Thank you for nothing…

Thank you for nothing…


alone

Tiden läker alla sår. Vem har inte fått höra det. Eller; Var stark för barnens skull. Livet går vidare. Klyschorna duggar tätt… men de är inte särskilt verksamma. Ännu.

Det finns gott om tid att reflektera och fundera över det som skett – att någon man stått nära gått bort eller att ens partner försvunnit – kanske rent av till någon annan? Han la sin hand på min axel och sa: ”Jag kommer inte tillbaka.”

 Sorg försvinner inte om man bara ”tar sig i kragen” och går vidare. Vänder blad. Sannolikt ett sätt att trösta – eller att väja undan för den akuta smärtan vid dödsfall, separation, sjukdom eller annan förlust.

Var inte ledsen, du förtjänar någon bättre… Men separationen känns ändå smärtsamt och jag måste för ge uttryck för det. Inom mig blir det känslomässigt tomt – som i ett vakuum!

Skulle livet bjuda på en ny kärlek, måste ändå ”den gamla” någon gång bearbetas. Visst kan jag tillfälligt fly smärtan genom mycket arbete, långa promenader, godis eller mat. Men jag har också behov av att sörja alldeles ensam. Stanna kvar i det som gör ont.

Gamla sår som inte läkts gör sig påminda då vissa situationer uppstår. Det är som om någon trycker på knappar och det gamla kommer ikapp mig. Att vara stark och bara bita ihop fungerar inte på mig.
Sorgen kräver sin tid och energi – orkar inte vara aktiv och sörja samtidigt. Har tidigare i livet dövat smärta och sorg med hårt arbete – som distraktion för att slippa ta itu med mina känslor. Det gav ett reslutat – jag gick i väggen!

När mamma dog reste jag mig bokstavligen upp och gick. Gick ifrån hem och familj. Ägnade dygnets alla timmar åt ett nytt slags arbete. Skrev artiklar om Göteborgs historia! Gjorde reportage som krävde ny kunskap och research som tog all min vakna tid. Sov nästan ingenting. Trodde jag kunde döva sorg och saknad. Mamma som alltid funnits där. Jag kunde inte släppa taget om henne, trots att hon för länge sedan ville släppa taget om livet. Det obarmhärtiga livet som åldring. En kvinna som behövde hjälp av andra. Hon som alltid klarat sig själv. Varit ”duktig flicka” – en egenskap som hon sannolikt överfört på mig och som jag i min tur sannolikt fört vidare…

I hela mitt liv har jag burit på en rädsla av att ha bli övergiven av mamma. Samtidigt har jag varit arg på henne för att hon skilde sig – att allt var kanske hennes fel – att jag ville tro att vår pappa brydde sig om oss. Ibland var jag anklagande mot henne. Pressade henne med frågor. Ville inte vara skilsmässobarn.

Min rädsla över att bli övergiven gav mig en låg självkänsla och ibland också dåliga, destruktiva relationer livet igenom. Energitjuvar känner snabbt doften av en ”givare”. Jag har hållit fast vid saker som inte varit bra för mig, försökt att alltid vara till lags.

Nu är det är dags att sätta ner båda fötterna!

Har fantastiska barn som står i svallet av eget ”livspussel”, det som för min del är över. Jag vet att de tycker att jag borde ägna mer tid åt dem och i synnerhet åt deras barn – mina barnbarn.

Min tid för att återuppbygga ett liv efter skilsmässan från deras pappa har tagit tid. Att skapa förtroende tar också tid. Inte minst fysisk och psykisk kraft krävs att skapa ett eget liv. Ett liv som ger mening. Inte bara en stunds förströelse … för att sedan återvända till den svenska ensamheten – ”solitudine”.
När ska du börja leva, frågar frisören, inte bara överleva?

Älskade barn!


Jag vill att ni ska veta att jag tänker på er och undrar hur ni har det. Alltid! Jag saknar er mycket och vill komma er till mötes, försöker verkligen se situationen ur ert perspektiv – så gott jag kan. 
Jag är ledsen om jag har skadat er på något sätt, det var inte min avsikt. Jag gjorde så gott jag kunde. Kanske räckte det inte. Men jag är beredd att göra det jag kan för att lyssna
 på er och försöka förstå. Från djupet av mitt hjärta hoppas jag att vi kan prata med varandra om detta. Och om möjligt – komma vidare.


Mamma


Facebook kommentarer

Kommentarer

2 thoughts on “Thank you for nothing…

  1. Du har verkligen förmågan att sätta ord på sorgen, vare sig det är med eller mot din vilja. När jag läser dina ord som sakta tar form till meningar i mitt huvud tänker
    jag: Så är det!! Det är så jag känner! Att få lov att sörja är viktigt, DET har jag i allafall
    lärt mej. Men det får ta sin tid….. Tack Maya för att du delar med dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *