Utställningen Bo-bättre ägde rum 1945 på Norra Guldheden i Göteborg, och var på sin tid Sveriges största bostadsutställning. Stiger av spårvagn eller buss – från centrum – vid Wavrinskys plats och går åt höger kommer man till den plats där utställningen ägde rum. Detta område var det första som bebyggdes på Guldheden.
Idén till utställningen kläcktes på Operakällaren i Stockholm. Ditt kom byggmästaren Erik Khilbom med en idé om ett byggprojekt där tidens nya rationaliseringar, de senaste forskningsresultaten och bostadsutredningarna till fullo skulle uttnyttjas. Platsen han funnit lämplig att genomföra detta projekt på var Norra Guldheden.
Till Operakällaren kom också ordföranden för Svensk slöjd, Gotthard Johansson, som i sin tur sökte efter en plats för föreningens hundraårsfirande. Kihlbom och Johansson fann det för gott att gå samman med sina planer. Ytterligare ett skäl till att hålla utställning var möjligheten till att där presentera Svenska Arkitekters Riksförbunds gemensamma bostadsutredning.
En utställning i tiden
Under trettio- och fyrtiotalet skedde stora förändringar i svensk bostadspolitik. Detta innebar att Sverige, från att ha tillhört de mest trångbodda nationerna i Europa, seglade upp som ett föregångsland med en av de högsta bostadsstandarderna i världen.
Vad var det då som präglade tidens tankar kring människors boende? Redan på tjugotalet hade Per Albin Hansson myntat folkhemmet som begrepp. Under trettiotalet blev det inom svensk socialdemokrati allt vanligare att använda sig av ”Huset” som metafor. Det nya folkhemmet skulle byggas likt ett hus, huset började att framstå som den stora möjligheten.
Makarna Myrdal var livliga debattörer och deltagare i den diskussion och utveckling som kretsade kring den samhällsviktiga betydelsen av att bo bra. Politik och arkitektur blev under denna period intimt sammankopplat med varandra. Den bostadssociala utredning som försenat presenterades 1945 uppmanade till större bostadsyta och till en höjning av bostädernas standard. Upphovsmännen bakom utredningen var Gunnar Myrdal och Uno Åhrén och deras förslag till åtgärder handlade om rationaliseringar, standardiseringar och kollektiva anordningar. Dessa slags budskap färgar också Bo-bättre utställningen. I vilken hög grad Bo-bättre utställningen faktiskt är ett barn av sin tid framgår om man tar del av Alva Myrdals, av samtiden mycket uppmärksammade, idéer om kollektivhuset.
Hennes hus var ett funktionalistiskt alternativhus samtidigt som det var ett utopiskt kollektivhus. Det utgick från föreställningen om hyresgästen som en kamratfamilj bestående av hustru, man och barn där båda makarna förvärvsarbetade. ”Huset” övertog ansvaret för barnen, tvätten, maten och städningen. I en artikel från 1932 beskriver Alva Myrdal sitt drömhus, ett höghus i en grönskande park. Kollektivhuset skulle förbättra levnadsstandarden genom att matlagningen, städningen, tvätt och barntillsyn sköttes mer rationellt. Maten, som skulle tillagas i ett centralkök, skulle hyresgästerna få serverade till sig via en mathiss. Man skulle också kunna inta sin måltid i husets restaurang. Det skulle finnas tvättcentral och en viss typ av städning skulle ingå i hyran. Tanken var också att hyresgästerna på sin fritid skulle kunna umgås i husets gemensamma utrymmen.
Bo bättre-utställningen var uppdelad i olika avdelningar som alla, på olika sätt, syftade till att upplysa om vikten av ett bättre boende. Utställningen fick en välförtjänt uppmärksamhet i media och inte mindre än 120 000 nyfikna besökare. Utställningen var indelad i den principiella avdelningen, de kollektiva anläggningarna samt de möblerade lägenheterna och möbelbutiken.
Den principiella avdelningen hade Gotthard Johansson själv ansvar för. Här kunde besökarna promenera omkring bland montrar och stora skärmar som upplyste om frågor som rörde boendet.
Budskapen handlade om bekämpandet av bostadsbristen, att finna en balans mellan människors inkomster och vad de betalade i hyra, och om vikten av att bygga rymligare lägenheter. Med hjälp av bl.a. statistiskt material ville man visa att standardiseringar och rationaliseringar skulle ge både bättre och billigare lägenheter. I Bo bättres utställningskatalog går att läsa:
”Tillräckligt utrymme till överkomligt pris är visserligen det primära problemet i vår bostadsfråga. Men det är också av vikt, att utrymmet är riktigt utformat. Rationaliseringar och standardiseringar äro därför lika nödvändiga när det gäller bostadens utformning i plan och inredning som när det är fråga om själva byggnadens utförande och dess tekniska detaljer.”
Till de kollektiva anläggningarna hörde naturligtvis Guldhedstorget, med tillhörande butikscentrum. Ovanför butikslokalerna hade bostäder för hembiträden inrättats. Hembiträdenas bostäder hade i detta bostadsområde placerats utanför arbetsplatsens väggar – ett adjö till jungfrukammaren. I utställningskatalogen kan man läsa:
”Hemhjälpen behövs i många familjer både med hemarbetande och förvärvsarbetande husmor. De heltidsanställda hembiträdena och barnsköterskorna, som bo hos familjen, bli dock allt sällsyntare i stadssamhällena. Vanligare är med hemassistenter, som ha egen bostad. En välutbildad och välbetald kår av hemassistenter behövs för att komplettera husmödrarnas hushållsinsatser”.
Bo bättre-utställarna inspirerades av tidens tankar om att kvinnor skulle ha större möjligheter att förvärvsarbeta. Detta blev inte bara synligt i arrangemangen kring hembiträdenas – eller hemassistenterna, som utställarna valt att titulera dombostäder. I Guldhedsbygget tillämpades också Alva Myrdals idé om att ”Huset” i mycket skulle överta kvinnornas hemarbete. I detta syfte inrättades olika kollektiva anläggningar. Exempelvis skulle mataffärerna kring torget samarbeta för att göra ordermottagning och budskickning smidigare.
Det fanns en restaurang som låg i anslutning till Kollektivhuset vid Guldhedstorget. Här var det dels meningen att familjer skulle kunna inta sina måltider, dels att man från den anslutande butiken skulle kunna köpa med sig färdiglagad mat hem. Det fanns en tvättinrättning som de boende i området hade tillgång till. Man kunde också lämna in kläder och linne för kemisk tvättning och pressning. För att ytterligare underlätta hemarbetet hade en lagningscentral för lappning och lagning av kläder inrättats.
Utställningens olika avdelningar
Barnens uppfostran, och fostran in i Folkhems-Sverige, gavs stort utrymme hos samhälls- och bostadsplanerarna. Guldhedsgården, en av utställningens kollektiva anordningar var ett resultat av detta. Guldhedsgården utgjorde centrum för barn – och ungdomsverksamheten. Här fanns daghem, lekskola och fritidsverksamhet för ungdomar. I utställningskatalogen kan man läsa följande:
”Vid planläggningen av ett bostadsområde måste man bereda plats för barnens fria lek. Inom varje åldersgrupp tar sig aktiviteten olika former. För mindre barn behövs en inhägnad lekplats, där mödrarna kunna lämna barnen under en lekledarinnas tillsyn. De större barnen behöva utrymme för grupplek och idrott. I lekskola få barnen verksamhetsmaterial och en trevlig organiserad lektillvaro. Där lära de sig självständighet, regelbundna vanor och social anpassning. När mödrarna ha arbete sträckes lekskolan till daghem, där barnen också få sina måltider och vilostunder”.
När man besökt den principiella avdelningen och vandrat runt i området för att beskåda de kollektiva anordningarna, samt njutit av floran i Olssons trädgård en tidigare anläggning som bevarats i den senare bebyggelsen – kunde man besöka de möblerade lägenheterna. Lägenheterna var inredda för att passa olika familjekonstellationer, ett grepp inredarna tagit för att visa hur olika lägenhetstyper kunde utnyttjas för olika familjer. Förslag på funktionella lösningar för barnkammaren, sovrummet, vardagsrummet och köket fanns att beskåda. Samtidigt gav detta grepp tillfälle att visa upp den funktionella svenska inredningskonsten. Och för möbelhandlarna gavs tillfälle att marknadsföra sina varor.
Bo bättre var en utställning i tiden. De samtida idéerna kring boendet, och inte minst kring boendets betydelse, speglas i utställningen. I media bemöttes utställningen i stort väl, även om en och annan kommentar om att det slags boende som erbjöds på Norra Guldheden, visionerna till trots, alltjämt var förunnat medelklassen.
Källa: Utställningen Bo bättre : Guldheden, Göteborg 17 augusti – 16 september 1945 / [katalogens red. Arthur Hald, Stig Ålund].