Stora Bommen–nuvarande Packhusplatsen–Skeppsbroplatsen är vid en tid stadens entré från älvsidan. Stora Hamnkanalen, som anläggs under 1620-talet, är en del av den ursprungliga stadsplanen och är stadens centrum.
Vi ser ut över området som tidigt kallas ”Franska Tomten”. Den ligger länge obebyggd, och tjänar som upplagsplats för Masthamnen, en hamn som ligger i vinkel med Stora Hamnkanalen ända fram till i mitten av 1800-talet – på nuvarande Packhusplatsen.
Under 1700-talet skeppas svenska master ut i världen och blir en viktig och lönsam exportvara under segelskeppens tid. Kronans Masthamn byggs på 1600-talet, byggs om på 1700-talet och läggs igen på 1800-talet!
Tanken är – i slutet av 1700-talet – att här ska lagras en mängd franska handelsvaror i särskilda magasin och området kommer därmed att kallas för ”Franska tomten”.
Bakgrunden är att Gustaf III är i Paris och den 1 juli 1784 undertecknar han ett fördrag som ska ge Frankrike vissa handelsförmåner i Göteborg – om Frankrike avstår den västindiska ön S:t Barthélemy till Sveriges förmån. Den svenske kungens dröm om en koloni blir uppfylld av den franske kungen Ludvig XVI och de första svenskarna kommer till St. Barthélemy i början av 1785.
I Göteborg innebär handelsförmånerna att fransmännen erhåller nederlags- och frihamnsrätt för en mängd handelsartiklar. De får lagra varor utan att behöva betala tull och upplagsplatsen blir vid ”Kronans masthamn” – alltså nuvarande Packhusplatsen!
Denna frihamnstrafik, som till en början är ganska livlig, varar dock inte länge. Det är mest franska röda viner som läggs upp på nederlaget. Under ett par perioder i historien har sill i mycket stora mängder gått in mot den svenska västkusten. En sådan period varar från mitten 1700-talet till 1808 då sillen försvinner lika plötsligt som den uppträtt. 1758 exporteras hälften av all sill som saltas i Göteborg och Bohuslän, men när det tynande sillfisket är ett faktum och fattigdom breder ut sig under slutet av 1700- och början av 1800-talet, är det ingen affär längre att hålla ett lager av franskt vin och franska delikatesser i Göteborg. Sillhandlare som tidigare låtit vinet flöda genom törstiga strupar, får nu nöja sig med det svenska brännvinet. Det är bara de finaste och de rikaste i Göteborg, som sparat på guldet från överflödstiderna och som har råd att dricka vin!
Namnet ”Franska tomten” ligger dock kvar i göteborgarnas minne, men i slutet av 1830-talet dyker plötsligt ett annat namn upp! Nu är det den göteborgska humorn som är framme och döper om ”Franska tomten” till ”Liljas grav”.
Det hänger samman med den första planen att torrlägga och ordna området norr om Stora Hamnkanalen, den första kajbyggnaden vid nuvarande Packhusplatsen ska göras. Här finns ingen kaj, området är bevuxet av vass och stanken olidlig. Dessutom har området blivit ett tillhåll för ”ligor och slödder”. Nu ska här saneras!
Kartan, från 1860 visar att man har fyllt ut och skapat en liten hamnbassäng i vinkel mot stora kanalen. Denna bassäng benämns ”Kronans masthamn” eller enbart Masthamn.
Vår vän CFR Fredberg beskriver området; ”Trakten kring inloppet från älven till Stora Hamnkanalen var ännu så långt fram som på 1830-talet en vidsträckt vassareal, som under den varmare årstiden och vid lågt vattenstånd spred en så vedervärdig stank, att allt levande undvek dess närhet. Sitt namn, Stora Bommen, hade den efter den här anbrakta tullbommen, i motsats till Lilla Bommen, som hade sin plats mitt för kanalmynningen vid S:t Eriks torg.”
Uttrycket ”Liljas grav” kommer ur ett fatalt misslyckande av en entreprenörs övertro på sig själv och sin förmåga att bygga en hamn – och byggmästaren ifråga heter Lilja – han får bära hundhuvudet för vad nu ska komma att ske.
Kopparslagarmästaren Niklas Lilja, är ålderman i det aktningsvärda kopparslagareämbetet och ordförande i Hantverksföreningen. Denne smålänning kan tillskrivas mycket; han bär på djärva spekulationsidéer, är med i mångt och mycket i det kommunala som ledamot av Borgerskapets äldste, anlägger det första gasverket i Göteborgstrakten och gör ångpannan till stadens första ångbåt!
Nu vill Lilja visa att han också är mästare i vattenbyggnadskonsten. Och han får uppdraget, trots att han inte vare sig har kunskap eller ekonomi för projektet.
Arbetet börjar så under året 1836, men han hade inte varit så noga med beräkningarna. Han tror sig att kostnadsfritt kunna ta sten från Kvarnberget, men glömmer att han måste betala för stensprängningen och transporten. Visserligen driver han arbetet med kraft och ägnar sig helhjärtat åt byggnadsverket. Hinner ganska långt då det fruktansvärda händer! En höstdag, året därpå, brister fördämningarna i hamnen på grund av stark storm och högvattnet väller in. Floden av vatten drar med sig kajmuren i djupet – och Lilja är en hårsmån från att omkomma.
De stora förlusterna av bygget gör att Lilja kommer på obestånd och kan inte fullfölja projektet. Kajraset är ett faktum!
Masthamnen – eller ”Liljas grav” vid Stora Hamnkanalen – får ligga med nedrasade kajer i ett par årtionden och fylls så småningom med alla sorters skräp. Först 1861 blir det slut på eländet och Masthamnen läggs igen – Packhusplatsen eller ”Franska tomten” kan nu planeras.
Vad kopparslagarmästare Lilja beträffar är han till synes en märklig man på sitt sätt. De flesta ser nog i honom ett stort original.
Jag hittar uppgifter om honom i ett helt annat sammanhang; Från slutet av 1700-talet används Kungsporten till förvaring av straffångar. Men det har blivit för dyrt. Porten befalls att säljas på offentlig auktion. Villkor är att portens rivning samt platsens plantering och stensättning ska bekostas och utföras av köparen inom ett halvår från det datum då Kungl. Maj:t fastställt köpebrevet. Den 23 mars 1836 säljs porten för 345 riksdaler banko till kopparslagaremästaren Carl Erik Lilja, med ”lägenheter och väggfast inredning”. Köpet fastställdes efter en månad. Göteborgs borgerskap drabbas dock av dåligt samvete, ångrar sig och övertalar Lilja att låta staden ta tillbaka köpet. Porten får därmed vara kvar, men beslut om rivning fattas redan efter ett par år. Rivningsmassorna från Kungsporten forslas bort som fyllnadsgods till Skeppsbrokajen, som tillsammans med Stenpiren – är den första kajen som anläggs längs Göta älv i mitten på 1800-talet.
Slutet gott, allting gott!
Masthamnen fylls således igen 1861 och intilliggande gamla sjukhusbyggnad – det första Sahlgrenska sjukhuset – rivs och Smedjegatan dras fram. Sjukhuset flyttas egentligen redan 1823 till Östra Hamngatan 11. Järnvägen behöver platsen som rangerbangård till hamnen.
1866 byggs Stora Tullhuset på Packhusplatsen som får sitt namn efter Packhuset – ett annat namn för Stora Tullhuset, men platsen får sitt officiella namn Packhusplatsen 1883.
Ett posthus står klart på platsen 1870, men också det flyttas – till Drottningtorget under 1920-talet. Det gamla posthuset utnyttjas under några år till kontor, lager, café och bostäder. I början av 1940-talet röjer man av hela området och på Packhusplatsen uppförs kontorshus för Transatlantic och Handelsfirman J A Hertz & Co.
Detta betyder att det har pågått en rad olika verksamheter genom historien, allt från masthamn och fransk frihamn till intensivt handels- och sjöfartscentrum. Den gamla hotellbyggnaden ”Hembygden” som bebotts av många emigranter är idag bostadshus. Järnvägsspåren korsade under en lång tid över området.
Det har funnits planer på att göra en hamnbassäng för att efterlikna den gamla masthamnen. Kanske får vi se vattenblänk på plats i framtiden?
Kvartersbeteckningen ”Franska Tomten 20” finns dock kvar och i namnet ligger en mer än 200 år gammal och kanske bortglömd historia. Från en tid vi hade särskilda magasin för franska handelsvaror. En historia som också knyter an till Europas kolonisering av Amerika.
Och så den märklige Lilja förstås!