I en Facebookgrupp med intresse för gamla Göteborg gör jag följande inlägg:

Höghuset vi ser på bilden kallade vi ”klockhuset”. Långt efter att urbutiken upphört.I den lilla kyrkan i bakgrunden, Guldhedskyrkan – på Dr Allards gata 2 – konfirmerades mina äldre syskon. Den här lilla kyrkan kallades även barackkyrkan och invigdes 1951. Den var egentligen två sammanbyggda träbaracker, som församlingen hade fått i gåva av krigsmakten 1949. Den ena var inredd till kyrksal och den andra var samlingssal med tillhörande pentry. Själv fick jag gå till Annedalskyrkan på 60-talet… alla grupper fick inte plats i den lilla kyrkan p g a de stora barnkullarna under 40/50-talet.

Fotot är taget från Dr Fries torg mot Syster Ainas gata. Här stannade spårvagn 7. Idag är det Göteborgs estniska förening/hus som håller till i den gamla kyrkan. En ny kyrka byggdes på berget intill 1966. Min son döptes där 1967. Prästen hade glömt dopet och var på väg hem. Klädde snabbt om och döpte sonen till ”John”. Men i dopbesviset blev det rätt! Johan.

Fotograf var R Ryheden, år 1954.

”Klockhuset” och Guldhedskyrkan, 1954

Många kommenterar och berättar om minne av söndagskola, konfirmation, dop, bröllop m m. Lekskoleverksamhet och fritidsverksamhet samt andra barnverksamheter har skiftat under åren. Många trevliga och varma minnen.

Men det är framförallt några kommentarer som jag vill bevara och framhålla. Så typiskt för en tid då kyrkoverksamheten i den nybyggda stadsdelen hade stor påverkan på oss som bodde där. Vi var nyinflyttade i Södra Guldheden och vår församlingspräst var Per-Olof Sjögren.

Mikael Enström; Väcker många minnen till liv. Den ena delen av baracken var kapell, föregångare till Guldhedskyrkan på berget. Innan den byggdes mot slutet på 60-talet fanns där bara en klockstapel. Den andra delen, den högra delen av baracken var lekskola under 50- och 60-talet, förelöpare till senare tiders daghem och förskoleverksamhet. Jag växte upp på Syster Ainas gata 3, på bottenvåningen rakt mittemot denna barackbyggnad på andra sidan Dr Allards gata. Vi var fem barn, två tvillingpar, födda -48 och -51, och en lillasyster född -56. Lekskolan gick vi från ca 3 års ålder fram till att man började i skolan som 7-åring. Vi hade lekskola på eftermiddagarna kl 12-16. Och på söndagarna var det söndagsskola i den vänstra delen i Guldhedskapellet. Mina äldre bröder, Urban och Stephan blev konfirmerade av högkyrklige pastorn Per-Olof Sjögren i kapellet. Har i efterhand förstått att min pappa och mamma efter att vi barn gått iväg till söndagsskolan på söndagförmiddagarna fick sig en ”herdestund” med ett par timmars lugn och ro medan vi barn var borta på söndagsskoleundervisningen.. Man satt mest trött med kryss i ögonen, möjligen ibland med begrundan och förundran över de bibliska berättelserna som Per-Olof Sjögren förmedlade.. Han var som sagt högkyrklig. Och en sak som jag ofta funderat över, är att under varje påsk, på långfreda’n måste det ha varit, så ledde han en procession med sina söndagsskolediscipler/ -lärjungar, gata upp och gata ner på södra Guldheden. Han gick längst fram med korset och prästkappa och mundering som var kutym vid den tiden, och ledde sången ”Jesus är uppstååånden. Halleluja! Halleluja! ..” Vi, lärjungarna upprepade och sjöng med. Egentligen helt otroligt. Kan vi varit ca 25 st från söndagsskolan som gick med? Det var ju faktiskt som i ett katolskt land!! Och detta var södra Guldheden, skiftet 50- och 60-tal.. Ett år, kan jag ha varit ca 10 år, så vägrade jag. Min mamma, som själv aldrig gick i kyrkan, förutom konfirmationer etc, blev väldigt arg, och la in hela sin auktoritet för att förmå mig att gå med i påskprocessionen ledd av komminister P-O Sjögren. Kände väl måhända att jag kunde bli retad av kompisar.. Kändes i vilket fall inte rätt, utan bjöd mig väldigt starkt emot. Min tvillingsyster lyckades hon dock beveka, så hon gick med.. / Så visst har denna enkla barackliknande byggnad haft betydelse under de första formativa åren av ens liv.. / Men vilket inrutat liv man måste haft när man var liten. Skolan måndag – fredag, och också på lördagar ett par timmar skola första skolåren (innan lördagarna blev lediga) Och se’n söndagsskola på söndagförmiddagarna. Nog fick man lära sig lutheransk arbetsmoral och arbetsdisciplin från tidig ålder alltid.. Något som tveklöst hållit i sig. Född 1951, och jobbar fortfarande heltid.

Man kommenterar varandras inlägg och kanske hittar gamla barndomsvänner varandra igen. Själv noterar jag några gamla klasskamraters namn.

Mikael Enström återkommer med ett annat minne från barndomen i Södra Guldheden … också det värt att begrunda.

Ett annat minne dyker också upp. Högra delen av denna barack var ju en ”lekskola”. Och eftersom det ännu inte existerade någon regelrätt dagis- och förskoleverksamhet, så fanns det ingen som helst möjlighet för mammorna att hålla sina ungar inomhus. Min mamma räknade vid något tillfälle ut att det fanns 60-talet barn i höghuset vi växte upp i, 10 våningar högt. Riktiga barnrikehus i dessa barnrika efterkrigskullar. Mammorna var tvingade släppa ut oss på vinst och förlust, trots riskerna det var förknippat med..Och trots att min mamma egentligen var en riktig ”hönsmamma”. Fanns inte ens något staket ut mot Dr Allards gata, förrän långt senare, där vi spelade boll på gräsplanen nedanför huset och där bilarna susade förbi på Dr Allards gata, pulsådern genom södra Guldheden. Man sprang runt omkring överallt på södra Guldheden, var sakletare, letade brädor och plank på byggen för att bygga kojor. Fanns ett stort antal bl.a. på backarna ner mot Chalmers och bland de insprängda bondgårdarna, reliker från det förgångna som fortfarande fanns kvar med äldre ”utsocknes” göteborgare som hade grisar och höns, duvslag mm. Detta var ju från början lantlig idyll, ungefär som Änggårdsbergen.. Hursom: Någon gång ca tre år gammal följde jag efter några byggubbar som projekterade något uppe vid klockstapel-berget nära Guldhedskapellet. Jag halkade och föll, och minns tydligt hur anläggnings-/byggubbarna klättrande uppför berget, vände sig om och förskräckt tittade ner mot mig när jag fallit. Sannolikt blödde jag kraftigt, och började gråta. Men att det gjorde ont minns jag inte alls. Utan allt var mest som ett spännande äventyr. Har sedan minnesblixtar att jag satt i en varm arbetsbyscha tillsammans med byggubbarna. Sedan att jag var på något sjukhus där det fanns en miniatyrmodell över sta’n som jag fascinerades av. Sedan att jag stod längs ner i en halvtrappa där det fanns en schäfer. Har förstått se’n att det måste varit på en lokal polisstation uppe på Guldheden. Sannolikt var jag då ledsen och ville komma hem till mamma och pappa. Då hade jag varit efterlyst av mina föräldrar en hel dag, och hade också blivit opererad. Har ett ärr i pannan som minne av händelsen. Som sagt mest ett äventyr, och inte på något sätt traumatisk upplevelse…/Fotot från lekskolan: Jag är till höger. Min mamma har skrivit till fotot ”Michael och Mikael tänder första ljuset i Advent i lekskolan – Guldhedskyrkan dec 1956”. Jag var fem år. Många skådespelare bodde på Guldheden vid den här tiden. Min lekskolekompis på det här fotot var son till på den tiden kända skådespelerskan Gunnel Broström.(Masreliez tror jag han hette. Gunnel Broström, med i många TV-teaterproduktioner bl.a., var gift Masreliez.)

Mikael bifogar ett foto …

Jag är mäkta berörd. Tack Mikael för dina fantastiska inlägg om barndomen och din kära familj. Om vårt älskade Guldheden. Om prästen Per-Olof Sjögren, som höll oss samman. Om din musikaliska ådra … Stort tack!