Är Linné hänsynslös i sin jakt på naturalier – eller är han en kärleksfull patriark? Visst går rykten om att han kan vara hänsynslös och härsklysten, lynnig och snarstucken, intolerant mot sina meningsmotståndare och dessutom en girig samlare som inte drar sig för att skörda frukterna av andras arbete. Eller kanske är det av ren feghet han skickar ut sina elever på långa utlandsresor i stället för att resa själv? Hälften av dem kommer aldrig tillbaka.
Det råder säkerligen delade meningar om detta. Hur som helst, de som får hans förtroende är en väl utvald grupp bland de studenter han undervisar. Och de lär vara omkring trehundra.
Vi får utgå från att de som företar vådliga resor är medvetna om riskerna – några blir dessutom framgångsrika på egen hand, andra mindre lyckosamma. Linné ger sina apostlar noga instruktioner om vad som skulle göras. Allt ska antecknas, allt, allting! ”Och frågas orsaken till allt!”, kommenderar han som om det inte vore nog.
Jag kommer kort att uppehålla mig vid en av dem som tar risken att som mycket ung ta steget ut i världen; Anders Sparrman. Son till prosten och kyrkoherden Erik Sparrman och Brita Högbom, och härstammar på fädernet från flera prästsläkter i Hälsingland.
Vid nio års ålder skrivs han in vid Uppsala universitet och studerar medicin och botanik för arkiatern Linné. Linné inser snart att han fått en mycket lovande lärjunge. Intresset för växters användbarhet inom medicinen skulle han kunna koppla samman med resor till fjärran länder och Sparrman blir inte mindre intresserad då han får höra om den berömde kaptenen Ekebergs färder på de stora haven. De till Ostindien!
Sannolikt förmedlar Linné kontakten med Ekeberg, men troligen är familjerna Sparrman och Ekeberg redan bekanta med varandra, eftersom Sparrman kommer från Tensta socken där Ekeberg i början av 1760-talet köper Altomta gård och dessutom är Ekeberg nyss invald i Vetenskapsakademien.
I december 1765 följer Anders Sparrman med på expedition till Kina som skeppsläkare – eller snarare som blivande fältskär. Ty tittar man noga i rullan för resan med ”Stockholms Slott” finner vi hans namn bland matroser och hans ålder är 18!
Trots sin ungdom äger han insikter i naturalhistorien som anses vara så utmärkta, att vi kan anta att han av den anledningen får assistera som skeppsläkare. Återkommen till Sverige 1767, skriver han följande år in sig vid kirurgiska societeten – och genomför två år senare det teoretiska förhöret i medicin. Det är studierna och forskningsresultaten han åstadkommer under resan till Kina som utgör underlaget för hans doktorsavhandling.
Sparrman bevittnar också hur Ekeberg fördelaktigt skiljer sig från de flesta sjöbefäl genom att behandla sin besättning på ett anständigt sätt. Den nära kontakten dem emellan för också med sig att Ekebergs humana människosyn troligen påverkar Anders Sparrman och bidrar till hans senare engagemang som slaverimotståndare – abolitionist.
Ett par år efter första resan gör han ytterligare en resa till Kina och nu beskriver han djur och växter han finner i ”Iter in Chinam – Resa till Kina”, som utges 1768.
1772 får han möjlighet att företa en fri resa till södra Afrika med Ostindiska kompaniet, där han planerar att fortsätta sina naturhistoriska – och etnografiska studier. Den 16 april 1772 möts, av en händelse, Thunberg och Sparrman i Kapstaden, redan efter fyra dagar. De blir båda väldigt förvånade att träffa varandra här, och gör några givande exkursioner tillsammans. Men det visar sig att de har svårt att samarbeta, inte ens kan de komma överens om vad som ska rapporteras hem – och snart går de skilda vägar. Sparrman stannar sju månader i Sydafrika.
Han ansluter därefter till James Cooks andra jordenruntresa och forskar i Södra Oceanen, Australien, Oceanien och Sydamerika. En forskningsexpedition som omfattar 60 000 engelska sjömil (1 sjömil= 1852 meter) och återkommer till Kap 1775.
Hans dagböcker publiceras i tre volymer som ”Resa till Goda Hopps-Udden, södra Polkretsen och omkring Jordklotet samt Till Hottentott- och Caffer-Landen Åren 1772-1776”. Han publicerar också ”Catalogue of the Museum Carlsonianum” (1786-89), där han bland annat beskriver många av de arter han hade samlat in i Sydafrika och Stillahavsområdet, varav en del är nya för vetenskapen. Han utses till intendent för Vetenskapsakademiens naturhistoriska samlingar, 1780. Han har dock inte det intresse för föremålens praktiska omvårdnad som krävs för att hålla dem i gott skick, och ordningen i samlingarna är det inte heller så mycket bevänt med.
Sju år senare företar han, i sällskap med svenskarna Carl Axel Arrhenius och Carl Bernhard Wadström, åter en resa till Afrika för att på kung Gustaf III:s befallning utse en lämplig plats för en svensk koloni på Afrikas fastland. Ändamålet med expeditionen blir inte som man tänkt och någon koloni blir det inte, men resan får det goda med sig att Sparrman kallas som vittne i rättegångar i London, där hans vittnesmål kommer att stärka rörelsen mot slaveriet. Sparrman reser därefter till Paris, gör ett kort besök i England och återkommer till Sverige 1788.
Kring 1805 börjar han publicera en serie fågelböcker över Sveriges fåglar, ”Svensk Ornithologie”. Bara den första boken med 68 planscher och 44 textsidor gavs ut och serien förblir tyvärr ofullbordad. 1790 är medlem av Kungliga Vetenskapsakademien Anders Sparrman antar ett antal akademiska poster, men administration tycks inte ligga för honom – han blir professor vid Collegium Medicum från 1790.
Alla älskar Sparrman. Han kan skriva, men är också motsägelsefull intill gåtans gräns.
Runt sekelskiftet 1800 införs på Sparrmans rekommendation kolsyrad sockerdricka mot skörbjugg i flottan. Nu är dock inte Anders Sparrman en pionjär på området, den skotske marinläkaren James Lind ser till att brittiska flottan redan på 1750-talet utökar sjömännens proviant med apelsin- och limesaft mot just skörbjugg. Kanske är det införande av kolsyrad sockerdricka som innehåller citronsyra som blir det unika?
Flit och friskt humör är Anders signum – en sann linnean – men också senfärdighet och med åren grubbel och tvivel rörande världens orättvisor. På ålderns dagar åtar han sig fattigläkarebefattningen i Klara församling i Stockholm och sköter den uppgiften en längre tid.
Anders Sparrman avlider i Stockholm den 9 augusti 1820. Han är då 72 år, 5 månader och 13 dagar gammal.
Anders Sparrman efterlämnar skildringar från de många dramatiska resor han gör under sitt liv, men jag vill framhålla det föredömliga sätt som författaren Per Wästberg levandegör det Sydafrika som Sparrman kommer till 1772, där han blir vittne till de europeiska kolonisternas grymheter som gör honom till en tidig motståndare mot slaveriet. En mästerlig biografisk roman om den yngste och kanske mest gåtfulle av Linnés apostlar. Ynglingen som vågar sig ut på den vådliga Kinaresan och … som jag ska återkomma till, håller ett åminnelsetal till kaptenen Carl Gustav Ekeberg, Svenska Ostindiska Kompaniet.
Källor:
http://runeberg.org/sbh/b0498.html http://sok.riksarkivet.se
Anders Sparrmans resa av Per Wästberg
http://www.europeana.eu
http://www.ub.gu.se