JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Stockholms Slott

På stranden…

Nias strand

Ännu värmer solen stranden där en pojke leker vid vattenbrynet. Lite längre bort hörs röster från föräldrar som förbereder sin urholkade trädstam för nästa dags fisketur. Pojken borrar ner sina små fötter i sanden och blicken följer vattnet som snirklar sig runt hans anklar. Det kittlas och han skrattar högt.

– Mohan, gå inte för långt bort, ropar kvinnan som håller ett vakande öga på sin son. Hon rättar till sin gulbleka sarong innan hon böjer sig ner för att lyfta fram några fiskkorgar. Hennes svarta fläta är smyckad av band och pärlor.

Varje kväll kommer de ner från byn som med åren flyttat allt längre upp mot bergen. Bort från stranden och höga monstervågorna. Deras hus reser sig mot trädtopparna som monument av väldiga stockar, stenar och plintar utom räckhåll för havets krafter som emellanåt obarmhärtigt slår till.

Havet som tar liv ger också liv som fisk och skaldjur att dryga ut den annars så fattiga kosten av sago. Kvinnor tar hand om nerhuggna sagopalmer. De smular sönder veden, vaskar sagon i rännor av palmblad och detta mättar hungriga magar i flera månader.                                            

Pojken står ännu kvar vid vattnet och hans runda mage tyder på att han äter mycket sago. ”Papuamage”, brukar hans mor skämta. Runt halsen hänger ett läderband med amuletter, och runt hans höfter endast ett skynke.

Han är så uppfylld av vattenleken att han inte lägger märke till skuggan som plötsligt faller över honom. Att solen på hans nakna rygg just nu skyms av en främmande vit man – som utan förvarning ser ut att ha kommit upp ur havet. Pojken förstår inte vad som händer när nätet slängs över honom och han släpas bort i sanden – bort mot båtar som väntar runt udden. Han jollrar i tron att någon leker med honom.

Modern, som bara för ett ögonblick vände sig bort, släpper allt vad hon har för händerna och springer förtvivlad efter… men snart ekar endast hjärtskärande skrik. Allt är över på bara några sekunder.

Den lille pojken ser aldrig mer sin mor.

Sparkande och skrikande förs han ombord på ett större skepp ute på redden. När nätet dras undan från hans kropp och de främmande vita männen skrattande petar på honom är han så vild av panik att de binder hans händer och fötter.

I den stunden är pojken övertygad om att han kommit till den värld som föräldrarna ibland talade om – den värld där de onda andarna lever och att dessa nu ska döda honom.

De onda andarnas ansikten är så olikt hans eget – deras bleka hy, långa stripiga hår, deras språk! Närgångna vålnader får honom att hellre falla in i töcken, än att möta dessa rödmosiga och grymma ansikten.

När han slutligen ger efter släpas han ner till ett mörkt och illaluktande däcksutrymme där andra pojkar och unga män redan ligger fängslade.                       

Ibland föses fångarna upp på däck för att spolas av med vatten eller få lite frisk luft.  Likt djur står de sammanbundna kring vattenkaret – medan vakten, med ett kärl, öser vatten över deras huvud. Här blir pojken också vittne till hur unga män sliter sig loss och hoppar över bord. Och den som fiskas upp igen får räkna med att bli straffad med piskrapp, som ibland ändå slutar med en befrielse – döden.

I vaket tillstånd gråter han högljutt och är helt upptagen av att leta efter tecken på att mamman ska komma…  Förtvivlan och längtan verkar aldrig upphöra. Det enda som förändras är att pojken från Nias strand med åren stilla gråter sin saknad. Men det hjälper inte, det kommer ingen och tröstar!

Han är fast på ett holländskt skepp som fraktar människor mellan öarna kring Java. Livet ombord blir mer än outhärdligt och varje försök till uppror slås ner av vakter.                      

Med tiden lär han sig att överleva genom att blidka holländarna och lyda varje order utan att visa missnöje. När de närmar sig visar han ett vänligt och lustigt yttre… men i sin ensamhet avskyr han dem. Holländarna tycker mycket om honom och kallar honom ”Philandor” – vänlig man – trots att han bara är ett barn!

Det sker en sen kväll. En man med grova nävar går utmed skeppsdäcket för att krossa det sista av en pojkes själ. En man som i skydd av mörker tvingar ner ett barn på durken för att sedan ränna in hans torftigt klädda kropp. Philandors redan sargade barndom rivs i stycken. Hans skrik tystas av hand som hårt pressas över hans mun. Han försvinner in i ingenmanslandet. Vettskrämda medfångar sluter sina ögon och öron inför det som händer alldeles intill dem. De svettas av ångest och rädsla över att nästa gång stå på tur.

Skeppet går i hamn vid en ö i Bankasundet mellan Sumatra och Java dit även ett skepp från svenska Ostindiska Kompaniet lägger till för att ta ombord friskt vatten på sin väg till Kina.

Kapten Ekeberg går iland för att beskåda det holländska skeppet, som håller på att lasta ombord sina varor – av människor. Män och kvinnor som ska färdas över stora hav och som boskap säljas till högstbjudande.

Stanken från slavskeppet känns vida omkring, men Ekeberg avskräcks inte av sådant utan ber hovsamt om att få stiga ombord. Han visar tydligt sin holländske yrkesbroder att han är emot alla former av slaveri – trots att Sveriges konung inte ger honom tillstånd till ett ordnat motstånd.                                                                                        

Oväntat kliver en sjöman snart ner för lejdaren och böjer sig otåligt över Philandor. Ett gällt skrik hörs när mannen sliter bort den grova skeppsspiken från kistan – den spik som slagits genom Philandors ena örsnibb!

Sjömannen befaller pojken att räta på sig och skjuter honom bryskt framför sig och upp till det skarpa solljuset på övre däck. Omväxlande rör sig pojkens vilsna blick mellan en holländare som flinande viftar med en pengapung och mannen med de vita stumporna. 

Uppenbarligen är detta ingen artighetsvisit den svenske kaptenen gör, eftersom han tar sig ner i dunklet där ingen längre orkar skrika. Skriken som ändå inte skulle få sjömännen att sluta upp med att plåga sina slavar, och innan den svenske kaptenen beslutar att lätta ankar uppmanar han sin besättning att friköpa ytterligare två pojkar.                      

Kapten Ekeberg är nöjd med sin lilla insats i kampen mot slavhandel. Hans uppgift är ju gubevars att föra befäl på skepp som hämtar hem mängder av porslin, siden, te och kryddor och han gör sitt yttersta för att resorna ska bli fullbordade och lönsamma. Resor som gör kompaniets direktörer, kargörer – och inte minst honom själv – omåttligt rika. Hans trekantig hatt, mörkblå långrock, tränsar av guld, vita strumpor och skor med silverspännen säger att detta är ett högt befäl. Slavhandel, korruption och sjöröveri är inte några främmande företeelser, men han för sin egen kamp mot slaveriet och för att frimureriet grundas i Kanton. Han är en riktig medvindsseglare!

Kapten Ekeberg står på däcket i starkt solsken och tittar mot vita måsar som singlar skränande från den blå himlen. Ibland kan de se blå ut Från sin hytt kan han knacka med staven i däcket. Signalera till skeppsprästen – gudsmannen – Anders Ödman som har i uppgift att hålla modet och moralen uppe – och gudstjänst på helger. Han har sin hytt på däcket rakt under kaptenen. En del knackningar betyder att kapten yrkar på att det är dags för dans och lekar för besättningen då plikterna inte är alltför betungande – och att kaptenen tycker det är läge för att bjuda på punsch (vatten, arrak, citron och socker).

Från Godahoppsudden mot Ostindien har de under tre månader klarat sig från både de fruktade piraterna vid Madagaskar och tyfonerna på Sydkinesiska sjön.  Uppehållet i Bankasundet är det sista innan de sätter fart mot Kanton.

När morgonljuset träffar den efterlängtade konturen av Kinas kust ropar utkiken att han ser hamnen . För några i den utmattade besättningen är det första gången och för andra är det en välbekant vy.

Klungan av svajande master utökas med ännu tre från det svenska skeppet. Här vid Wampoe trängs skeppen från hela Europa i väntan på tillstånd att fara uppför floden till Kanton – eller i väntan på rätta vindar för återfärder hem.

Canton, CG Ekeberg

Philandor håller för öronen var gång skeppen saluterar varandra med dundrande kanonskott. Slupar sätts i sjön och kaptener med besättning gör hövliga besök hos varandra. Själv vill han inte riskera att åter bli infångad av främmande vita män utan nöjer sig med att genom en kanonöppning betrakta sjömäns stojiga kommers med djonkers som omringat skeppet.

Han går omkring och njuter av sin nya frihet – på däcket där matroser och jungmän efter sin vakt hakat upp sina hängkojer – bland rader av svarta kanoner. En liten brun hand stryker över ett ännu varmt och skrovligt järn. Dessa kanoner måtte avvärja varje försök till anfall av pirater.                     

I aktern hör Philandor smattret från den tvåtungade blågula flaggan -med monogrammet i mitten av korset:

SOIC – Svenska Ostindiska Companiet

Han, den friköpte gossen, ska nu finna sig tillrätta på ett svenskt skepp.

Med livet som insats – Sparrmans första resa till Kina

Sparrman skrev resedagböckerna »Resa till Goda Hopps-Udden«, »Södra Polkretsen och omkring Jordklotet«, samt »Till Hottentott- och Caffer-Landen«, som utgavs även i engelsk översättning 1789.

Han står på babords sida med händerna i ett krampaktigt grepp om relingen. Anders Sparrman är på sitt artonde år och på sin första resa till Ostindien. Skeppet ”Stockholms Slott” kränger och gungar. Det knakar i de kraftiga masterna och rårna.

Tamparna darrar av vinddraget som fyller seglen. Likt stinna bukar svävar segeldukarna över hans huvud.  Luften är fylld av salt hav och stank från smutsiga människor och djur. De har varit ute länge. Inte sett land på flera veckor. Inte bunkrat färskvatten på mycket länge.

Det hela hade börjat vid ett besök i hemmet hos Linnaeus i Uppsala:

”Vill ni anträda en seglats till Kina om två månader? Som fältskär eftersom ni inte är framme vid examen. I själva verket som min botanicus. Södra Kina är bördigt, frodigt, vindruvor torde vara okända, men träden står i blom två gånger om året. Hur vidunderliga djuren än är undslipper de inte befolkningens aptit. Människor lever i vådligt elände, men de har krut och redskap, de är listiga och ekonomiska och undergivna sin kejsare. Där är mycket att studera.”

”Herr arkiater, om ni anbefaller det, så reser jag. Jag verkar då inte rymma från mor och far utan färdas på er rekommendation”, hade han svarat. Anders Sparrman är hans yngste elev.

Innan han far iväg manar arkiatern: ”Teckna er allt till minnes, för noggranna, överse med ingenting, ty först senare inser man vad som är av värde och vad som redan beskådats av andra. Bli i ordets grundmening en landstrykare, en som varsnar världens skönhet och djup, dess raviner och dess droppar av kåda och sav.”

Avresan påbörjas den 28 december 1765 från Göteborg och under kapten Carl Gustav Ekebergs ledning. Ekeberg är nära vän och granne till familjen Sparrman. Anders Sparrman är trots sin låga ålder väl ansedd i vetenskapliga kretsar – med stora kunskaper i naturhistoria.

Som de flesta andra i besättningen på fullriggaren är han både rädd och sjösjuk när havet kastar skeppet fram och åter mellan höga vågtoppar och djupa dalar. Han har nämligen ingen sjövana. Kroppens inre rör sig i samma takt som det krängande skeppet.

I huvudet maler Linnés hälsning: ”Jag undviker långväga sjöresor. Nu får du klara dig själv, det kommer att gå fint.” 

Där står fältskär Sparrman och kräks över relingen – utan nåd – långt borta från hemlandet.

Professor Linné i Uppsala har hundratals studenter. Men knappt ett tjugotal av dem reser på arkiaterns särskilda uppdrag – de han kallar sina apostlar. Unga män som med risk för sina liv samlar växter och frön som de sedan skickar hem tillsammans med vetenskapliga rapporter och skildringar om sina äventyr.

I Sverige och utomlands och skapas stort intresse för naturens lära i exotiska miljöer, till och med för dem som befinner sig utanför den vetenskapliga världen. De unga männen som följde med i vetenskapligt syfte sågs dock inte alltid med blida ögon av kompaniets tjänstemän. Oftast fick de bo i sämre hytter i mörkare delar av skeppet.

Linné ser resorna som sin vetenskapliga metod för att både inhämta och sprida budskap om växter och djur.

Några av apostlarna väljer att resa med något av Ostindiska kompaniets skepp. Anders Sparrman är en av dem. Han mönstrar på ”Stockholm Slott” som assisterande fältskär, men registreras som matros – och samlar inte bara in djur och växter för Linnés vidkommande. Det gäller också att finna örter som kan omvandlas till läkemedel.

Till en av apostlarna ute på långresa skriver Linné;

”Den som will winna något stort, måste och wåga något högt… Denna resa är ej så farlig som man föreställer sig hemma”.

Ombord på skeppet befinner sig ett halvt dussin superkargörer med assistenter, kaptenen, styrmännen, underbefälet, jungmännen och matroserna. Inalles etthundrafemtiofyra män. Tillsammans med två fältskärer ska aposteln Sparrman erbjuda, de som så behöver, lindring och bot under resans gång. Några redan i allt sämre skick och andra kanske aldrig kommer att återvända hem till Sverige.

En superkargör visar tecken på allvarlig sjukdom. Han ligger i sin hytt i aktern på övre däck och kan inte längre utöva sin ställning som kompaniets högsta representant ombord. Förutom besök av skeppsläkare tar han endast emot dagliga påhälsningar av skeppsprästen och kaptenen. Han är frimurare, och som sådan broder till kaptenen ombord.

Fältskärernas uppgift är i första hand att se om blessyrer och vid svårare olycksfall kanske amputera ett ben eller en arm. Men mot febersjukdomarna står de maktlösa. Den medicinska vetenskapen har inte utvecklats särskilt långt för att klara svårare sjukdomar.

I värsta fall får skeppsprästen komma och utdela nattvarden eller läsa en bön då den döde sänktes i havet.

De hygieniska förhållandena är liksom mathållningen mycket undermåliga för manskapet. Tre dagar i veckan utspisas de med salt kött, tre dagar med stockfisk och en dag med fläsk. Innan skeppet kommer till varmare länder, får var och en till frukost en halv sill och en klunk brännvin. Vid dåligt väder kan portionen eventuellt utökas något.

Den vanliga drycken är svagdricka eller vatten. Men färskvattnet håller sig inte länge.

Vad har dessa män, som mönstrat på i Göteborg, för fysik och motståndskraft? De vill tjäna en slant och skapa sig en bättre tillvaro efter hemkomsten. Trots allt är det hyfsat betalt för ett jobb ombord på skeppet. Så det är klart, den som klarar sig med livet i behåll har en sparad slant när de kommer tillbaka till Göteborg. Det är mer än man kunde skrapa ihop som dräng på landbacken, och efter några resor räcker det kanske till en egen täppa.

Snart når skeppet varmare breddgrader och i de trånga utrymmen som manskapet delar med det levande matförrådet – kreatur, höns, grisar, får – kommer epidemiska febersjukdomar, skörbjugg, ulcera (sårbildning), bölder, hosta, diarré, dysenteri (tarminflammation) och syfilis att grassera. Det händer att man hivar fyra-fem lik överbord under en enda dag när epidemier slår till.

När de passerar ”linjen”, ekvatorn, är hettan så stark att skörbjuggen tar överhand. Vattnet ruttnar och antar en förskräcklig liklukt – det är då vadmalssållet tas fram och maskarna och gråsuggorna måste silas bort! Här vid ekvatorn, offras ”Hönsapengar” som ska användas vid festen efter hemkomsten. För alla som passerar ekvatorn för första gången väntas dop av sjöguden. Tre gånger doppas huvuden under vatten i en träbalja på däck. De ska drickas en vämjelig smörja. Skeppsprästen skakar ogillande på huvudet. Till kvällen sups det rejält!

Sjukdomar drabbar alla ombord, oavsett av vilken rang man tillhör. Åtta av de tjugotal apostlar som Linné skickar ut dör under långfärderna. Inte så konstigt med tanke på vad de utsätts för. Det hjälper föga att de är ”väl tränade, begåvade och vakna” och kan luta sig mot Vetenskapssocieteten, Vetenskapsakademien, Riddarhuset, hovet eller Riksdag. Linné, därhemma i Sverige, kan däremot uppnå större ära och berömmelse.

Manskapet på ”Stockholm Slott” vet ännu inte så mycket om att resan kan innebär en livsfara för dem. Ännu känner ingen till att sammanlagt tvåtusen män kommer att få sätta livet till under kompaniets drygt åttioåriga historia.

Det kan ta ett halvår, innan besättningen åter känner fast mark under fötterna. Någon förströelse – förutom den extra supen och pastorns söndagsbön – är det knappast fråga om.

Kineseriet är för närvarande högsta mode vid de västerländska hoven. Genom Svenska Ostindiska Kompaniet ska ytterligare kinesiska varor strömma in. Konstfulla porslinsserviser, siden, exotiska kryddor, lackarbeten med mera. Kina ger européerna inspiration till arkitektur och trädgårdskonst. Linné vill för sin del ha théplantor till sin trädgård i Hammarby.

Men vad kan svenska köpmän föra med sig till Kina i utbyte mot de produkter man är intresserad av? Inte mycket, eller snarare ingenting. Det enda kineserna vill ha är klingande silver. Första stoppet kommer därför att, liksom vid tidigare Kinaresor, bli Cadiz i Spanien. Svenska produkter byts mot silverpiastrar – präglade av silver från gruvorna i Amerika.

Skeppet har nyligen besegrat vindpinade farvattnen norr om de brittiska öarna. Att mitt i vintern segla i dessa vatten är den mest farofyllda delen av hela resan. Trots att några skepp förlist just här är det den bästa vägen. Engelska kanalen är mycket svårseglad, eftersom man måste kryssa i den sydvästliga vinden, något som kapten Ekeberg anser vara besvärligt.

Sparrman står fortfarande kvar vid relingen till ”Stockholm Slott”. De hårda vindarna har avtagit och han ser ut över skeppet. Kaptenen Ekeberg rör sig fram och tillbaka. Från styrbord till babord. Från akter till förskeppet. Rituellt. Han ger order till förste styrman. Order som vidarebefordras till ytterligare lägre befäl. Lutad över sjökort beslutar han om skeppets fortsatta kurs. Guldrovan vilar i hans vänstra hand.

Super­kargörerna däremot, avnjuter sitt goda vin med små avbrott för att då och då lufta sina sammets- och brokadrockar i en mer komfortabel miljö på Sundäck.

Anders Sparrman tar sig ner till sin lilla hytt och stanken av mögel slår honom i ansiktet.

Förhoppningsvis kan manskapet snart hänga ut sina våta yllekläder och sängkläder för vädring på däck. Kanske hinner de också spola av sina otvättade kroppar. Men man får inte vara känslig för dålig lukt!  De stackars männen har kläder som varit nedblötta med saltvatten i flera omgångar och tar varje tillfälle att samla regnvatten att tvätta sina kläder och sig själva i. Sparrman ser hur de skakar i kylan, med ständigt fuktiga kläder. Någon uppvärmning fanns inte, annat än i kabyssen där kocken lagar mat. De klöser smutsig och svettig hud blodig. Aldrig är de fria från lössen, flugorna eller annan ohyra. Om natten hörs ideliga läten från alla som river och kliar sig. Djuren likaså.

Skeppet är ute på sin tredje resa till Kina, byggd på Stora Stadsvarvet i Stockholm, med en lastförmåga om 454 läster (1 läst motsv  2448 kg), bestyckad med ett trettiotal kanoner och har en besättning om 154 man.

Resan påbörjades i slutet av januari och beräknas ankomma till Göteborg i augusti 1767. Väl inne i sin trånga hytt ser Sparrman över sina medikamenter han förvarar i den lilla träkistan. Det gäller att hålla sjuka vid sina sunda vätskor. De fyra kroppsvätskorna; gul galla, svart galla, blod och slem måste balansera varandra. Det hade uppenbarligen redan de gamla grekerna funnit ut. Som assisterande fältskär ombord, med en månadsinkomst på tjugofemdaler i silvermynt, får Sparrman i uppgift att hålla en insjuknad besättningsman vid gott humör. Humör är latin och betyder vätska.

Sparrmans små glasflaskor innehåller sannolikt läkemedel i syfte att driva ut slem, svett och snor! Men undra om inte laxermedel ändå är viktigast. Alla beprövade medel sedan årtusenden tillbaka. Men just nu klagar de flesta över skörbjuggen. Han kliver dagligen över sjuka män som tvingas ligga kvar bland de friska. Det finns ingen avgränsat utrymme för sjuklingar.

I Kanton fyller han medikamentkistan med frukt från tamarindträdet, kinarot, lakritsrot, gult vax, salpeter, kamfer, kamomillblommor och lärft som sårskydd. Han äger nu flaskor med eftertraktade kryddor.

Svenska fältskärer försöker förebygga skörbjugg, men har ännu inte tagit del av vad som framkommit ombord på en engelsk fregatt där en ung skeppsläkare, James Lind, gjort en stor insats genom att pröva sin egen hypotes genom att testa färsk frukt som botemedel mot skörbjugg. Med kaptenens tillstånd valde han ut sex par sjömän som led av sjukan och prövade sin behandling under två veckor. Det första paret fick cider, det andra vitrioldroppar, det tredje ättika, det fjärde sjövatten, det femte två apelsiner och en citron om dagen och det sjätte paret fick en blandning av kryddor med bland annat muskotnötter.

Fruktförrådet tog visserligen slut efter en vecka med skeppsläkaren kunde konstatera att blödningar i hud och munhåla försvann hos de sjömän som fått frukt. De kände sig åter friska och kunde återvända i tjänst. De övriga botades inte eller blev rent av sämre. Därmed kunde han förvissa sig om att:

Oranges and lemons were the mos effectual remedies for this distemper at sea.” 

”… apelsiner och citroner var de mest verkningsfulla åtgärder för valpsjuka till sjöss ”

Förutom tropiska febersjukdomar inträffar en mängd olycksfall ombord. Att i oväder och hög sjö arbeta uppe i master och rår är ingen enkel sak. Många faller inte bara ner, några försvinner i vågorna. Även de som befinner sig på däck riskerar att vid hård vind spolas överbord. Oftast är det jungmännen och de ovana skeppsgossarna som får sätta livet till, men även erfarna sjömän har svårt att klara sig undan olycksfall. Unga män i sina bästa år går under på kompaniets handelsresor. Kompaniet beklagar förlusterna men ser det som helt naturligt.

Det finns fältskär och fältskär. Den hantverksmässigt utbildade fältskären ägnar sig åt kirurgi till skillnad från den akademiskt utbildade läkaren som ägnar såg åt invärtes medicin. Den förre betraktas som hantverkare och den senare som ståndsperson.

Den hantverksmässigt utbildade fältskären kan förbinda sår och spjäla arm- och benbrott. Han kan även amputera armar och ben – utan att patienten förblöder. Någon annan bedövning än brännvin finns inte, utan patienten måste med handkraft hållas stilla medan fältskären skär och sågar, tills patienten svimmar av smärtan. Däremot kan han inte göra något åt infektioner, och många dör också av infekterade sår.

Till inventarierna hör brännjärnet som ser till att blödning vid amputationen stillas, trepanen – en borr att ta hål på huvudskålen för att sedan kunna lyfta upp intryckta partier och snabeltången han avlägsnar benbitar med.

I andra fack ligger svampar och linnetrasor, plåsterpannor och häftnålar, som han fäster ihop sårkanterna med. Här finns avbitartång, tandtång och munskruv, sax och mejsel och silverkateter, en mässingsspruta med två rör, mortel och mortelstöt samt viktskålar. Och så mässingstrissor och snören som kommer till användning när brutna ben skulle riktas in och urledvridna leder skulle dras rätt igen.

Även fältskärer dör av åkommor under seglatserna. Uppskattningsvis avlider sjutton av de drygt åttiotal fältskärer som tillsammans gör hundrasjuttio resor för kompaniet.

Söndagen den 16 augusti 1767, klockan halv tio antecknar kaptenen i sin loggbok att skeppet ”Stockholm Slott” kört upp i muddern vid Klippan i Göteborg.

Resan är avslutad och det återstår att lasta av och föra in alla kinesiska varor till platsen där kompaniet håller sina auktioner. Mindre båtar och vagnar fylls med väldoftande kryddor och kinesiska lyxartiklar. Hugade spekulanter samlas tillsammans med stadens invånare och det festas ordentligt.  Besättningen är hemma igen – efter närmare två år!

I sin farfars ekkista bär Anders Sparrman i land levande och torkade plantor, frön och fossiler – allt som kommer Linné tillgodo. Han skriver in sig som elev i kirurgiska societeten och bara efter två år går han upp och tar det teoretiska provet – disputerar för Carl von Linné – och far till Kapstaden 1772 som informator. Där stannar han bara halvåret innan han ansluter till Cooks expedition.

Under 1776 återvänder han till Kapstaden. Han skriver ”Resa till Goda hoppsudden, södra polkretsen och omkring jordklotet”.

Han tillbringar således ytterligare några år till sjöss, men har efter hemkomsten svårt att sköta sina akademiska göromål. Snabbhet och organisationsförmåga är inte hans främsta drag.

”Det är ledsamt att vara ämbetsman”, skriver han själv i ett brev. Han lyckas få sparken från sina akademiska värv och slutar sina dagar som läkare i fattigkvarteret Klara. Han avlider sjuttiotvå år gammal.

En ostindiefarare ankommer Göteborg…

Vindar har fört skeppet över Indiska oceanen till Afrikas kust och vidare till Cadiz i Spanien, för att slutligen runda Irland.

– Svenskt land i sikte!

Utkikens rop får hela besättningen på fötter. Förväntansfulla står de längs relingen och stirrar mot horisonten. Lotsen är på väg. Vid Älvsborg hälsas de med åtta hurrarop som besättningen återgäldar med fyra hurrarop.

Klockan halv tio på förmiddagen söndagen den 16 augusti 1767 lotsas skeppet från Vinga – genom inloppet till Göteborg.

Kapten och kargörer kan glädja sig åt att hemfärden med skeppet ”Stockholms Slott” och den dyrbara lasten gått utan större dramatik. Resan är en av de mest lyckosamma i kompaniets historia. Penningmässigt.

Kapten Ekeberg lägger om någon minut sin guldrova i fickan. I loggboken skrivs till sist att skeppet dras upp i muddren…

Vid Gamla Varvet sätts det djupgående skeppet på grund i leran. Nu återstår att lasta om dyrgriparna till mindre båtar och kärror för att nå slutmålet vid Norra Hamngatan. Redan förmögna familjer kommer att göra sig många goda affärer.

På landgången går skeppets besättning ner till den väntande kajen medan några ur befälet står kvar och tänder en kritpipa. Alla är lyckliga över att åter vara i hamn. Göteborg.

På akterdäck står kapten Ekeberg. Han höjer sin hand som ett avsked till manskapet och hoppas att han slipper återvända för att förhindra krogslagsmål under deras hönsafest. Han vet av erfarenhet att det kan bli mycket drickande och firande de närmaste sju dagarna.

Garvade sjömän kysser marken och tackar Gud för välsignelsen att nu få penningar nog att reda sig i hemsocknen. Deras ostadiga gång avslöjar att de varit på sjön under mycket lång tid.

– S-c-h-v-e-r-i-g-e. Jaak er schvenschk, mumlar Philandor för sig själv. Kaptenen och skeppsprästen har gjort sitt bästa för att lära den här ”jonge” några fraser på svenska. Prästen har till och med sagt att pojken är relativt bildbar.

På kajen och omkring skeppet råder full sysselsättning och ett myller av folk trängs kring bönder med kärror, hästskjutsar och kringströvande utsvultna hundar. Alla vill ha sin del av upplevelsen då småbåtar lägger till vid ostindiefararen för att lasta om tunnor och lådor, fyllda med porslin, rullor av det finaste siden, kryddor och te och mycket, mycket annat. En sällsam doft sprider sig då kryddlådor förflyttas.

Solen står högt på himlen när skeppet tömts på tillräckligt mycket last att det lättat lyfter sig ur leran.

Philandor befinner sig fortfarande på däcket, helt betagen av allt han ser. De branta klipporna som stupar rakt ner mot vattnet, svärmen av människorna. Under huvuddukar skymtar han blonda hårslingor. Han har aldrig sett så ljusa och skimrande kvinnoansikten och vill plötsligt också han dra iväg för att fira tillsammans med skeppsgossarna.

Några ser ut att inte vara mycket äldre än Philandor, och han har sett skräcken i deras ögon. Skräck de hyser för otåligt befäl. Den som pryglat dem. Under slitna skjortor har han skymtat ärr på ryggar som efter prygelstraff. Nu är de äntligen fria att lämna skeppet, pryglen och hatet.

– Jonge! Han blir tvärt avbruten i sina tankar och uppmanas att ta sig bort till kaptenen som med ett grepp i ena skjortärmen leder honom till hemförarbåten, redo att forsla dem mot staden.

Och vem sitter inte där? Matrosen Nils är med!

Den långa sjöresans sista etapp går genom kanalen till Kompaniets hus. Här ska tusentals kinesiska varor auktioneras ut och byta ägare.

Klungor av anhöriga, beställare och Kompaniets många ägare tränger sig fram för att möta fraktarna som lägger till utanför den stora gula tegelbyggnaden. Framtida köpare har kommit från Belgien, Holland och England. Många stadsbor kommer förbi för att bara delta i festligheterna och insupa de exotiska dofterna.

Kapten Ekeberg, tar tag i Philandor för att inte förlora honom ur sikte. Han rör sig mot en kvinna och ler stort.

– Välkommen hem, käre make och son hälsar kvinnan som armbågat sig fram.

Kaptenen omfamnar henne lätt och skrattar vänligt.

– God dag, kära Hedvig. Nu är vi här. Alla tre.

Kvinnan trycker Nils mot sitt bröst. Han har vuxit sig längre än sin mor. Rörd betraktar hon sin sons förvandling till en ung man, vänder sig med behärskad förvåning till den lille pojken som kaptenen fortfarande håller i skjortärmen.

– Jasså, detta måste vara nykomlingen du skrev om, säger hon och drar en hand genom Philandors hår.

Han tycker inte om när håret förs bakåt och blottar öronen. Men vet för ögonblicket inte vad han ska tänka eller säga. Och förblir därför tyst. En svag, söt doft sveper förbi hans näsa när hon drar tillbaka sin hand.

Med ens blir han varse den lilla flickan vid hennes sida.

– God dag mitt kära barn! hälsar kaptenen och lyfter den lilla flickan högt. Ställer ner henne försiktigt och pekar på Philandor.

– Det här är din nye broder som ska följa med oss hem. Niet waar? skrockar han, samtidigt som han tar några raska steg över gatan för att artigt avrunda Kompaniets avskedsceremoni. Nils, modern och den lilla flickan står kvar och väntar. Philandor ställer sig bakom dem i väntan på ett tecken att förflytta sig.

Kaptenen återvänder och bjuder sin hustru armen och de vandrar skyndsamt vidare längs gatan. Philandor har aldrig sett kaptenen så sprudlande lycklig som vid anblicken av sin dotter. Hennes lilla kropp bär kläder som liknar de vuxnas. Fast mindre.

Nils gör en gest åt honom att följa de vuxna. De går tillsammans på fina stenar som ligger i prydliga rader utmed husväggarna. En gänglig svensk yngling och en kortvuxen pojke med rosa ärr på bruna örsnibbar. Hans svarta hår är samlat i en hårpiska, pannan är bred och de bruna ögonen är öppna och vänliga. Kroppen är trots sin ringa ålder redan stark.

Nils är lång och senig. Håret mörkt. Nästan svart. Hans blågrå ögon står i stark kontrast till det solbrända ansiktet. Han rör sig med ett mannamod som väcker stor respekt. Han har uppenbarligen blivit härdad till sjöss i tidig ålder. Detta är hans andra återkomst från Kinaresa… och han har inga särskilda privilegier ombord. Han är en av alla andra matroser.

Sällskapet viker av till vänster och stannar framför en gigantisk port på Tyggårdsgatan. Kaptenens slag med portklappen ekar högt i portgången och snart kommer en man och för upp porten. Innanför den mörka ingången öppnar sig innergården med vacker stenläggning och grönskande träd. De går upp längs trappan som leder till den tillfälliga bostaden.

Redan vid kvällsvarden avkräver kapten Ekebergs hustru hans planer angående Philandors liv. Men först skall det gamla tvättas bort med hjälp av borste, varmt vatten och såpa.

”Stockholms Slott” – SOIC

 

En bedövande tystnad följer manskapets åtta hurrande och skeppets sexton saluterande skott på vägen mot ön Wampoe, närmare Kanton än så kommer de inte. Det är här vid Pärlflodens mynning som de lägger sig för att betala för angöringen och därefter ta sig de trettio sjömil till ankarplatsen Wampoe. Uppströms.

Oroad närmar sig Philandor gången utanför hytterna på översta däck. Han tycker sig höra en plågsam och rosslande hosta från en hytt vars dörr ideligen öppnas och stängs med snabba rörelser. Han urskiljer mumlanden från skeppsläkaren, prästen och kaptenen. En syrlig doft sipprar ut i passagen och Philandor förstår att den kommer från Gadds hytt. Kargören som friköpte en annan ung slav.

Ingen får vistas här utan tillstånd så det är bäst att Philandor ger sig av.

Solen steker manskapets nakna överkroppar mörkröda och i hettan finner de svårt att stilla sin törst efter friskt vatten. Trots att de är så nära land har de ännu inte hunnit fylla vattenkaren. Kaptenen har sedan de kommit till Kina utfärdat ransonering. Stämningen blir alltmer otålig.

– Men var är kaptenen?

Skeppsprästen låter skeppsklockan kalla till samling och kliver därefter upp på rorsdäck.

– Va, predikan nu, frågar sig en lång man med sönderrivna underarmar. De har mycket att göra och otåligheten ombord tillåter inga onödiga avbrott.

Prästens axlar faller mer än vanligt när han kungör att kargören Andreas Gadd gått hädan och uppmanar alla till gemensam bön.

Den olidliga värmen tvingar dem att omgående svepa liket i väntan på sista färden mot land. Kaptenen beger sig först mot stranden till begravningsön för att noggrant välja ut en lämplig gravplats. Valet blir en strandhylla inom synhåll för skeppets ankringsplats. Här vilar ett antal svenska sjömän. Kaptenen kan inte längre läsa namnen på de vindpinade träkorsen, men vet att de som avlidit ombord på kompaniets skepp vid Wampoe ligger jordade här. Vilken plats för dem som slutar sitt liv inne i Kanton har, känner han inte till.

När stunden är inne och Gadd lämnar skeppet, står besättningen uppradade på däck som en sista hälsning. Kapten Ekeberg följer brödraskapets ritual – att troget följa till sista vilan och övervaka gravsättningen. Skeppet skjuter salut med trettio skott för salig Gadd, och inte förrän sent på kvällen kommer kaptenen tillbaka till skeppet. Han ser förbi Philandor då han passerar på sin väg mot hytten.
Besättningen ombord är bekymrad. Gadds efterlämnade tillhörigheter skall auktioneras bort och gossen som kargören friköpte är av det slaget. En tillhörighet som ska auktioneras ut, men han försvinner bort i vimlet kring Kanton. Han är som uppslukad. Endast befäl har råd att köpa något av Gadds kvarlämnade föremål.

Nästa morgon ska den medförda lasten flyttas över till pråmar seglas och rors de sista sjömilen upp till platsen för faktorierna och invänta den last som kargörerna köper in och som ska fraktas samma väg tillbaka och packas långt ner i skeppets inre lastutrymme. Det ser ut att bli en lyckad tid för handel med kineserna och kargörer med assistenter har bråttom ut i småbåtarna Eschaloupen, Jollen och Båten som forslar dem fram och åter till den flacka stranden vid Kanton. Fyra till sex roddare går åt för varje båt som för kargörer, besättning eller gods iland.
Innan det svenska skeppet kan lasta ombord kinesiska varor väntas Hoppo komma ombord – den mäktige tullmandarinen som ska bedöma skeppets storlek och besluta om och hur mycket tull som ska betalas. Endast han kan ge tillståndet att föra ombord den mängd handelsvaror som kargörer och beställare tänkt sig.

Hoppo kommer furstligt i sällskap att med sina skrivkarlar. Samma procedur upprepas var gång ett handelsskepp anländer. Mätbetjänterna ser till att Hoppo från sin sampan och egen lejd kommer upp på skeppsdäcket. De har med sig eget bord som de ställer fram tillsammans med en bekväm stol. Bordet sveper de med sidenduk och stolen får en mjuk dyna. Mönstret – den eldsprutande draken – markerar Hoppos status. Drakens eldstunga ses på hans fotsida sidenrock, sidenduken och den sidenklädda sittdynan. Han gör sig ingen brådska. Med hjälp av långa linor mäter betjänterna skeppet – från för till akter, från sida till sida – och Hoppo inväntar deras resultat. Under tiden ägnar han inte den svenska besättningen en blick, men vet ändå exakt vad som ska hända. Så snart han har han nickat sitt godkännande, satt sin namnteckning på rätt dokument, bärs gåvor fram till honom. Mätningen är slutförd exakt i samma stund som timglaset rinner ut. Den högt ansedde mandarinen och de svenska handelsmännen dricker sig samman i en skål. Proceduren är avslutad och Hoppo kliver åter ner utmed sin egen trappa till den väntande sampanen. Tullavgiften är fastlagd.

Utmed lastkajen går vaktande mandariner redan vid solens uppgång. Handeln är redan i full gång när svenska kargörer och assistenter går iland med sina blankpolerade skor. Men längre än till faktorierna utanför stadens murar kommer de inte. Bara i sällsynta fall får någon av ynnest komma innanför skyddsvärnet. Handel är endast tillåten på strandremsan utanför stadsporten. Kineserna övervakar nogsamt utlänningarnas utrymme för handel och förråd – faktorierna.
En svensk flagga vajar i vinden utanför handelshuset mellan de spanska och brittiska faktorierna. Inne i faktoriet förbereds för lång tillvaro för det viktiga handelsutbytet mellan kineser och svenska kargörer. Tillsammans med överbefäl gör sig kargörer beredda att med sina assistenter flytta in i rummen som kompaniet upplåter åt dem. De kommer att stanna här länge.

Kinesiska tjänare bär på snabba fötter inredningen till förste superkargörens rum i faktoriet. Förutom säng med tillhörande grönt förhänge, tio stolar, ett skrivbord av bambu, ett runt bord också det av bambu, ett fyrkantigt träbord, ett runt spelbord, ett par ljusstakar och ljusfat av zink, tolv par tekoppar med lock, en tekanna, spatelkum och sockerfat och sist installeras en nattpotta. De övriga superkargörerna och kaptenen inreds på samma sätt med undantag av spelbord, färre stolar och tekoppar – de får åtta stolar och sex par koppar med fat. Till assistenternas rum bärs en säng med rött förhänge, ett bord och två stolar. Styrmännen får nöja sig med säng och förhänge likt assistenten, ett bord och fyra stolar.

Kring skeppet råder ett fasligt oväsen. Allt ska avtacklas och med hjälp av sampaner förs allt löst gods iland för genomgång. Här ska bankas, hyvlas och städas. I de enkla byggnaderna, Bängsalarna (Bankeshalls), ska all utrustning ses över och återställas. Master och rår tas ner för att låta timmermännen reparera skador, smeder ska göra nya beslag och se till att varje skeppsspik sitter på plats.
Underbefäl och jungmän avdelas för den otacksamma uppgiften att se till att medförd last bevakas och att inget förstörs eller plundras. Dygnet runt går de sina vakter. Brölande kreatur föses ombord upp på den smala lejdaren till lastrummen och blir till färskt köttförråd för kocken. Vinlagret fylls på.
Manskapet ser inte mycket av själva Riket. De kan bara ana Kina som ett gytter av hustak ovanför murkrönet. I bakgrunden hägrar blåa höga berg mot himlen. Stanken från stadens kloaker är olidlig.

Kargörerna ser till att deras tillvaro i faktorierna blir så bekväma som möjligt. Nu finns också möjlighet att knyta bekantskap med andra länders kompanier. Varje tillfälle till fest tas till vara. Här flödar gott mandarinvin!
Varje porslinspjäs, telåda, rulle av siden eller kryddlåda måste noga granskas av svenska ögon innan packning sker. Det är ingen tvekan om att varornas kvantitet och kvalitet kan manipuleras – mellan själva köpet och överlämnandet.

Klangen av silverpiastrar från Cadiz blandas med dammet från halminpackningen av ömtåligt porslin. Porslinskistor får till inget pris skadas utan hanteras med stor varsamhet. Unga starka män sliter som djur med att få kistorna ombord på pråmarna som ska föra lasten vidare ut mot skeppet.
I en annan del av faktoriet turas halvnakna män om att trampa teblad i stora kistor. Oförtrutet trampar de runt som vore de på tå! Ett hältramp kan straffas hårt! Den som svajar av trötthet hålls uppe av kamrater tills passet är slut… andra låter korgar fyllas av färdigtrampade teblad och bär fram dem för vägning. Inte en flaga får gå förlorad!
Kinesernas starka begränsning av utlänningars rörelsefrihet sker med visst undantag. Kapten Ekeberg har deras förtroende att röra sig fritt och ämbetsmännen i orangefärgade kläder bugar vördsamt åt ”old Ekeberg”.

Tidigt varje morgon, innan det blir för hett, tar han på sig de vita strumporna, de svarta skorna, sammetsrocken över linneskjortan och hatten. Sist fångar han upp den långa staven och med raska steg tar han sig fram på promenadvägar han känner sedan gammalt.
De flesta han passerar hälsar han på med en höjd handrörelse och i Kanton bjuds han ofta in på tehus. Det går inte att ta miste på hans belåtenhet över kinesernas välvillighet. Här har han alla möjligheter att göra förvärv till både vetenskapen och till sitt privata bruk. Inte minst med tanke på hustrun Hedvigs önskan om att han denna gång för hem en uppsättning blåvita porslinsföremål och några rullar siden.
Kaptenen har själv skissat förlagan till dekorationen som flinka fingrar överför till skålar och fat. Efter bränningen av glasyren packar han omsorgsfullt in lådorna med porslinet i sin rymliga hytt.
Köpmän hemma i Sverige har gjort stora beställningar på kinesiska artiklar. Kargörerna gör sitt yttersta för att göra alla beställare nöjda – och rika. Inte minst sig själva.
Under uppehåll i främmande hamnar gör kapten Ekeberg inte bara dagspromenader utan beger sig ofta på exkursioner i otillgängliga landskap som kräver invånarnas färdhjälp. Inget är honom främmande eller obekvämt.

Denne man föddes i juni 1716 som äldste son till frälsekamreren på Djursholm, Gustav Gustavsson Ekeberg. Redan som mycket ung gick han i apotekslära och blev provisor (apotekare) i Åbo och kom sedan att arbeta som skeppsläkare på skepp inom Ostindiska Kompaniet. Hans kärlek till havet förde honom vidare till skolning inom navigation och han blev så småningom styrman och kapten på flera av kompaniets ostindiefarare. Hemma väntar hustrun Hedvig. Hon har fött honom tre barn; Anna Catharina, Nils Gustav och Hedvig Charlotta.
Här i Kina visar kaptenen sin beundrar för den kinesiska lanthushållningen, folkets levnadsförhållanden, landets historia och inte minst om växter och djur. Inget undgår hans oförtröttliga observationsförmåga då han på skumpiga vägar, och i tropiskt klimat, välvilligt och engagerat också vägleder Linnés apostlar som har i uppgift att söka rara fynd på land och i hav. Sällan är dessa unga män vana sjöfarare, utan har i all hast inför resan vigts till skeppspräst eller medicinare utsetts till skeppets fältskär. Med, i många fall, risk för det egna livet insamlar dessa unga män exotiska växter och djur för arkiatern i Uppsala. Idogt insamlas och katalogiseras föremålen som förvaras levande, torkade eller i spritfyllda glasburkar.

Så länge dagsljuset tillåter sitter lärjungen i sin trånga hytt och skriver journaler och rapporter i hopp om att bli ihågkommen i vetenskapens anda.
I kaptenens hytt släcks dock ljuslyktan långt efter mörkrets inbrott. På skottens hyllor trängs en ansenlig mängd av naturalier tillsammans med andra kuriositeter. Han är också en samlare!

Philandor lämnar aldrig skeppet ensam. Endast i skeppsprästens sällskap vågar han närma sig landbacken. Som den yngste ombord – jonge – är han sysselsatt med att lära sig det nya språket, bli ett med matroserna och hålla sig ur vägen för underbefälet.
Alltid beredd att vara till kaptenens personliga tjänst vid minsta lilla vink. Den första kommer från en middag i Stora Kajutan. Kapten och kargörer har lämnat boendet i faktorierna för att ombord planera och påbörja hemfärden.Nu ska han göra sitt första ärende i kaptenens hytt och passerar ett blankt föremål som hänger på ena skottet. Den ser ut att glimra i olika färger när han går förbi. Han går förbi en gång till, fast åt andra hållet. Vet inte vad han skall tro, och rör sig fram och tillbaka. Jo, figuren han ser rör sig också. Hur kan det vara möjligt att det han bara sett då han stått lutad över ett vattenkar, kan hänga rakt upp och ned? Han tittar rätt i ögonen på den andra pojken. Grimaserar. Det gör den andra pojken också. Samtidigt.
Nu går han närmare, betraktar ansiktet och vidrör försiktigt sina öron. Ser att de ännu inte är läkta. Såren. De djupa såren i örsnibbarna. Ibland värker de ohyggligt. Särskilt om natten, då han försöker undvika att öronen trycks mot underlaget. Det mjuka byltet han brukar skjuta in under huvudet innan han somnar, hjälper inte mycket. Självaste kaptenen tvättar och ser om såren. Brukar säga något obegripligt, och klappa på hans axel. ’Vriendelijk’, uppfattar han. Ingen har någonsin rört honom så varsamt som kaptenen gör. Ingen har talat till honom så lugnt och stilla.
Hängkojen, på nedre däck, krokar han stolt upp inför varje natt. Där sover han bland matroser – tätt mellan balkar och skott. På slavskeppet tillbringade han alla nätter direkt på däcket. I bästa fall med lite ströhalm som underlag.

Han minns inte längre sitt första språk. Ibland dyker det upp små fragment, såsom mjuka armar som håller om honom. En mor som ger honom mat och värme. ”Saya sayangkan kau, Mohan, Mohan”, nynnar hon honom till sömns. Kanske är hans namn Mohan?
Nej, han vill inte minnas så mycket mer just nu och stryker sina våta kinder med ena skjortärmen. Försöker komma på vad det är han egentligen ska göra i kaptenens hytt.

Blicken tar fäste på det blanka mahognybordet. Jo, där ligger ju den vita pipan som han ska hämta åt kaptenen och det är just anledningen till första besöket i den enorma hytten. På bordets ena hörn står en märklig behållare som ser ut att vara fylld med den allra finaste sand. Likt den han för längesedan lät borra ner sina små fötter i, på en strand.
Ett lerkrus fyllt med starkt, doftande vätska står på andra hörnet av bordet som i övrigt är belamrat av pappersrullar och underliga metallföremål. Utmed ena skottet står en bred slaf med tjocka tygstycken kring sidorna.
Här finns sällsamma ting att titta på, men nu är det inte tid för sådan beundran, han måste snart tillbaka till det väntande sällskapet.

Efter att ha intagit en långdragen måltid reser sig kapten Ekeberg för att leda sitt sällskap runt bålen med arrak. Nu far ett och annat löshår på sned. För löst är det, det har Philandor sett när han råkat kika in i dessa mäns hytter. På en trästock hänger de vitpudrade huvudlockarna under stunder männen inte sitter tillsammans i aktersalongen, befinner sig på väderdäck eller gör affärer i utländska hamnar.
Kaptenen bär mycket sällan sin gulnade och opudrade peruk. Han har tjockt vitt hår, vänliga blå ögonen och väl utmejslade kinder och haka. Sjölivets hårda strapatser har endast ristat tunna spår i ansiktet. Kargörerna vid första bordet är en tacksam publik för hans skämtsamheter.
Under tjänst på däck håller kaptenen ett ständigt öga på guldrovan han bär i vänster hand. Nu ligger den i västens vänstra ficka.

Männen lutar sig bekvämt tillbaka och inväntar höjdpunkten då punschen serverats. Goda middagar i Stora Kajutan avslutas med drycken som gör männens kinder lite rödblommiga.
Kråset under deras hakor slokar alltmer och en och annan knapp frigörs i sammetsrockarna, kantade med guldsnören. På sidenklädd bänk ligger trekantiga hattar med gulddekor och fjädrar uppradade.
De bukstinna kargörerna lyssnar lojt på kaptenens rapport om vad sorts väder som kan väntas under de närmaste dagarna. Kanske inte så viktigt just som skeppet kommer att ligga kvar i Kanton i ännu några dagar. Men för all del …

Skeppet ligger imponerande ståtlig med sin nytjärade kropp, nyförgylld galjonsfigur och ett flaggspel som knattrar från renoverade master och segel. De svarta kanonerna inger respekt. Skeppet kan välja att visa upp en sida som örlogsskepp och så krävs. All handel är avklarad och nu inväntas ögonblicket då rätt väderförhållande infinner sig och återfärden mot Sverige kan påbörjas. Ännu kvarstår en tid i tropisk hetta och kargörer ombord struttar omkring som påfåglar och guldtuppar på soldäcket, medan kaptenen allt som oftast måste förhindra bråk bland törstiga män som skriker efter hårt ransonerat färskvatten.
Inte ens med en extra ranson brännvin nöjer sig manskapet. Segel spänns upp på däck för att skydda mot brännande sol. Kanonluckorna förmår inte låta luften gå i rörelse under däck.

– Jonge, hierheen! ropar kaptenen.

Philandor plockar raskt upp den vita pipan och bär den försiktigt till salongen.
Ur höger västficka tar kaptenen fram påsen av läder och snart fylls salongen av rökslingor och en doft som för alltid ska komma att förknippas med kapten Ekeberg. Hans tjocka vita hår är bakåtstruket och hopsamlat i nacken med ett svart band.

Philandors nye tuan – herre.

Resan hem från Canton

Utsikt över Canton (CG Ekeberg)

Philandor inser att besättningen under resan och uppehållet i Kanton utökas med nya ansikten, och utöver dödsfall, rymmer några skeppsgossar i hamnar längs vägen.

Efter månaders uppehåll i Kanton är skeppets alla lastutrymmen fyllda av kinesiska varor och återfärden till Sverige kan börja. I hytter och skeppskistor har besättningen utifrån förmåga och plats samlat på sig så mycket av de kinesiska föremålen som är möjligt. Alla vill göra goda affärer vid hemkomsten. Ett gott tillskott till den peng som kompaniet lämnar i ersättning. Många drömmer om en egen gård därhemma.

För sista gången har Philandor skymtat tropiska stränder, skrikande kineser som ville sälja frukt, papegojor och små apor! Med hjälp av tidvatten, segel och bogserande sampaner tog sig det fullastade skeppet i januari 1767 utför Kantonfloden från Bocca Tigris. Efter någon vecka är de på fritt vatten, under segel och på väg hem. Ska det även bli Philandors nya hemland?

Vid Afrikas kust siktas nu Kap genom Bay Falso – höga klippor reser sig runt skeppet och Taffelbergen växer upp i horisonten. I Kap regerar de fruktade holländarna. Överallt ser Philandor att den vita befolkningen härskar över svarta slavar, gulbruna hottentotter och bländningar. Han vet inte vilken grupp av hudfärg han tillhör, vet bara att hålla sig borta från torg där män, kvinnor och barn skiljs åt då vita män visar upp dem och andra ropar låga tal. Språket är en blandning av holländska och engelska och han förstår att det handlar om köp av människor. Barn slits från sina föräldrar, kvinnor slits från sina män. Ett ständigt skrik hörs under förmiddagar då försäljningen pågår. Som vore de varor av allehanda slag.

Väl kommen till södra Spanien och Cadiz hamn möter de åter skogen av avskalade träd, mängden av master som trängs vid kajen. Efter angöringen springer besättningen av och an för att fylla på matförråden, för att inte tala om allt vin som införskaffas från trakten (jeres – sherry). Philandor känner ingen lust att gå i hamn, han har sett det vilda gatulivet i andra hamnar, ett liv som blandas med både rån och slagsmål.
Han tittar upp mot soldäcket och ser kargörerna som sitter i all enskildhet, med klirrande glas i skuggan av segeldukar som spänts upp under den heta solen.
Kaptenen kämpar alltjämt med att med mildhet främja humöret på slitna jungmän och matroser och med all sin kraft försöker han få dem att hålla ut och kanske uppbringa en gnutta arbetslust.

Snart bär det iväg ut till havs igen och i maj lägger skeppet till utanför Sankt Helena i Sydatlanten för att bunkra färskvatten och livsmedel och i slutet av månaden ankrar skeppet utanför ön Ascension. Raskt sätts småbåtarna Eschaloupen och Jollen i sjön och Philandor får tillsammans med andra unga män gå iland för att fånga sköldpaddor och plocka Portlaka.

De unga matroserna och Philandor sliter med fångsten av stora tunga sköldpaddor. Köttförrådet får ett gott bidrag, men manskapet klagar över att köttet är segt och att lukten av sköldpaddorna liknar den som är där nere på däcket bland kreaturen. Färska grönsaker är det ont om och kocken tar tillfället att göra sallad och spenatstuvning av Portlakan.
– Era kräsna kräk, väser skeppskocken åt manskapets rynkade näsor.

Philandor tycker mest om att sitta på durken, det känns stabilare på något sätt. Efter flera veckor ombord blir han ombedd att sätta sig på bänken med de andra matroserna och äta ur skålen på bordet. Han som aldrig suttit annat än på huk och ätit ur någon bytta som ställts på däcket. I ett mörkt utrymme på ett holländskt slavskepp. Som ett djur. Hur ska han nu bära sig åt? Han tittar på de andra och försöker efterlikna deras sätt att svänga sig över bänken och få benen under det nedfällda bordet … det känns som han tappar balansen för ett ögonblick. Han blir alldeles yr, och skeppet kränger. Han griper efter bordets kant och håller sig krampaktigt fast för att inte trilla omkull.
Bullrande skratt rullar över hans huvud.

Manskapet har en begränsad omgång kläder, men fri kost – salt sill, salt fläsk, bröd och smör. I värmen och långt mellan anhalterna hinner maten bli full av mask och halvrutten. Männen delas in i lag och de slafsar i sig maten ur en gemensam skål. Klådan, den som gör att de ständigt river sig blodiga, inget gör dem fria från lössen, flugorna och annan ohyra. Alla river och kliar sig, djuren likaså. Dygnet delas in i fyratimmars vakter: fyra timmars arbete (i riggen eller vid länspumpen), fyra timmars sömn och fyra timmars rast, därefter fyra timmars arbete igen… dygnet runt. Ofta blev det mer arbete än vila. På lediga stunder spelar de brickspelet kvarn eller tärning. Frivakten ger dem tillfälle att lappa och laga de få persedlar som finns kvar.

Det röks tobak i kabyssen, men det röks även ute på galjonen under bogsprötet vid besök på skeppets avträden.  Såvida de inte sticker ut sin rumpor genom kanonport eller sätter sig vid relingen – här kan alla drabbas  plötslig nödighet och dålig mage. Endast några enstaka ljuslyktor lyser upp däcken under nattetid – så att de ska hitta avträden eller vilket hål som helst att sticka ut ändan.

Philandor ser att manskapet kämpar mot både stormar och pirater. Han tycker mest illa om att se alla dessa sjuka män. Unga som äldre ligger och dör i skorbut (skörbjugg) med ständiga sipprande blod ur munnarna. Rödsoten (dysenteri) tar också död på en del – tarmarna ser ut att plågsamt vändas ut och in – de sjuka sprutar blod ur alla kroppens öppningar.

Tillsammans lever djur och människor i fuktiga kyffen under däck. I hetta och kyla. Och ändå tvingar de i sig den härskna maten och många gånger det maskfyllda vattnet som serveras på backlagsborden samtidigt som de ber till Gud att de snart kan göra uppehåll i någon hamn. För att få friskt vatten. Detta lidande är inte okänt för kapten Ekeberg. Han har själv levt bland manskapets villkor redan som mycket ung skeppsläkare, sedermera styrman och slutligen som kapten. Numera han dock inte blöta det stenhårda brödet i vatten eller öl.

Likt slavarnas bröl på holländska skepp hör Philandor ångestfyllt vrålande från djur som står på tur att slaktas på skeppet. Här finns gott om matförråd.

På hemvägen till Sverige möter skeppet ”Stockholms Slott” ett franskt skepp, på sin väg från Cap Monte, vid Västafrikas kust med slavar. Den franske kaptenen styr mot det svenska skeppet och skickar bud om hjälp – och kapten Ekeberg kan tänka sig att undvara fyrtio lispund (ca 340 kilo) salt kött och tre sköldpaddor.

Redan efter en vecka träffar de på ytterligare ett franskt skepp i nöd. Ett stinkande skepp – helt utan matförråd – är på väg från Cap Monte till Santo Domingo med sin last. Svältande slavar. De får också hjälp av svenskarna. Philandor ser att två kistor risgryn, en kista torra matvaror och ett fat fläsk förs över till slavskeppet. Han vet hur det känns att vara utan mat.

Superkargörerna har på sin höjd några svettdroppar i pannan under sina alltmer gulnande och opudrade peruker. Brokadvästarna sitter spända över deras kaggar, där de struttar omkring som påfåglar och guldtuppar på soldäcket.

Tackolov har all besättning fri förning – och de tar med så mycket egna varor som möjligt för att själv kunna sälja vid hemkomsten. Ett skäl till att det är lätt att få män att vilja mönstra på skeppen till Kina. Förvisso tjänar superkargörerna mest, därefter kaptenen och sedan går det nedåt i rangordningen. ”Boys” står lägst – skeppsgossarna. Och handlar det om mat så serveras alltid kargörer och övre befäl vid första bordet – och då är det mycket vällagad mat och goda drycker. Befäl och manskap av lägre rang – vid andra bordet – serverades hygglig skeppskost, men utan vin.

Hårda skorpor, sill eller korv är skeppskost som också Philandor får vänja sig vid. Och efter hand som köttförrådet slut blir oxar, grisar, får och höns offer för slaktaren ombord. Men som de stackars djuren far omkring i dyningarna! Mer än hundratalet man hänger upp sina kojer när det är vilodags och avdunstningen från alla dessa smutsiga människor, djur och gödsel påminner Philandor om lukten på slavskeppen. Matroser och skeppsgossar delar sängrum på samma däck som kreaturen. Till utrymmet längst fram i fören – galeonen – går den som behöver uträtta sina behov. Och i den mån kläden absolut måste gnuggas rent samlas urin därifrån som tillsammans med saltvatten tar bort den värsta lorten.

Skeppskocken försöker få Philandor att förstå att när skeppsklocka kallar är det tid för honom att komma till skaffning – och han övar sig på att äta sill, salt kött, fläsk och kokt stockfisk . En prövning för en mage som bara fått en liten skopa kokt ris emellanåt.

Vid första bordet – som serveras i Stora kajutan – gäller en strikt rangordning bland kargörer och högre befäl och självfallet flämtar vaxljus på borden – det låga taket till trots och som gör att akterspegeln med sina små fönster lyser som små lyktor. Utifrån. Sommar som vinter.

Superkargörerna har de största hytterna vid Stora kajutan – och där inne hänger mängder av sammets- och brokadrockar. Endast kaptenen och kargörerna tillåts ha lyktor i sina hytter och deras hemlighus är mer komfortabelt än besättningens stinkande avträde.

Philandor får ibland sitta i prästens hytt, på en av två prästens stolar för att bättre kunna plita ner krumelurer på papper, men ser till att smita ut så snart ”boysen” närmar sig för att städa hytterna. De flinar åt honom. Kaptenen märker först inte detta, han har fullt upp med att hålla ordning på besättningen och går ständigt omkring på däck – inte utan sitt guldur i handen.

Under kvällar vyssjas Philandor till sömns av skeppets knirrade och knarrade, och från seglen hörs antingen låga viskningar eller höga stämmor från stormpinat hav. Han har aldrig sovit så gott.

– Inte visste jag att vi hade negrer ombord!
Rösten kommer hånfullt och får omgivningen att skratta. Philandor förstår att ordet ”neger” är menat åt honom och sväljer torrt sitt obehag medan han drar sig undan klungan av matroser. Det hotfulla sorlet når kaptenen som är snar att orda och ger en varning till packet.

– Pojken hör till oss och hör sen! dundrar Ekeberg.

Matroserna fortsätter att flinande pressa runt det stora ankarspelet som vore de dragdjur. I riggen klättrar de som markattor. Blir de på fyllan, spelar eller röker på opassande tid och plats får de smaka på ”katten”. Piskan. De får rejält med prygel av sitt befäl.

Det kvällas åter och skeppsprästen kallar till sedvanlig bönestund och framför enträget sin önskan att manskapet bör ägna sig åt att lära sig läsa och skriva. Inte bara den skiljaktige gossen Philandor är okunnig i det svenska språket. Med stor möda, och så länge stumpen av talgljus brinner, försöker han lösa detta mysterium till språk.

Hans lärobok ombord är den lilla katekesen.

Frimurare inom Svenska Ostindiska Companiet – SOIC

Skölden från S:t Johannes logen i Kanton

Kompaniets handelsutbyte med utlandet resulterar i att det i juni 1755 bildas en frimurarloge – den Salomonska logen – i Göteborg. Logen får senare ett nytt namn – Salomon á Trois Serrures – troligen för att erinra om logens franska ursprung. Medlemskapet är vid denna tid förebehållet framstående män i samhället. I den Salomonska logen upptas i första hand handelsmän och militärer – men faktum är att det är anställda inom Ostindiska Kompaniet som är logens största grupp yrkesmän. Under åren 1755-1760 är var femte nya person – alltid en man – som blivit upptagen i orden, anställd inom Kompaniet.
Det är således gott om frimurare inom Svenska Ostindiska Kompaniet – såväl bland anställda i land såväl de som är till sjöss. I synnerhet de superkargörer och kaptener som seglar till Kina. Eftersom resan till Kina tar mellan 1-2 år ansöks om att få hålla loge på annan ort i anknytning till de långa resorna. I mars 1757 beviljas ansökan och Johanneslogen i Göteborg överlämnar patent till sju frimurare som är på väg till Kina. Patentet innebär att de har rätt ”att å utrikes orter, ehvaret de i land kan komma, hålla ordentelig loge och sammankomst.”

Två skepp lämnar den 25 januari år 1759 Göteborgs hamn – Stockholms Slott och Prins Fredric Adolph med totalt sju frimurare ombord. Bland dessa finns förutom superkargör Friedrich Habicht som var med och grundade den Salomoniska logen även kaptenerna Carl Gustaf Lehman och Carl Gustaf Ekeberg, Andreas Gadd och Jacob Hahr, löjtnant Herman Celsing och styrman Livinius Olbers.

Då skeppen anländer till Cadiz, för att dels proviantera och dels byta svenska varor mot silverpiastrar och köpa in ytterligare varor som lämpar sig för handel i Kina, möter de ett hemvändande skepp – ”Prins Carl”, och även där finns frimurare ombord. Förutom dessa tre skepp finns också ett antal örlogsfartyg i hamn som ska eskortera skepp på väg tillbaka till Sverige. Ombord på örlogsfartygen finns män som har intresse av att bli frimurare. Nu är tio män samlade för att hålla loge på skeppet ”Prins Carl” och fyra officerare från örlogsfartygen balloteras (röstas fram) till frimurare.

Väl framme i Kanton är det läge att hålla nästa loge. Vid ankomsten håller de sju bröderna på Kompaniets två skepp en logesammankomst- sannolikt den första i Kina. För att hålla sammankomster krävs att innehavare av patentet finns närvarande. I genomsnitt är det nu ett tiotal svenska frimurare i Kanton. Men det kommer att dröja tjugosju år innan en permanent frimurarloge inrättas. I väntan på den kan frimurarna eventuellt besöka en annan nations loge – den engelska logen fanns där sedan 1768.

Den 21 mars 1787 inrättas en loge i Kanton – nu är tillströmningen av frimurare betydligt större och hertig Carl ger sitt tillstånd att inrätta logen ”S:t Johannis Frimurare Riddare Loge S:t Elisabeth”. Logen i Kanton ska genom protokoll rapportera till Johanneslogen i Göteborg och får tillstånd att bedriva verksamhet i de tre första graderna. Från Göteborg kommer sigill och prydnader i en låda av metall – försedd med tre lås!

Logen öppnas första gången den 20 september 1788 klockan fyra på eftermiddagen. På kvällen samma dag håller logen sin andra sammankomst och vid det tillfället väljs William Chalmers till dess Förste Bevakande Broder. Som kvarliggande superkargör i Kanton är William Chalmers utsedd till logemästare i logen S:t Elisabeth och eftersom logen är internationell, kan William Chalmers knyta värdefulla kontakter med bröder från stora delar av Europa och Nordamerika.
De nytillkomna bröderna i Kanton stiger snabbt i graderna och därför krävs ibland två sammankomster per dag för att hinna utföra balloteringen (omröstningen). Från första till andra graden tar det tre veckor och för att nå tredje graden kan det ta endast en dag. Det händer också att bröder från andra länder upptas i broderskapet, oftast gäller detta engelsmän .

Frimureriet i Kanton kan väl utan överdrift sägas vara nära förknippat med Kompaniet och dess historia. Så i takt med att handelsutbytet med Kina avtar i slutet av 1700-talet minskar också antalet sammankomster. Logen blir liggande i vila fram till 1878 då logen blir struken ur Svenska Frimurare Orden. Den siste logemästaren är James Chalmers som utnämns till ämbetet år 1801 då även han som kvarliggande superkargör i Kanton, erhåller samma tjänst som hans bror William har haft drygt tio år tidigare.
James Chalmers skriver den 23 mars 1801 till sin äldre broder William:

”. . . och anhåller at Du på det kraftigaste måtte försäkra samteliga Bröderne, at det alltid har varit, och skall alltid förbli, mitt käraste och första ändamål här i Werlden at wara en ägta och sann Frimurare.”

Logen må vara struken, men kvar i Kanton finns dock ett vackert altare!

Frimureriet i Kanton

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑