Marinarkeologiskt fynd från Ostindiefararen Götheborg som sjönk
under inseglingen till Göteborg 12 september 1745.

Tutanego användes ofta som barlast för att stabilisera skeppen, det användes också för tillverkning av tekannor, teburkar och andra nyttoföremål. Att använda en barlast som dessutom kunde säljas med god förtjänst gjorde att tutanegon blev en efterfrågad vara av de europeiska skeppen. 

Det har under årens lopp förekommit en rad olika beskrivningar om innehållet i Tutanego. Det har sagts att det är en metallegering bestående av koppar, zink och nickel. Tenn har sagts vara huvudbeståndsdelen och att tutanego därför var en mycket eftertraktat i Kina. 

Den första svenska beskrivningen av tutanego som lämnades in till Kungl. Vetenskapsakademien år 1756, och kom från Carl Gustaf Ekeberg – då förste styrman i Ostindiska Kompaniet;

”Tutanego, som Chineserna kalla Packyyn, gifves aldra mäst uti Provincen Whonam, och till någon del däromkring är icke någon sammansättning af andra Metaller, såsom somlige gifva före.” … 

Europeiska skepp som gick via Indien på väg till Canton lastade ”tutanego” på Malackahavön för försäljning i Kina. 

Tutanego eller som kineserna benämnde det ”packyyn”, fanns i stora mängder ombord på Ostindiefararen Götheborg.  6056 tackor fanns som barlast längst ner i fartyget – Sjöfartsmuseet har några få i samlingarna. En analys av innehållet i en av tutanegotackorna från Ostindiefararen Götheborg visade, nästan 250 år senare, att Carl Gustaf Ekeberg hade rätt. 

Tutanego, som köptes in för att tjäna som barlast men som sedan såldes på auktionen i Göteborg att användas för tillverkning av silverliknande prydnadssaker. 

Längst ned i rummet packade man Tutanego och porslin som var de varor som bäst tålde vatten, över detta packade man teet och allra överst det dyrbara sidenet maximalt skyddat från fukten som av slagvattnet alltid trängde in mellan drev och bordläggning. 

Huvudbeståndsdelen var: 98.990 procent zink, 0,765 procent järn och 0,245 procent antimon.