteborg. Men här firas bröllop, födelsedagar, dop – och vackra klänningar beundras.
Brudparet kommer ut i mörkret och hälsar ännu en gång på ”publiken” i trädgården.
Nu bestämmer jag mig för att ta cykeln och fara hem. Ethel vill inte följa med, så hon stannar. Hela byn tycks vara på fötter och firar.
Herrcykeln står vid ett staket och jag häver mig upp på sadeln. Den är stor och tung att manövrera. Någon ljuslykta finns inte, det blir till att treva sig fram längs den slingrande landsvägen med hög granskog på ömse sidor. Stjärnklar himmel anas långt ovanför mig.
I ljuset som letar sig fram utmed vägen ser jag ett par stora mörka skuggor. Kommer närmare och urskiljer två stora svarta hästar. Deras frustande hörs tydligt. Funderar över varifrån dessa hästar kan ha rymt. Vet att här finns ingen gård utan de måste ha kommit långväga. Kränger ena bena över stången på cykeln och hoppar av. Hästarna ser inte ut att flytta på sig för mig. De står kvar och frustar med kastande huvud. Jag tar mig ner i diket med cykeln och rundar dem. Får en förnimmelse av kyla bakom min rygg och snabbt hoppar jag på cykeln för att trampa upp för den långa backen jag har framför mig. Sedan är det någon kilometer kvar till jag når hemmet.
Andfådd springer jag snabbt upp till andra våningen. Möter Albin som undrar var dottern Ethel tagit vägen.
– Hon ville inte komma med, hon ville se brudparet en gång till. Men jag såg två svarta hästar nere vid vägen, de har säkert rymt och de ville inte flytta på sig … så jag fick gå ner i diket med cykeln och skynda mig hem.
Albin stirrar på mig. Svarta hästar, upprepar han.
– Ja? De var stora och svarta. Nere vid Stjärnarp ungefär.
– Gå och lägg dig, säger han med en röst jag inte känner igen.
Han sätter sig på översta trappsteget och inväntar dottern. Jag hinner somna och väcks av ett himla liv. Denna natt får Albins dotter mycket ovett. Han bannar henne för att ha lämnat mig ensam på vägen hem. Att hon ”lämnat flickan åt spökena” – ingen av oss förstår. Chockade somnar vi till slut.
Nästa dag berättar Albin att det är känt att dessa hästar ibland ”syns” – under mörka kvällar och att det en gång lär ha skett något i samband med begravning. Hästarna drog en likvagn.
Platsen kallas ”Spökarp”. Det har jag visserligen hört, men inte förstått varför. Nu vågar jag knappt titta åt det hållet, ens under dagtid. Trampar extra fort när jag passerar. Och aldrig mer tar jag vägen förbi under kvälls- eller nattetid.
Händelsen etsar sig fast i mitt minne. Skräcken i Albins ögon glömmer jag aldrig. Inga ursäkter i världen hjälper när han läxar upp sin dotter.
Något vi aldrig glömmer!