Jag är 15 år och går till arbetsförmedlingen för att söka ett sommarjobb. Läser långa listor med lediga platser. Arbetslöshet finns inte i sinnevärlden. Vill man jobba, så finns det jobb. Men nu till mitt sommarjobb. På listan finner jag;
”Kassörska önskas tre veckor i juli. Arbetstid 7:30 – 15:00. Kontakta Siv Persson”
– Kan du tänka dig att jobba i kassan på en restaurang, frågar arbetsförmedlaren.
– Inte för att jag har någon erfarenhet av det, men tror du att jag klarar det så gör jag nog det …
– Du kan börja redan imorgon. Ta med den här lappen så att chefen ser att du kommer från oss, så ordnar det sig nog. Den ligger i Mölndal. Restaurangen alltså. Hittar du dit? Ordnar sig nog, ajö med dig!
Kassan på en restaurang? Jag som inte gillar att räkna! Inte att hantera pengar heller! Men jag är tvungen att jobba på mitt sommarlov. Annars blir det till att trava flera kilometer genom sta´n. Till och från skolan på Kvarnberget. I ur och skur. Nej, jag måste klara av att ta detta jobb. Jag måste arbeta ihop minst tvåhundra kronor. Det kostar ett spårvagnskort. Det här jobbet skulle kunna inbringa två kronor i timman. Drygt åttiofyra kronor för en veckas jobb. Om jag har tur.
Nästa morgon infinner jag mig på min tilltänkta arbetsplats. Efter lång tids letande. Har aldrig varit i de trakterna. Chefen som också är källarmästare och kock visar mig runt. Litet personalrum. Köket med avdelning för disk, stora stekbordet, förrådet för kylvaror och torra varor och så de två matsalarna. En för vanliga människor och en för de finare. De Senae de som tillhör direktionen på Papyrus pappersfabrik. Män i väst och kostym.
Matsalen och köket skiljs åt genom en lång disk. Vid den disken beställs mat som sedan betalas i kassan. Oftast är det chefen själv som tar emot beställningarna och lagar maten.
Det är alltså här jag skall stå. I kassan och ta emot gästernas betalning och bonga in i kassan.
Det är inte tu tal om att jag inte lär mig en massa på de där veckorna. Att direktionen för Papyrus äter i egen matsal, finare än den för övriga gäster, vita dukar på borden. Med servitriser som serverar – två kvinnor i korta vita jackor som putsar glas och bestick och viker servetter. Till de fina gästerna. Och när de fina gästerna sedan sätter sig till bords inväntas servering vid bordet.
Snaps, starköl eller vin till maten ser ut att ingå i lunchen, precis som cognac till kaffet. Servitriserna springer som skållade råttor. Först ska ju borden dukas korrekt. Nu ska det serveras, snyggt och snabbt!
Det blir en del slattar av alkohol kvar i glasen. Dessa sparar servitriserna på en bänk i diskavdelningen. Tar en hutt var gång de passerar. Och det gör de ofta under dagen…
Vingligare och vingligare blir damerna och till slut blir de sittande på var sin pall vid diskmaskinen. Om inte chefen jagar upp dem och uppmanar dem att gå ut och plocka in disk och göra i ordning för nästa dag!
Diskmaskinen sköts av en svartmuskig man som jag aldrig hör tala. Han blänger trött på diskhögarna. Suckar och sorterar därefter tallrikar och glas i särskild ordning. Var sak på sin plats i trådkorgarna. Ångan gör honom blank och svettig i ansiktet. Mellan varven går han ut på bakgården och röker fimpar. Aldrig yttrar han ett ord.
Hjälpkocken har svårt att komma upp om mornarna. Det blir därför min uppgift att ta vägen om hans bostad vid Mölndalsvägen – för att väcka honom! Jag bankar hårt och länge på hans ytterdörr. Är han försenad blir vi två som är försenade. Då tycker chefen att jag bör vara hos hjälpkocken lite tidigare! Alltså promenerar jag lite tidigare från Guldheden, över Johanneberg och sedan ner för Eklandagatan. Därefter en lång promenad till restaurangen. Det blir en promenad om minst två mil om dagen. För att tjäna ett par kronor i timman. Hjälpkocken är dessutom ständigt berusad. Eller bakfull. Tar han också av slattarna?
Lunch ingår som löneförmån, men efter att ha burit in och ut dagens olika rätter är jag inte det minsta sugen på mat – och framför allt vill jag inte gå in på den berusade kockens domäner.
Chefen domderar och skäller ständigt. Högröd i ansiktet skriker han åt sin personal. Nu är även jag hans personal. Alltså skriker han åt mig också.
– Fröken, spring och köp ett paket Salem, till mig! Ett litet paket! Mintcigaretter skall det vara, glöm inte det!
Jag undrar varför han alltid skulle ha ett litet paket – bara tio cigaretter – när han röker minst tjugo cigaretter om dagen? Njuter han av att kunna kommendera mig att springa upp och ner för backen mellan restaurangen och tobaksaffären? Och aldrig har han pengar! Cigarettpaketen ska jag ”ta på krita”.
Tobakshandlaren tittar misstroget på mig var gång. Som om han undrar när gubbskrället till restaurangchef ska betala sina tobaksräkningar?
En dag ska två studenter från England komma för att arbeta i diskavdelningen. De är tvillingar och de har kommit före mig denna morgon. När jag kommer ut från personalrummet, möter jag de två unga männen i köket. De tittar på mig med samstämda blickar. Och i kör utbrister de båda; ”And here comes May… Britt”!
Chefen stirrar på dem. Sedan på mig. Högröd i ansiktet skriker han ut frågan.
– Har du något ihop med dessa pojkar, din slyna!
– Näe, jag har aldrig sett dem förut.
– Ja, men hur i helvete vet dom vad du heter då?
– Inte vet jag, försöker jag …
Men han är oresonlig. Tar tag i min ena arm och för mig bryskt in i personalrummet. Drar fram sin plånbok och ger mig trettiofem kronor!
– Jag vill inte ha personal som inte kan låta pojkar vara i fred!
Det är hans sista ord. Mina uteblir. Jag är lättad.
Varför bara trettiofem kronor?
Jo, en del av gästerna – yngre män – sätter i system att först beställa dagens lunch av kocken, och eftersom jag inte känner igen alla, avvaktar de sedan med att lämna sina lunchkuponger. De ska inte betala kontant, men jag hade redan bongat in summan i kassaapparaten. Detta är deras enfaldiga sätt att skoja med mig. För mig innebär det att det ständigt uppstår en ”brist” i kassan, vilket jag nogsamt noterar varje dag på en lapp i kassan. Chefen anser att ”bristen” i kassan är en skuld till honom. Så det blir avdrag på min lön. Förväntade tvåhundra kronor blir trettiofem kronor!
Jag lär mig trots allt en del dessa veckor – vad man ska undvika. Som en gapande chef, berusad kock och servitriser. Och pytt i panna. Den är verkligen hänt i veckan här. Är den gjord av den berusade kocken kan vad som helst ingå. Det mesta kamoufleras med paprikapulver.
Efter dessa veckor har jag dessutom lärt mig att restaurangbranschen inte är något för mig. Och att det är vanskligt att som ung och blyg tonåring och ständigt påmind om – i mångas tycke – lik en då omtalad filmstjärna. May Britt Wilkens!
Går hem och byter namn!
