Uppbrott och avsked – min ständigt återkommande midsommarångest!

Uppbrott och avsked – min ständigt återkommande midsommarångest!


Ensam flicka

Hur är det att skickas bort från sin mamma som barn? Till en främmande miljö som barnkoloni eller familj – i Småland. Radioprogrammet Karlavagnen handlar en kväll om avsked. ”Håll mig hårt”,  sjunger någon i samband med att programledaren Pekka ringer upp mig en kväll vid niotiden …

Jag berättar; Att skicka bort oss som barn pågår i åratal. I veckor, månader och ibland känns det som ett helt liv. Jag har aldrig tillbringat en sommar med mina syskon. Mamma far till sina hemtrakter i Norrland så fort vi kommit iväg. Hon vill fira semester med sin egen syster.

Alltid samma uppbrott inför sommaren och direkt efter skolavslutningen. Mitt första uppbrott är flytten till Guldheden. Precis i början av sommaren. En flytt från ett liv med en mamma och en pappa. Nu är pappa plötsligt borta!

Så snart vi flyttat in i den nya lägenheten är det då åter dags. Att resa med buss eller tåg. Långt bort. Långt bort från mamma. Det påverkar hela mitt liv. Midsommarångest. För att uppnå maximal nivå när jag kommer tillbaka från sommarlovet och alla vill veta vad jag gjort under sommaren. Lärare borde förbjudas att ge barn i uppgift att skriva om sommarlovet! Jag lär mig att aldrig berätta sanningen, lär mig att hitta på roliga uppsatser efter varje sommarlov. Ljuga, ljuga, ljuga…

Min barndoms sommarångest övergår till vrede. Att vara arg känns bättre än att vara rädd och det är lättare att skylla på mig själv om jag inte kan fly undan min känsla av obehag. Å andra sidan, att skylla på mig själv, leder så småningom till melankoli. Jag gör allt för att undvika eller fly undan mina fasansfulla rädslor. Och i samma takt stiger våndan. Jag kommer att vantrivas – oavsett var jag befinner mig.

Alltså – sol och värme betyder uppbrott!

Som vuxen har jag fortfarande svårt att resa bort. Vågar inte boka vare sig långa eller korta resor. Någon annan får boka, packa och se till att jag kommer iväg. ”Du är så himla bortskämd, han packar dina grejer”, hör jag många säga. De känner inte till min ångest. Hur jag helst inte vill befatta  mig med uppbrottet! Spelar ingen roll om resan är kort eller lång. Alltid samma ångest inför en packning. Resväskor skrämmer mig och triggar igång en stark ångest. Har säkerligen gjort många besvikna för att jag ändrat mig i sista sekund. Eller att jag varit en pina på resan och inte njutit det minsta. Vill genast hem. Helst innan jag åkt!

Syskonrelationen lär vara den längsta relationen vi människor normalt har i livet. Vi syskon leker som barn inte med varandra. Kan bero på att vi alltid är skilda åt under sommarloven, eftersom vi vistas på olika barnkolonier eller som sommarbarn i olika familjer. Aldrig har jag tillbringat en sommar tillsammans med mina syskon!

Vi har inga gemensamma sommarminnen att tala om.

Som stadsbarn ska vi vara tacksamma över den möjlighet, som dåtidens skolstyrelse har ordnat med, att komma ut på landet under sommaren. Där är det meningen att vi ska leva med en utsedd familj. Tanken är ju god. Men jag tycker inte att det finns något större behov av sol och frisk luft. Vi är ju ute hela dagarna i den friska luften där vi bor! Och havsluft kan vi ju få vid Askimsbadet. Min bror och jag kan själva åka tåg till Askimsbadet eller tillsammans med ”badbarnen”. Så kallas alla de tusentals göteborgsbarn som i flera decennier får åka till havet i Askim. Det ordnas gratis badresor för alla barn som annars tillbringar hela sommarlovet på dammiga stadsgator. Men vi bor inte på en dammig gata. Vi bor i stadsdel med både skog och ängar.

Midsommartiden kommer oåterkalleligt och vi sätts på buss eller tåg som far till platser långt hemifrån. Själv tar mamma, som jag redan nämnt, tåget till Sollefteå – till sina egna hemtrakter!

Visserligen fylls våra dagar på barnkolonier med sol och bad, men också stränga regler och stränga straff om man anses vara olydig. Skala potatis i en mörk källare, sitta med tummarna på bordskanten för att invänta stryk eller straffligga, d v s ligga i sängen flera timmar i medan alla andra är ute och leker. Eventuella brev, paket hemifrån konfiskeras omedelbart av föreståndaren. Här ska inte längtas hem, så det är bäst att inte ha någon kontakt med mamma eller pappa.

En dag vaknar jag efter middagsvilan och upptäcker att alla andra barn är borta. Jag är ensam i rummet och inga röster hörs någonstans. Smyger upp och kikar runt i huset. Ingen där! Håller andan och springer ut på gården och ser då en buss köra fram och ur hoppar flickor och pojkar i olika åldrar. Men, varför är jag kvar när alla andra har åkt hem? Nu måste jag åter vänja mig vid att sova tillsammans med främmande barn och sitta vid matbordet med dessa barn, vars ögon är fyllda av sorg och rädsla. Det är mycket gråt under barns täcken då vi efter ledarens kommando sjungit:

”God natt små kamrater och tack för idag, nu somnar vi alla så gott. Guds änglar de vakar runt huset inatt. God natt små kamrater, god natt!”

Inför sommarlovet då jag ska fylla nio år sätts jag, i sällskap med många andra barn på tåget för transport till Tranås i Småland. Hela centralstationen i Göteborg är fylld av ungar som skulle åka iväg till olika ställen i landet! En brun lapp nålas fast på axeln eller bröstet. Där står vart man ska. Väl framme efter lång dags färd identifieras och sorteras vi som vore vi paket som skickats med posten.

Hemlängtan är svår de första dagarna. Nu väntar hårt lantarbete. Sommarbarn är för många lantbruk den tidens möjlighet att få gratis arbetskraft. Stora starka pojkar är särskilt efterfrågade. Hos min första familj som ”sommarflicka” har min bror varit många gånger, men nu ska han vistas på en större granngård där det krävs mer arbetskraft.

Vad min bror aldrig berättat är att kvinnan i ”min” familj ser något avvikande ut. Hon har extremt utstående ögon och två jättestora påsar under hakan. Jag tittar förmodligen så förskräckt på henne att hon tvingas fråga om jag är rädd för henne. Det är jag, men vågar inget säga, utan tror så småningom att hon liksom kaninerna i granngården kan samla mat i kindpåsarna! Faktum är att hon har hög grad av struma! Hur ska ett barn kunna förstå det?

Förutom bonden och hans hustru finns tre söner i hushållet samt en gammal sängliggande farmor på husets övervåning.

Jag får sova i en liten hall utanför den gamla kvinnas rum och uppmanas att aldrig beträda något annat utrymme än köket, utedasset och ladugården. Aldrig komma nära de unga sönerna! Det är uppenbart att man inte är nöjd med att ha en flicka i huset, eftersom jag inte kunde utnyttjas i det tunga jordbruksarbetet. Och så snart tiden medger så är det resa med bil till närmaste tältmöte i Pingstkyrkans regi. Enormt stora tält som luktar fuktig varm tältduk, men gräset är grönt, mjukt och skönt under fötterna, träbänkarna är långt ifrån sittvänliga för ett kvällstrött barn som jag. Halleluja – lovsjunger de Gud!

Tyvärr har min bror dubbel otur denna sommar. Han faller in i en såg med ena handen och får sin vänstra tumme i det närmaste avsågad. Operation på lasarettet i Tranås, och trots stort gipsbandage får han fortsätta hjälpa till på gården. Det bär sig inte bättre än att han en dag vid höbärgning faller av hölasset och hamnar mellan traktorn och släpvagnen. Åter till lasarettet och nu är båda armarna gipsade under lång tid. Jag får i uppgift att sköta honom, ty nu är han förbrukad, enligt husbonden.

Året därpå är det åter dags för tågresa till Tranås. Vilsen står jag på stationen och tittar efter någon som ska möta mig. Alla barn är hämtade då plötsligt en flicka i min egen ålder dyker upp och frågar efter mitt namn. Hon är skickad av sina föräldrar att hämta mig flera mil från gården. En lång bussfärd väntar nu till en liten by i Östergötland.

Så kommer jag äntligen till en familj som behandlar mig som en riktig familjemedlem. Tungt arbete, och långa dagar väntar dock. Husbonden Albin är sjuklig och ligger mest på sjukhus. Min kära sommarmamma Sigrid sliter ensam på gården och gör ingen större skillnad mellan sin egen dotter och mig. Även om dottern aldrig vill arbeta på gården, utan vill vara ”fin fröken i stan”. Och här firas min födelsedag för första gången i mitt liv! Vänner och grannar bjuds in på tårtkalas. Bara för min skull! Jag får presenter och pengar. Här växer en vänskap fram som varar i många år. Jag har tur.

Det märkliga är att jag, varje gång jag kommer hem från vistelse på koloni eller sommarhem, tycker att mamma är en främmande person som aldrig rör vid mig när jag varit borta så länge. Hon skyndar som alltid snabbt vidare, några steg före mig. Och som vanligt berättar hon om sitt besök i N-O-R-R-L-A-N-D! Hon artikulerar detta noga eftersom jag som barn säger “Nolland”…

Vi tre syskon, mammas tre egna barn lever ständigt i skuggan av hennes egen lillasyster, som hon tillägnar en stor del av sitt liv. Inget kan hindra dem från att alltid fira semester tillsammans. Kläder och pengar ska vi avstå från, till förmån för mammas yngre syster under förevändning att hon är änka, astmasjuk och mor till tre barn!

Mammas egna tre barns lider i tysthet.

Programledaren Pekka tröstar och ställer frågor under programmets gång – han tackar för min berättelse och önskar mig lycka till!

Nu är midsommaren 2016 också över …


Facebook kommentarer

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *