JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Sollefteå

Två bröder och en kusin … i Vänersborg!

Här finns Calle, Torsten o Maya

Västtrafiks tåg mot Vänerborg avgår från Göteborg denna lördag kl 11.00 – prick! Under tiden jag väntar på kusin Torsten visar tågvärdinnan hur jag ska stämpla och hälsar även min kusin välkommen då han kommer.

Vi intar bekväma platser och nu väntar ca 45 minuters tågresa fram till byte i Öxnered. En buss tar oss sista vägen in till Vänersborg.

Vi ser honom på långt håll. Den röda kepsen är något av ett signum. Calle sitter utanför lunchrestaurangen och väntar på oss. Lite frusen då vår resa blivit något fördröjd p g a spårarbete.

Koppargrillen erbjuder dagens lunch och det smakar gott.

Lokalerna fylls på med hungriga gäster och snart är det fullsatt. Detta måste vara Calles alldeles ”eget kök” då han rör sig och talar som vore han hemma. Vi får höra roliga historier och gamla minnen väcks till liv så snart vi satt oss vid bordet. Det är inte tu tal om annat än att dessa två herrar är syskon. Den äldre tar kommandot över lillebror, som påminner om att han är till växten längre än storebror!

Vi talar mycket om det vi har gemensamt. Vår mormor och morfar. Jag frågar om Calles minne av våra mammors yngste bror Yngve. Han som så olyckligt omkom vid endast 31 års ålder. Han var endast fyra år äldre än sin systerson Calle och de lekte tillsammans vid besöken i Lökom.

– Heter huset eller gården något, frågar Calle.

– Ja, ”Sundbergs” säger de närboende, men det finns väl en fastighetsbeteckning typ Kläpp xx någonting…

Tänk vilka umbäranden för mormor Anna att hålla huset varmt, ungarna varma, skor till alla, skotta meterhög snö, se till att de kom till skolan… och morfar var borta under veckor. Långt borta med skogsavverkning. Yxa och såg. Bodde i koja under nätter för att så småningom, med hjälp av hästen Pontus, kunna dra timmerstockarna ner mot älven. Ångermanlandsälven.

Där kommer det kalla vattnet igen. Ångermanälvens kalla vatten. Och slumpens sekundsnabba ögonblick då vår kusin Sören i Södertälje befinner sig på resa i Frankrike och fäller en kommentar om en pools kalla vatten. Som i Ångermanälven, och en kvinnlig medresenär snappar upp hans kommentar. På några timmar har en del av livet hunnit ikapp kusinen.

Kusinen Sören Sundberg, skriver ett hjärtkramande meddelande till mig och frågar om sin pappa Yngve. Yngve som lekte med Calle. Dessa ögonblick som borrar sig fast i våra minnen, hjärtan. Torsten har skrivit ut ”Det gick rakt in i hjärtat” (ur Javanen) åt Calle.

Calle berättar att Yngve hade fixat en liten cykelverkstad i en litet trähus som en gång varit lekstuga. Han var uppenbarligen både händig och tekniskt begåvad. Och inte minst musikalisk. De hade mycket roligt ihop. Yngve hade kompisar som var duktiga på att gå på lina.

Yngve spände upp en lina mellan två björkar hemmavid och blev själv duktig på balansgången! Calle avstod. Däremot lär några grannpojkar ha samma intresse.

Av en tillfällighet kommer jag in på ett arkiv. Kanske är det någon vi känner igen – foton från Sundsvalls museum/Norrlandsbilden; Bildtexten till ett flertal foton är ”Reportagebilder av lindansaren Sture Källman, alias Max Morris, som gör ett avklädningsnummer på slak lina uppe på Multråberget i Sollefteå. 1950”

Jag väljer ut några bilder som känns relevanta för mig. Morbror Yngve finns med i allra högsta grad!

Max Morris/Sture Källman tränar Yngve
en kaka till …
Nu ska det ske en uppvisning, vid Multråberget
Sista förberedelserna
Voilà! Yngve assisterar. Publiken på plats

En helt ny värld öppnar sig i samband med lindansarna kring Lökom i Ångermanland.

Efter lunchen går vi till Calles bostad som ligger i samma kvarter. Lite svalkande dricka. Fotoböcker och pussel från 50-talet får jag i gåva. Bröderna provar två gamla militärmössor som ser ut att härstamma från slutet av 1800-talet. Vi talar om Calles konstutövande.

På golvet susar en medhjälpare omkring och efter avslutat städskift struttar den iväg till laddningsstationen i hallen. Calle berättar om sin tid i FN:s tjänst. Jag nämner artikeln från 2017 – om veteraner som samlats i Stockholm. Nu har Calles basker, medaljer m m överlämnats till museum.

Vi avslutar dagen och skyndar iväg mot anslutningsbussen och tåg mot Göteborg. På tåget samlar vi tankar kring bl a kvalitetssäkring, framför allt inom den offentliga sektorn. Torsten har under lång tid arbetat för och utbildat i ”kvalitetstänk” inom ledningen för kommunen. Något som vi båda har erfarenhet av. Ett utvecklingsarbete som alltid måste föras.

En trevlig dag med kusiner är till ända. Tack för lunch, böcker, pussel och rolig samvaro! Allt ska förmedlas till vår kusin Sören i Södertälje den äldste sonen till vår yngste morbror Yngve.

Det gick rakt in i hjärtat…

Yngve Sundberg

Helt otroligt. Det är någon mening med att jag som göteborgare hoppar in i en grupp för Sollefteå, gör ett inlägg och får en respons långt över förväntan… men detta var nog det roligaste, trevligaste och mest överraskande!

Hej Maya!

Du känner inte mig, men jag kände ett behov att höra av mig.

Hör här:

För några veckor sedan var jag på en gruppresa till Frankrike. Vi var 24 st personer (till en början okända för varandra) som cyklade runt i Provence och besökte vingårdar och annat. Cykelturerna tog oss genom vinodlingar från by till by. Hade vi tur så fanns det pool vid hotellen vi stannade vid. Vid ett ställe samlades alla vid poolen för ett eftermiddagsdopp. Jag satte ned foten i vattnet och konstaterade högt att det var ”fan lika kallt som i Ångermanälven”. Sen dök jag i. En i cykelgänget ville veta mer om min kommentar om älven så jag berättade att farsan kom därifrån och jag själv bott och tillbringat delar av min barndom i Sollefteå. Det finns väl ingen som vet var Kläpp i Lökom är för något eller vart det ligger tänkte jag, men det visade sig att hennes pappa också var därifrån. Så jag berättade lite om min farfar och farmor som bodde i torpet en bit upp i backen från röda ladan. Hon ringde senare på kvällen upp sin mamma som kunde berätta att hon kom ihåg den gamla gumman som bodde där. – Hur stor är sannolikheten för att man ska träffa på någon som härstammar från Kläpp på en vinodling i Provence?

Vi beslöt att hålla kontakten ifall något nytt skulle dyka upp eftersom jag inte vet så mycket den här sidan av min släkt.

Idag messade hon mig din berättelse om Kläpp så jag skaffade mig ett Facebook-konto, som jag tidigare försökt att hålla mig ifrån, för att kunna läsa vidare vad du skriver. Hon heter förresten Siv Vestman och hennes pappa bodde på andra sidan landsvägen.

Fantastiska och målande skildringar och berättelser som jag helt fängslas av och lever mig in i. Jag känner inte till så mycket om Axel och Anna Sundberg som är min farfar och farmor. Jag vet ännu mindre om alla deras äldre barn – fastrar och farbröder. Axel har jag egentligen inte alls något minne av – kanske att han låg på kökssoffan och vilade. Själv var jag möjligtvis 4-5 år. Vet inte heller riktigt när han gick bort. Farmor träffade jag däremot fler gånger. Sista gången var när hon bodde på ålderdomshemmet. Hon gick bort kort därefter vill jag minnas. Dessförinnan kom hon vid några tillfällen till min faster och farbror som hade kollo vid Nipvallen i Sollefteå. Jag tillbringade många somrar där med dem. Iris och Arnold Magnusson. När pappa gick bort blev de som mina extra föräldrar. De hade ju inga egna barn. Jag har också träffat min faster Agnes vid några tillfällen. Hon bodde inte så långt därifrån. Även min kusin Bert Andersson, backhopparen, har jag träffat. Han var dock så pass mycket äldre än jag så det fanns inget incitament för att hålla kontakten. Han hade ju redan familj och barn som var några år yngre än jag. Själv var jag kanske 13 år vid det tillfället.

Vi bodde ett tag i Nyland där vi hyrde ett hus av en bror till pappa. Kommer inte riktigt ihåg hans namn men han var gift med en P (hon var visst inte så snäll mot min mamma).

Min bror föddes i det huset 1957 medans jag stod i spjälsängen och sög på tummen.

Det var ju tuffa tider där vid senare hälften av 50-talet.

Pappa var arbetslös långa perioder och vi hade det knapert.

Han fick dock till slut jobb hos Skånska Cementgjuteriet och fick bygga broar runt om i landet. Familjen flyttade med till varje brobygge.

1963 flyttade vi till Södertälje när motorvägsbron över kanalen skulle byggas. Pappa var Verkmästare på det bygget men han fick aldrig se bron bli klar då han omkom vid en olycka på arbetsplatsen.

Min pappa hette Yngve och han blev endast 32 år. Själv hade jag precis börjat 1:a klass och förstod egentligen inte riktigt vad som hade hänt. Mitt minne av honom börjar också blekna. Familjen blev kvar i Södertälje efter det.

Ja, det här blev kanske lite långt och mycket på en gång.

Min mamma har släktforskat på sin sida så där vet jag en hel del. Däremot finns alltför många blanka sidor om Sundbergs i Kläpp.

Men som jag förstår så är du och jag kusiner. Har alltid undrat hur många som finns kvar i släkten.

Hoppas du har orkat ta dig igenom allt detta. Vore roligt att få höra av dig. Hälsningar S

Är det inte ett mirakel… så säg. Så knöts då äntligen de trådar ihop som vi båda haft till torpet i Kläpp, Lökom. Våra föräldrar var syskon och det känns som att brevet jag skrev till mormor, och som jag publicerade här för ett tag sedan, nu äntligen har fått ett slags gensvar. Pusselbitar faller på plats i våra liv.

1+2= 3… en gammal räknebok från 1927 – Kläpp, Lökom

Mamma Astrid börjar skolan i Kläpp, Lökom – en by söder om Sollefteå, vid Ångermanälven… Den skolan köps för många år sedan av en familj från Norrtälje och de bestämmer sig – efter några år som sommarbostad – för att montera ned den och ta den med sig till Norrtälje! När skolan läggs ner och skåp tas bort hittas en liten bok. Min mammas räknebok från klass 2, från år 1927!! Mamma föddes 1919 och avlider 2013, 94 år gammal och hon ger mig boken som ett minne… även gamla skolfoto fick jag med! Hon brukar besöka skolan vid varje besök i hemtrakterna. Sätter sig på trappan och minns… Berättar att lärarna vid skolan heter magister Melander och fröken Stattin.

Astrids räknebok

Nils Holgerssons resa pryder omslaget och öppnar jag boken är den fylld av räkneövningar…

Boken är helt intakt!

Skolan, blir efter nedläggning, först privatbostad och som jag nämner ovan monteras huset ner – och timras upp igen i Sonö ovanför Norrtälje!!

Vem vill inte bo i detta fina hus…

Mamma faller ut ur bussen!

Det är en varm sommar.  Är med mamma i Sollefteå, Ångermanland. Där finns mormor och morfar på sin lilla gård vid älven. I Övergård bor moster. Ser fotografier på hennes linneskåp. Hennes barn, mina kusiner – men de finns inte hemma. Moster är sjuk, säger mamma. Barnen bor någon annan stans. Hör ordet ”barnhem”. Vi måste hjälpa henne, säger mamma. Moster är på Österåsens sanatorium. Hon har svårt att andas…

Ur Österåsens historia;

”Den gamla sanatoriebehandlingen bestod i en sträng och regelbunden regim med vila i horisontalläge, närande föda, promenader och massor av frisk luft. Det senare föranledde att fönstren i sjuksalarna skulle stå öppna dygnet runt, helst också året runt… Före detta patienter vittnar om hur vattnet frös i handkannorna och hur doktorerna måste ha vantar på händerna för att klara de iskalla dörrhandtagen vid ronderna.

Vaknar tidigt en morgon i mosters kök. Lyfter lite på rullgardinen. Därute marscherar soldater… På köksbordet ligger en present. En röd väska i galon. Till mig. Ska snart fylla år. 7 år.

Vi klär på oss och ger oss av till busstationen. Nu väntar en kort busstur till byn där mormor och morfar bor. Grusvägen upp mot dem är lång och det dammar grus i mina ögon från en bil som kommer emot oss. Den stannar och mamma växlar några ord med föraren.

– Jo, visst är morsan och farsan hemma.

Bilen kör vidare.

Vi tar oss vidare och snart är vi framme hos mormor och morfar. Kaffepannan är på och snart sitter vi kring köksbordet. Tycker de talar lite konstigt – och de tycker jag talar fort. Du talar så fort som ”geten skiter på näver”, säger mormor. Mamma skrattar.

Vi ska sova här. Morfar flyttar ut till ”boa” – och jag sover under fint täcke som mormor sytt – lapptäcke! Precis som alla mattor i huset är vävda av mormor har hon också sytt alla täcken. En del tygremsor känner jag igen. Mamma skickar tygremsor, nystade som bollar,  till mormor under många år.

En dag ska vi hälsa på ”barnhemmet”. Jag förstår inte vad det är. Bor inte alla barn hemma?

Moster har permission från sjukhemmet. Vi möts inne i Sollefteå och gemensamt ska vi ut på en busstur. Det är stekhett ombord på bussen. Galonklädda, hårda stolar bränner mot mina ben. Vi är bara ett fåtal på bussen som far omkring på slingriga grusvägar. Genom ändlöst skogslandskap.

Nu visar moster att det är dags att stiga av, men jag ser ingen antydan till busshållplats. Mamma reser sig upp från sätet. Bussdörrar öppnas och som i töcken ser jag mamma vackla framåt. Minns hennes rutiga kjol mot min kind. Den känns sträv när den sveper förbi. Mamma faller framstupa ner i ett virrvarr av buskar, nässlor och stenar. Är i det ögonblicket övertygad om att hon nu försvinner ifrån mig. Att hon dör.

Jag står kvar på översta trappsteget och hör vuxna ropa på hjälp. Mamma rör sig inte.

Rusande panik inom mig. Ropar ingenting. Om jag är tyst är jag ”snäll tös”. Därför skriker jag inte ut min rädsla.

Mamma kommer åter på fötter. Upp på den bruna grusvägen. Hennes vita blus med korta ärmar har blivit smutsig och hon rättar till sin klädsel.

Vi ser bussens dammiga bakdel försvinna. Moster säger att vi ska vänta där vi står. Att hon ensam ska gå mot det vita, låga huset. Barnhemmet. Hör jag inte barns skratt?

Mamma och jag står kvar. Min rädsla har inte lagt sig. Så nära att förlora min mamma.

Om hon skulle dö, har jag ingen kvar. Pappa finns inte längre hos oss. Nu är det bara mamma och jag.

Hon blir mormor och farmor. Och samma rädsla fanns alltid hos mig. Att hon ska lämna oss. Ibland säger hon att det vore bättre att inte leva. Då frågar jag om hon inte vill ha mig. Inget svar…

Jag måste vara en ”snäll tös” – så att hon vill ha mig.

Jag är ”snäll tös”. Länge. Hon blir 94 år. Under en kort stund tar jag paus från fyra dagars vakande på stora sjukhuset. När jag återvänder till hennes säng blir jag i ett ögonblick lika panikslagen som på bussen. Då hon trillar huvudstupa ner i diket. Samma känsla. Men nu reste hon sig aldrig igen.

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑