Den står alltid vid samma vägg därhemma i köket hos mormor och morfar.
Jag vet inte om den alltid varit blå, men nu är den det. Morfar Axel är en gammal skogsarbetare och som sådan sliter han hela sitt liv. År ut och år in – oavsett nödår eller goda år. Sommar som vinter. Under veckorna bor han i sin skogskoja och mormor skickar förning – ibland med några av barnen – så han kan klara sig tills han kom hem igen.

Morfars enda sällskap är hästen. Pontus. Den store ardennern som kunde skrämma livet ur den som stod i vägen för hans framfart, ty inte stannar den hästen för något som står i hans väg. Inte finns det heller en traktor som kan ta sig fram på de trånga och otillgängliga stigar som leder fram till marker där morfar ska avverka skog – hästen tar sin egen väg och utan hästen är skogsarbetet omöjligt. För morfars del blir hästen aldrig överflödig, traktorer och lastbilar till trots. Han ser till att hästen, efter avverkningen, drar timmerstockarna genom djupa skogar och ner till älven för vidare transport till sågverket.

Nu är det vinter 1958 och jag tror att morfar som pensionär har det lite långtråkigt. Visst finns mormor till hands, men nog saknar han ljudet från klockorna som satt på en skakel och som hördes lång väg när han kom med lasset. Han tar en promenad ned mot byn efter att ha skottat fram en gång till stora vägen. Och eftersom vattnet frusit i ledningen till stugan får han hämta vatten hos grannen som hjälper till med att ösa ner några liter i rymlig gammal mjölkkanna. Sedan drar morfar hem kannan på kälken – hem till mormor!

Morfar hämtar vatten

Efter middagsmaten är det dags för morfar att vila – på kökssoffan! Då kan mormor läsa dagstidningen och gå genom posten hon hämtat nere vid postlådan. På sparkstöttingen far hon snabbt och vant den dagliga turen och hälsar gärna på grannar hon möter.

Ingen tar morfars plats på soffan om han är hemma. Den är hans! Och där kan han sitta och pyssla med något som ska lagas eller ses över. Mormor läser dagstidningen högt eller berättar om vad som hänt på byn. Kanske hängde det en lapp nere vid tallen om något viktigt som ska komma att hända. Tallen är mötesplatsen för allt. Förr i tiden stämde unga träffar där – ”Vi ses vid tallen.”
Inte för att jag tror morfar lyssnar så värst mycket från sin position på soffan. Men det är säkert rogivande att höra mormor Annas röst … ZZZZZzzzzzzzz

Morfar vilar i sin soffa

Så snart han tagit sin middagsslummer stoppar mormor in ännu ett vedträ i spisen och sätter på kaffepannan. Snart sprider sig doften av nykokt kaffe även till morfars näsborrar! Morfar dricker på fat och bestämmer sig för att fixa en knapp som saknas i en byxa och tar fram nål och tråd – hans stora händer verkar enorma i sällskap med en liten ynka synål och tråd …

Nål och tråd
Bengt i Lökom

Nu befinner jag mig vid stugan och det är långt in på 2000-talet. Bengt har tagit över ”Sundbergs” som huset än idag kallas – han står och funderar på den blivande altanen. Där morfar hade sin lilla farstu. Men nu är det andra tider och det krävs lite mer yta att njuta varma sommarkvällar på.

Jag frågar Bengt hur det går med renoveringen av ”Sundbergs”.
– Jo, det går bra, men det är en sak jag har funderat över. Här finns en hel del möbler och prylar kvar från din morfar, men vi tog med oss kökssoffan till Stockholm och vet du – vi kan inte ha den inne! Jag tänkte den kunde vara en trevlig gavel till våra sängar därhemma, men en natt vaknar jag … och då står han där! Din morfar Axel. Han står så nära så att jag kan se håren på hans armar och han tittar på mig!

Efter det flyttar jag soffan till ett annat rum. Men det bär sig bättre än att en nattgäst kommer sömnig upp en morgon och berättar att han inte fått en blund på hela natten. Han har sett en storvuxen man stå vid sängen … och blir så rädd att han inte vågar somna igen!

– Jaha, säger jag. Det är nog bäst att köra tillbaka soffan. Den ska stå utefter ena köksväggen, det är morfars plats! Tror han slutade sina dagar där och då flyttar man inte iväg soffan. Morfars kökssoffa!
När jag tittar upp på Bengt ser jag tårar i hans ögon.

– Visst är det något speciellt med Axel och hans blåa soffa? säger han lågt.