JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Niclas Sahlgren

En kines i Göteborg … eller inte?

Poankeyqua

Till målningen ovan finns följande beskrivning;

”Porträtt av den kinesiska mandarinen Poankeyqua, hvilken under ett par år skall hafva uppehållit sig i Göteborg och gått Ostindiska Kompagniet tillhanda med vigtiga upplysningar och råd äfven som han var personlig vän med Niclas Sahlgren, Sparre m. fl. Återvände sedan till Kina der man vet att han lefvat i Kanton 1767 och möjligen ännu 1797. Porträttet af honom öfersändat till Sahlgren, skänktes 1879 av sterbhusdelegnarne efter dennes descendant frih. M. A Silferschjöld till Göteborgs museum, gemte en Niclas Sahlgren i lifstiden tillhörig konstrik runstaf (nr 1356 g.m friherre C.O Silferschjöld. Göteborg 17/1-1879. Undertecknat G. Brusewitz.”

En mässingsplatta under porträttet berättar: ”PAN KI-KVAN” kinesisk mandarin, rådgivare åt Ostindiska Kompaniet, bosatt en tid i Göteborg i mitten av 1700-talet.”

Kalmar tidning 1879

Torsdagen den 23 januari 1879 står att läsa i Kalmar tidning:

Hans namn är Puankhequa (1714 -1788) och han är en kinesisk köpman och medlem i en cohongfamilj, som handlar med européerna i Canton under Qing-dynastin (1611-1912). Han äger ett handelshus i Canton där faktorier ligger samlade och där hans egen affärsrörelse gynnas av bland andra Danmark, Sverige, Spanien, Storbritannien, USA och Nederländerna.

Puankhequa härstammar från en familj som kommer från en fattig fiskeby nära Changchow (numera känt som Zhangzhou), men Puankhequas far P’u-chai flyttar med familjen till Canton. Puankhequa har sju söner, varav två är engagerade i inhemsk handel med te och silke i Canton. En tredje son, Chih-hsiang, kommer senare att efterträda sin far som chef för företaget i Canton, och ärver faderns firma och blir därmed Puankhequa II.

Som vuxen reser Puankhequa med jonk – segelskepp – till Sydostasien, och Manila. Han är under en tid förmodligen anställd som mandarin Quiqua i Qouycong Hong, och inte särskilt rik. Under1750-talet, blir han dock en ledande handlare – som ung har han lärt sig lite spanska och engelska, vilket underlättar handeln med européerna. Hans förmåga att leverera varor och sina färdigheter i att skapa speciella och långvariga relationer med utlänningar och tjänstemän bidrar till hans stora framgångar.

På porträttet av Puankhequa, som finns på Göteborgs Stadsmuseum, bär han attributen för en rik mandarin: hattknopp, halsband och kvadraten på hans bröst. Enligt Jan Wirgin, professor och tidigare chef för Östasiatiska Museet i Stockholm … ”På spegelglasmålningen i Göteborg bär han mandarindräkt av tredje rangen med en safirknapp i mössan. Denna rang uppnådde han först omkring 1780”.

Puankhequa köper alltså en titel och höjs till tredje klass mandarin efter ett bidrag till en militär kampanj. Han tillbringar större delen av sin vakna tid med att göra affärer. Han bor på sin herrgård ”Chiu-lung”, uppkallad efter Jiulong floden på södra stranden av Pearl River nära Honam Island. För att spara så mycket tid som möjligt för affärer, äter han på båten som tar honom till och från arbetet. I syfte att främja sin verksamhet, har han definitivt inga skrupler när det kommer till att manipulera tjänstemän eller muta Hoppo och ta ut kostnader på européerna. Hoppo var ansvarig för handelsrelationer på uppdrag av Qing domstol, en viktig position eftersom västerländska köpmän inte tillåts att kommunicera med kejsaren direkt.

Svenskarna är den sista nationen att engagera sig i Ostindiska handeln. Trots att Puankhequa betraktar svenskarna som naiva och han behandlar dem högdraget ser de honom som en vän och välgörare. Mestadels köpte de te från honom. Provsmakning av olika partier och förhandlingar om priset pågår oftast i veckor. Han fungerar också som en medlare när det så krävs; 1761 blir han ombedd av kaptenen på ett av de svenska fartygen att hjälpa till i en konflikt med några holländska köpmän. Holländarna har satt upp ett punschtält i Wampoa nära fartygen och den svenske kaptenen har svårt att hålla sin besättning borta från platsen. Puankhequa lyckas få mandariner i Whampoa att förbjuda försäljning av alkohol på land medan fartygen ligger där.

När svenska handelsmän gör misslyckade försök att sälja svenska ylletyger till de kinesiska handlarna, eftersom tyget anses alltför grovt och ingen vill köpa det, tillhör Puankhequa ett undantag och ger svenskarna ett rimligt pris!

Några svenska superkargörer stannar i Canton i flera år – så kallade överliggare – en av dem är Jean Abraham Grill som blir vän med Puankhequa och de gör flera lönsamma affärer tillsammans när de köper te. Den vanliga affärsplanen är att starta handeln så snart skeppen kommer till Canton, vilket innebär att priset på te, silke och alla andra eftertraktade varor, omedelbart stiger, och så snart skeppen lämnar hamnen börjar priserna sjunka igen.

Grill köper te privat från Puankhequa när priset är som lägst och säljer te till sin arbetsgivare, Svenska Ostindiska Kompaniet, till ett något högre pris när nästa fartyg kommer in. Således kan Puankhequa göra affärer under lågsäsong och Grill kan göra en nettovinst på sin arbetsgivares bekostnad.

Avtal mellan Abraham Grill och Puankhequa

Avtal mellan Abraham Grill och Puankhequa och Grill om köp av te

Engelsmännen är däremot försiktiga med Puankhequa på grund av hans egennyttiga  metoder och skulder, men på 1780-talet börjar de ta emot honom och talar om honom som ”den köpman som man mest kunde lita på”. De håller fortfarande sina dörrar öppna, icke desto mindre, genom kontakter med andra handlare. Fransmännen beundrar Puankhequas förmåga att kontrollera tjänstemän och betala mutor på rätt plats vid rätt tillfällen, men de ser honom också som förförisk, slingrande och som ”den mest ondskefulla själen som någonsin har bott i en människokropp ”. Få utlänningar kan handla i Canton utan att behöva göra affärer med honom någon gång.

Middag hemma hos en mandarin av Thomas Allom
Middag hemma hos en mandarin av Thomas Allom

För att underlätta handeln för Puankhequa bjuder han ibland de utländska aktörerna in till informella middagar på sitt lantställe. Dessa middagar varar ett par dagar, med en dag som ägnas åt den kinesiska kulturen och nästa à la mode Anglaise (i en engelsk stil). Det finns också humoristiska pjäser om de två kulturerna och gästerna får välja om de ville använda ätpinnar eller bestick.

En källa gör gällande att Puankhequa gör en resa till Sverige och stannar eller bor i Göteborg en tid, på inbjudan av Niclas Sahlgren, men det finns också uppgifter om att detta inte äger någon sanning. Vad vi vet är att han överlämnar ett porträtt av sig själv till Sahlgren, en oljemålning på en spegel. Det är den målningen jag beskriver ovan. Enligt dokumentation nämns han som en personlig vän till Sahlgren och rådgivare till Svenska Ostindiska Kompaniet. Puankhequa kan också ses i en stor väggmålning i huset som tidigare var Ostindiska huset – Norra Hamngatan 14 – där han förhandlar med svenska köpmän på stranden av Pearl River.

Puankhequa kan också ses i en stor väggmålning i museet
Svenska Ostindiska Kompaniet/Göteborgs stadsmuseum

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att de kinesiska hongköp-männen tillhör en utvald grupp. Sedan 1600-talet, har den kinesiska domstolen gett monopolprivilegier till köpmän med rätt att handla med västerlänningar. För att få sitt privilegium är köpmännen tvungna att betala hundratusentals silverpiastrar till domstolen, och de är själva ansvariga för eventuella skulder som eventuellt uppkommer i  handel med utländska aktörer. Deras ekonomiska situation är därför alltid osäker. För att hålla konkurrensen borta och säkerställa regelbunden handel, bildar de Cohong gille under 1720, med en särskild kod för att reglera priser och seder, överbrygga de regeringstjänstemän och utländska handlarna, och samla in tullar och avgifter för regeringen. De rikaste köpmännen är Puankhequa (Pan Chencheng), Mowqua (Lu Guangheng) och Howqua (Wu Bingjian). Mowqua (1792-1843).

Många av hongköpmännen är inte infödda kantonesiska utan snarare invandrare från Fujian. Liksom deras engelska och amerikanska motsvarigheter, har de lämnat sina hem för att göra en förmögenhet i handeln. Puankhequa kommer från en fattig by. Utöver att inhämta kunskaper i spanska och engelska konverterar han tillfälligt till katolicismen. Om han reser till Sverige för att träffa direktören för det svenska kompaniet låter vi vara osagt.

Puankhequa avlider den 10 januari 1788, och begravs vid foten av Fu-t’ing nära sitt land säte i Ch’uanchow. Vid hans död ärar européer honom mycket som:

”Den rikaste, mest välutbildade och skickligaste av alla kinesiska köpmän. Det skulle vara svårt att bland andra kinesiska köpmän hitta en man som kombinerar både rikedom och intelligens och som väl vet – genom sin överlägsna kunskap och enastående karaktär, och genom sin erfarenhet av affärer – hur man dominerar och övertygar andra.”

Alla tiders entreprenörer i Göteborg

Alla tiders entreprenörer i Göteborg

I Sverige planerades för många handelskompanier under 1600-talet, men inget blev särskilt lyckosamt. I början av 1700-talet var Sveriges ekonomi dålig, och många hoppades att handel med till exempel Ostindien skulle göra landet rikare. Men rädslan var att man inte skulle kunna försvara sina fartyg mot konkurrenter det vill säga de stora sjömakterna, England, Frankrike eller Nederländerna, som gärna attackerade svenska fartyg.

Tre män, Colin Campbell från Skottland, Niclas Sahlgren från Göteborg och Henrik König från Stockholm, grundade Svenska Ostindiska kompaniet år 1731. Och den 14 juni samma år, utfärdar den Svenska regeringen en oktroj, som gällde i femton år. En oktroj är ett berättigande att utöva ekonomisk verksamhet och totalt utfärdades tillstånd för fem oktrojer om vardera femton år. Bolaget får därmed ensamrätt att i femton år driva handel i Ostindien och på andra platser öster om Godahoppsudden. Skeppen måste, så långt det var möjligt, vara byggda samt utrustade i Sverige och segla under svensk flagg. Kompaniet får också rätt att möta våld med våld eftersom det fanns gott om sjörövare och lasten måste försvaras till varje pris. Skeppen bestyckas med kanoner.
Enligt regelverket måste varje expedition utgå från Göteborg samt återvända med sin last till Göteborgs hamn. Utöver detta var varorna de tog hem befriade från tull.

Tyvärr finns lite dokumenterat om verksamhetens ekonomi eftersom det rådde stort hemlighetsmakeri runt kompaniets aktivitet, det var till exempel inte ens tillåtet att namnge aktieägarna eller deras insatser. Efter varje resa och när allt var sålt på auktion – bränns kassaböckerna upp! Det mesta som säljs på auktion i Göteborg säljs vidare till hugade spekulanter ute i hela Europa. Den stora volymen av te är ett tydligt exempel på detta. Svenskarna är väl egentligen inte ett tedrickande folk vid den här tidpunkten. Däremot är England en god importör av denna vara.
Den allra första varulasten från Kina ger en vinst på 25 procent till alla investerare.

Även om verksamheten skyddas från insyn och detaljerade räkenskaper förstörs från gång till gång, visar beräkningar att den genomsnittliga avkastningen på satsat kapital är omkring 40 procent. Ett minst sagt lönsamt bolag! Intressenter kan teckna andelar i företaget till lägsta insatsen 500 daler, en summa som vid den tiden motsvarar två årslöner för en duglig hantverkare. En annan regel är att styrelsen i kompaniet ska bestå av minst tre personer, där Henrik König är en av dessa. Medlemmarna ska dessutom vara födda i Sverige, är man av utländsk härkomst, måste man åtminstone vara bosatt i Sverige och dessutom svära trohetsed till Svenska kronan.

En rapsodisk sammanfattning av kompaniets verksamhet ger vid handen att det första skeppet avseglar 1732 och det sista anlöper Göteborg 1806. Sammanlagt genomförs 132 expeditioner, de flesta till Kanton i Kina. Sverige exporterar järn, trä, verktyg och vapen som huvudsakligen säljs i den spanska hamnstaden Cadiz där man i stället köper silver. Från Kina importeras porslin, te, råsilke, siden, pärlemor, lackerade skrin och möbler. En stor del av importen återexporteras till andra europeiska länder. Det är inte förrän den fjärde och femte oktrojen som det går allt sämre och många expeditioner går med förlust.
År 1814 förklaras handeln med Ostindien fri för alla och därmed upplöses SOIC – Svenska Ostindiska Compagniet. En framgångssaga är över.

Det är framför allt de tre männen som grundar verksamheten som jag kort vill uppehålla mig vid. De tre har sannolikt viktiga egenskaper som entreprenörer bör ha, d v s att ha en idé som de tror starkt på, en stark vilja att genomföra den och förmågan att organisera verksamheten och skaffa fram kapital. Den svenska regeringen har länge mottsatt sig ett ostindiskt kompani. Man anser att Sverige ska vara självförsörjande, dels för att man anser att handeln skulle kunna leda till ”yppighet och överflöd”, något man vid denna tidpunkt inte vill uppmuntra.

Men vilka är då dessa tre män som blev dåtidens största entreprenörer?

Vi börjar med den tyskättade Henrik König som tar det första initiativet. Henrik föds i Stockholm den 11 mars 1686 och är son till Heinrich König som är en adlad svensk kommissarie i Hamburg och växelhandlare.
Henrik König spelar en avgörande roll i bildandet av den ostindiska handeln och blir kompaniets första direktör. Embryot till kompaniet närs i samband med att den österrikiske kejsaren Carl VI startar ett ostindiskt kompani som utgår från Ostende i Flandern under 1720, men det kompaniet möter så starkt motstånd att det efter diplomatiska påtryckningar från större sjöfartsnationer läggs ned redan efter sju år. Investerare söker sig till nya projekt och nu dyker ett annat namn upp – Colin Campbell – och genom honom kommer initiativet till ett svenskt ostindiskt kompani, vilket sker i samarbete med en annan svensk – Niclas Sahlgren. De möter också hårt motstånd från regeringen och först efter långa förhandlingar, som drivs av just köpmannen från Stockholm, sker en förändring. Han erhåller det första privilegiet och vi kan ana att både kapital och personal från Ostendekompaniet sannolikt är viktiga komponenter i den här affären. Regeringen inser uppenbarligen nu de stora fördelarna som handeln kan medföra till landets fördel och gör slutligen allt för att underlätta kompaniets grundande.

Den 14 juni 1731 beviljas så ”Henrik König & Compagnie att idka handel med alla platser öster om Godahoppsudden”, ett första privilegium som överräcks av självaste kungen. Nu kan Sverige ta upp kampen om konkurrensen med Holland, England och Portugal – vi är i yttersta behov av tillskott till kronans kassa. Kapital kan komma att investeras i järnbruk, sjukhus, och varvsindustri. Dessutom ökar inte minst våra kunskaper om skeppsbyggande, navigation och om den viktiga handeln på en marknad ute i Europa.

Previlegiumbrev

Resorna till Ostindien resulterar i lysande affärer. Varor som kommer hit kan snabbt omsättas via export till förmögna affärsmän ute i Europa. Kapitalet som skapas kan investeras i landets järnbruk, sjukhus, och varvsindustri. Dessutom ökar våra kunskaper om skeppsbyggande, navigation och inte minst handel på en stor marknad ute i Europa.

I de två första paragraferna i privilegiet till König anges följande;

Previlegietbrev

Göteborg – som blir porten mot öster – kan nu gå en blomstrande tid tillmötes! Ett smolk i bägaren är dock att brevet med de beviljade privilegierna översätts till franska och latin och distribueras till alla stormakterna. Deras reaktion är till en början som väntat – negativ – och de gör klart att det nya bolaget inte alls var välkommet!

Henrik König spelar en vikt roll i bildandet av kompaniet, men är inte direkt aktiv inom direktionen. Direktörer avlöser varandra inom kompaniets 82-åriga historia. Henrik König avlider den 25 september 1736 i Stockholm. Endast fem år efter bildandet av kompaniet!

Vi backar ett par år och befinner oss två år efter kompaniets grundande, alltså 1733.
Den första ostindiefararen, Fredericus Rex Sueciae, har just ankrat upp i Göteborg och vid Klippan lossas lasten av te, siden, porslin, kryddor och andra exotiska varor. Med på skeppet finns även några flaskor punsch – en dryck som nu med all säkerhet avnjuts på en bjudning hemma hos Niclas Sahlgren i Göteborg, den tredje av direktörerna som är med och grundlade kompaniet.

Niclas Sahlgren, föds i Göteborg den 18 mars 1701 och är kommerseråd och blir också den direktör inom kompaniet som kommer att göra de bästa affärerna. Förmodligen med anledning av sin kombination av privat järnexport och kompaniets resor. Han inhämtar som mycket ung kunskap om internationell handel och får på så sätt ett värdefullt kontaktnät vid studierna i Holland, England, Tyskland och Frankrike. I Holland lär han känna den unge Jonas Alströmer med vilken han förenar sina handelsintressen.

Niclas Sahlgren kom att lägga stora delar av sin förmögenhet på vetenskapliga och välgörande ändamål. Han är bekant med Linné och är dennes värd i Göteborg på Västgötaresan 1746. Stora donationer går till Vetenskapsakademien för främjande av jordbruk och lanthushållning samt grundade av Sahlgrenska sjukhuset.
Kompaniets ekonomiska resultat under Niclas Sahlgrens tid som direktör är minst sagt lysande. Från 1731 till räkenskapernas avslutande 1768 utdelas en vinst på drygt 1 900 procent, vilket jämnt fördelat över perioden ger en årlig avkastning på 50 procent.
För Sahlgrens del tillkommer också utdelning på de stora summor han satsar inom kompaniet. Det råder inget tvivel om att vinsterna från kompanihandeln utgör hans största inkomstkälla. Han betraktas av många som Sveriges rikaste man och efterlämnar en förmögenhet på mer än 4 milj dir smt.

Niclas Sahlgren äger två större fastigheter – en vid Norra Hamngatan och en vid Lilla Torget. Privat föredrar Niclas Sahlgren att leva tillbakadraget med sin familj i det påkostade residenset vid Norra Hamnen, på Kristinedal med dess lustgård eller på Gåsevadholm. Han avlider 1776 och huset vid Norra Hamngatan har han året före sin död sålt till dotterdottern Anna Margareta Alströmer.

Ännu en köpman är tidigt inblandad i bildandet av kompaniet – Colin Campbell som föds den 1 november 1686 i Edinburgh, är en svensk-skotsk affärsman. Han är son till en advokat. För övrigt vet vi inte så mycket om Colin Campbells tidigare levnadshistoria, han vistas ett flertal år i Ostindien och verkar som köpman. Vi vet att han satsar pengar i det ostindiska kompaniet som bildas i Ostende 1720. När det upplöses 1731 söker han förverkliga sina planer på annat håll och då finner han en samarbetspartner i Niclas Sahlgren och tillsammans utarbetar de en plan för ett ostindiskt handelskompani i Sverige. Campbell företräder vid den tidpunkten de utländska aktietecknarna, men det är här som Henrik König träder in som deras officielle representant.
Campbell naturaliseras så småningom som svensk adelsman. Bosätter sig i Stockholm och börjar i Königs firma, som kom att ha namnet König, Tham, Campbell & Co.

På kompaniets första resa med Fredericus Rex Sveciæ är Colin Campbell en av kompaniets mest drivande. Han följer själv med på resan som superkargör och kungens ministre plénipotentaire – ansvarig för affärer – hos kejsaren av Kina. Fartyget kapas emellertid av holländarna. På hemresan från Batavia dör många matroser. Icke desto mindre är expeditionens ekonomiska resultat ytterst bra. Därför utnämns Colin Campbell vid hemkomsten till kommerseråd.
Campbell är ledande person även under andra oktrojen som börjar 1746. År 1732 lämnar han Stockholm och bosätter sig i Göteborg och äger egendomen Sävenäs. I Göteborg intar han en aktad ställning och blir känd som donator, bland annat till stadens barnhus.
Anglikanska kyrkan i Sverige grundas 1747. Brittiska affärsmän får då lov av kung Fredrik I att fira gudstjänst på engelska enligt Anglikanska kyrkans liturgi och praktik samt att bygga egna kyrkor. Den första församlingen bildas genom donation av Colin Campbell. I dag finns det två församlingar i Sverige. En i Stockholm, S:t Peter & S:t Sigfrids och en i Göteborg, S:t Andrews.
Personligen drabbas han av den svåra sorgen att förlora alla sina barn. Under sina sista år är han sjuklig. Hans hustru vistas i England vid hans död den 9 maj 1757.

Vad vi kan se idag som ett stort monument över Ostindiska Kompaniets storhetsdagar är det Ostindiska Huset på Norra Hamngatan 12 i Göteborg.

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑