Om väggar kunde tala

Etikett: SKF

Svenska Kullagerfabriken – SKF i Göteborg

Artillerigatan med SKF – foto: Kringla, 1930

Under 1930-talet har Svenska Kullagerfabriken 70 % av världsexporten av kul- och rullager. De expanderar och startar dotterbolag i flera länder, eller rent av köper upp bolag och omvandlar dessa till egna dotterbolag. Europa befinner sig i krig och den svenska upprustningen bidrar till en fördubblad inhemsk försäljning från Göteborgsfabriken. Totalt fördubblar fabriken sin likviditet från 70 miljoner år 1939 till mer än 140 miljoner år 1944. En relativt stor export har gått till Japan under slutet av 1930-talet, men landet minskar sin import av svenska lager och upphör helt 1941. 

Den stora industrianläggningen utmed Artillergatan är minst sagt en dominerat inslag i Gamlestaden. Grundstenen till den ursprungliga byggnaden placeras en marsdag 1907, i hörnet av Säve Strandgata och Hornsgatan och därefter växer byggnaden mot öster i etapper under 1909 -1912 och de äldsta delarna är ritade av arkitekten Ernst Krüger och byggdes av Kruger & Son AB. 

Huvudporten – mittemot Brahegatan – byggdes 1912 med vackra jugenddetaljer och har en tornöverbyggnad med klocka. Här har strömmar av fabriksarbetare passerat under årens lopp. Huvuddelen av produktionslokalerna byggs som hallar i ett plan utefter ”interna” gator som ligger vinkelräta mot den stora fabrikslängan. 

Ett växande behov av arbetskraft kräver särskilda åtgärder i hela landet och i mitten av 40-talet föreslås att Sverige ska organisera en överföring av arbetskraft från olika länder i Europa – i synnerhet rekryteras italienare till SKF år 1947. 

Under år 2007 då SKF fyller 100 år har koncernen 106 fabriker och 41 000 anställda och omsätter 53 miljarder svenska kronor och är världens ledande leverantör av produkter, kundanpassade lösningar och tjänster inom området lager och tätningar. Huvudkontoret ligger kvar i Göteborg. 

Vi har all anledning att vara tacksamma över alla de som lämnade sin hemländer för att var med och bygga upp vårt lands välstånd och den växande industristaden Göteborg. 

Esse kappa effe … i Milano!

Piazza del Duomo/Wiki

Kommer med tåg till Milano i Italien. 60-tal. Ska vidare mot sydligare delen av ”stöveln”, men hinner med ett uppehåll för att se den gigantiska katedralen, mata duvor på torget och bli fotograferad av ”turistfotograf”. Ofta under min vistelse i Italien hör jag utrop som ”esse kappa effe” – kanske som en fråga eller bara något man associerar till då en svensk dyker upp. Jag förstår inte kommentaren. Då.

Långt senare får jag förklaringen, S-K-F! Bokstaverat och uttalat på italienska. I Italien har bl a Svenska SKF rekryterat arbetskraft. Man har sett annonser från de svenska industrierna.

Läser ”När Italienarna kom till staden” – En studie av den italienska arbetskraftsinvandringen till SKF i Göteborg 1947-1972 samt lyssnar på intervjuer ur radioprogram som bl a handlar om ”Lilla Milano”.

Bristen på arbetskraft är stor efter kriget i Sverige. I Italien är situationen omvänd. Den första gruppen kommer till Göteborg i juni/juli1947.SKF köper in 28 paviljonger som tidigare varit flyktingboende. Paviljongerna placeras österut på fabriksområdet mellan Säveån och SJ’s bangård. Barackerna går under namnet ”Lilla Milano”. De ca 10 kvadratmeter stora rummen är till början standardutrustade med säng, hylla, byrå, bord och stolar. Dusch och tvättkar finns i ett separat hus. I slutet av året kommer fästmör och fruar till de italienska männen. Då är 142 italienska män och 27 italienska kvinnor anställda på SKF. Många av kvinnorna får arbete i fabriken. Några anställs som städerskor och andra får jobb i SKF’s matsal.

SKF köper den italienska kullagerfabriken RIV 1964. Då anländer ytterligare en grupp italienare som flyttar in i ”Lilla Milano”. Då får de samsas med andra nationaliteter som finländare och jugoslaver. 1965 bor 550 personer i Milanokolonin. 1972 rivs barackerna som till en del ersätts av bostadshotellet i kvarteret Tonfisken i Gamlestaden.

Intervjuer i radion ger vid handen att många av de inflyttade italienarna slutar som industriarbetare efter några år och öppnar i stället de första pizzeriorna.Däremot blir pizzabagarnas barn inte pizzeriaidkare utan de skaffar sig ofta en akademisk utbildning. Pizzeriorna drivs vidare av andra, ofta invandrare från andra länder än Italien.

Italienska invandrare har bidragit på många sätt till de svenska framgångarna under efterkrigstiden.”Lilla Milano” finns kvar, men nu som fotbollsplan!

foto:”Lilla Milano”/ Italienska föreningen

© 2021 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑