Får man snoka i andras brev? Får man titta på andras privata foton?
Det ligger sotiga rester framför mina fötter. Rester av vykort, brev, telefonkort m m.
Det finns något som får mig att plocka upp dessa brevpapper som ligger lite utströdda och några brända i kanterna. En och annan sida saknas, men jag får ändå ett sammanhang. Jag börjar med brevet från flickan som rest till Kanada och skickar rapporter hem till Sverige. På tunt papper – Aerogram – skriver hon i juli 1974 och berättar från Ponoka, Alta i Kanada;
”Nu är jag på farmen, har varit här en vecka. Jag har hamnat på en farm med 65 mjölkkor, ca 200 biffdjur, två hundar och två stojiga barn. Farmen drivs av två bröder, Jim som jag bor hos och Bob. De är 34 resp 29 år och har familj båda två. Alla människor här är jättegulliga mot mig, men de är också en aning jobbiga då de nödvändigtvis tror att jag absolut vill träffa alla deras släktingar och bekanta. Annars är allt bra och jag trivs utmärkt.
Min arbetsdag är 12-14 timmar lång, men det verkar vara brukligt här. (Min livrem har redan blivit för stor). Jag mjölkar mellan 5.00 – 7.00 och sen jobbar vi ute tills klockan blir fem, med en kort matrast, då jag sätter igång och mjölkar igen. Brukar vara klar ca 19.00 -19.30 då vi äter kvällsmat för att sedan stupa i säng. I måndags var vi på rodeo inne i själva Ponoka. Det var roligt. Nu börjar pappret tryta. Jag vet inte om ni har skrivit men jag har inte fått ngt. Kanske adressen var för ofullständig.”
Det är fyrtionio år sedan det här brevet skrevs. Av en flicka. Till vem? Sannolikt till hennes familj hemma i Sverige.
I ett annat brev, denna gång skrivet på brevpapper och den 19 i juli 1974 – idag för exakt fyrtionio år sedan – skriver hon;
”Vi håller på med höet nu. Det är jobbigt och roligt och väldigt varmt. Mygg har de här dygnet runt. Jag överdriver inte om jag säger att en del av myggen är tre gånger större än myggen hemma. Dessutom kliar de värre.
Jag trivs bättre och bättre här. Folket är hur snälla som helst och vet inte hur väl de vill mig. Det verkar som om de är nöjda med mig också, och det är ju skoj. Vad vi äter? Vi äter vad man tror att amerikanare äter fast lite värre. Kött, hamburgare och pommes frites står ofta på bordet. Första dagen jag var här sa de lite ursäktande att de faktiskt åt kokt potatis ibland, och undrade därmed om de skulle laga till något extra till mig. De utgick ifrån att jag inte skulle tycka om kokt potatis. Vita bönor är ganska populärt. Ketchup hälles på alla maträtter kött med sås såsom kyckling. De dricker ingen mjölk, däremot konsumerar de minst 5 flaskor läskedrycker varje dag. De har en fin vana och det är att till varje middag ge en liten separat skål med sallad plus ett par olika dressingar att välja mellan. Min frukost är ganska typisk antar jag, för Bosse äter likadant. Den består av 2-3 amerikanska plättar, 2 stekta ägg och 2 skivor bacon toppat med en kopp kaffe. Det är väl i stora drag de kanadensiska matvanorna.
Kläder:
De flesta kläderna är som våra men en del plagg man ser ute bar vi Sverige för fem år sedan. De flesta kvinnor går i långbyxor tjocka som smala och gamla som unga. De har ingen känsla för stil. Jag menar att ha rutiga byxor med blom-brokig blus i skarpa pastellfärger är ingen ovanligt. Plastsmycken och försilvrat prål är också något som de uppskattar. När folket klär upp sig har de långa klänningar av flera lager halvgenomskinligt tyg i brokiga färger. Karlarna har vid samma tillfälle fluga eller bara en snodd som slips. Cowboy-stövlar (snyggare än Bosses utgångna) samt kavaj och byxor i samma färg, grönt och vinrött är nog på modet just nu tror jag. Sammanfattande kan man väl säga att de klär sig smaklöst och stillöst.
Djur:
De är sannerligen lustiga. Gråsparvar och skator är de enda jag sett som jag känner igen, fast jag tror att gråsparvarna är större än våra. Andra djur jag har sett är bäver (bara en skymt av huvudet på en simmande) kojot (ser ut som en liten varg). Deer (ser ut som korsning mellan rådjur och antilop) Wapiti (är motsvarigheten till våra renar) … ”
Här saknas sidor, men finner på en sista sida uppgifter om avsändarens körkort.
Hon avslutar med att tala om att hon längtar efter sin familj, men inte vill erkänna hemlängtan …
Jag har tagit del av en ung kvinnas nya liv i Kanada. På en farm. Skrivet på papper som ligger utspridda på någon kvadratmeters yta. Mottagare till breven finns inte kvar på angiven adress i Göteborg. Jag samlar ihop dessa papper som jag känner kan få ett bättre förvar än vid några stenar där man försökt bränna delar av dokument. Personliga anteckningar ur dagbok. Personligt foto. Skrivna rader som berör. Jag vill ta hand om historia som är värd att berättas. Tack du som skrev från Kanada, tack du som lät mig få läsa.
Förlåt till dig som kanske ville göra dig av med breven genom att bränna dem – om jag gjort ett intrång i ditt privatliv.