Om väggar kunde tala

Etikett: Nias

I jakten på min historia

Megalit, Nias omkr 1915
Megalit, Nias omkr 1915

Det var en gång en prinsessa från Kina. Hon blev av någon anledning utstött från sin fars rike och flydde med ett skepp. Efter ett oväder på havet förliser hon på ön Nias, nära en flodmynning. När hon kommer upp på stranden med sin besättning går de längs floden på jakt efter invånare. Men de hittar inte några. Då beslutar prinsessan att de ska slå läger inom synhåll från kusten, ifall det en dag skulle passera ett annat skepp kan de signalera och förhoppningsvis bli räddade. En dag kommer det äntligen ett skepp, också det från Kina. Detta nya skepp lägger till vid stranden, men männen på skeppet kommer nu för att plundra öborna på mat och värdefulla saker. I sin kamp att överleva börjar männen, som en gång blivit strandsatta, att strida mot männen som kommit för att plundra dem.

De båda lägren förlorar män i en blodig och förödande strid och inser till slut att det måste till en vapenvila för att skarorna ska kunna enas. Prinsessan blir överlycklig och frågar efter den kinesiske befälhavarens namn, vilket är Mo. Hennes eget namn är Go och så skapas den första byn på ön Nias – Gomo. Nias ligger väster om Sumatra. Och en av legenderna säger att öns första by skapades så.

Många är de som genom åren sökt något värdefullt i naturen att göra affär av, men det fanns inget guld på Nias, inte heller kryddor eller andra mineraler. Istället blomstrade slavhandeln. De fångar som togs i de ständiga fejderna stammar emellan såldes som slavar över hela malajvärlden, detta var före kolonialtiden – och slavar kom till bland annat Aceh, en provins i norra delen av Sumatra. Senare blev ju också holländare inblandade. Hela norra delen av ön Nias avfolkades under 1800-talet och ön blev känt för sina slavar. Européerna var inte så intresserade av den otillgängliga ön i havet med sina oberäkneliga invånare, inte minst för att de även var kända som huvudjägare.

På bilden ovan ser vi en megalit – rikt dekorerad. En viktig del av kulturen i denna lilla ön utanför västra kust Sumatra , Indonesien. Det fanns också stenstatyer, stenplatser för hövdingar, stenbord där rättvisan skulle skipas och stenpelare – högar av sten som byns män hoppade över under firande. Ett slags mandomsprov?

Megaliterna tjänade till att fira höga personligheter och försäkra deras plats bland sina förfäder i livet efter detta. När en sådan sten transporterades och uppfördes festades enligt gamla ritualer. Det lär ha tagit 525 personer att under tre dagar att resa denna sten i byn Bawemataloeo.

Här har jag mina rötter. Härifrån kom min anfader.

Första stegen i min anfaders fotspår!

Bild1

Tror du vi är hottentotter, en fråga jag läser i ett mejl som inkommer en söndag eftermiddag. Det är våren 2008. Och det är en kusin som skriver.

Våra mammor var systrar och flyttade från Ångermanland till Göteborg under 30-talet. Först flyttade min moster Ester – kusinens  mamma – och efter ett tag kommer den två år yngre Astrid, hon som kom att bli min mamma långt senare.

Per post hade kusinen några dagar före mejlet skickat brev med en tecknad släkttavla. Vår anfader ser ut att heta Johan Pehr Gustav Philander, ”Javanen” kallad.

Han kanske handlade med kaffebönor, funderar jag högt när jag besvarar kusinens fråga om ”Javanen”. Men jag släpper inte tanken på detta märkliga binamn, som talar för att han är något främmande. Kusinen har nämnt att våra trådar slutar i Strängnäs. De börjar alltså i Ångermanland och slutar i Sörmland! Vi kommer inte längre i vår släktforskning. Det är söndag eftermiddag och jag vet inte hur jag ska gå vidare. Just då.

Första vardagen efter helgen ringer jag Strängnäs museum. Kan inte stilla min nyfikenhet om det eventuellt är känt vem denne ”Javanen” var.

Får kontakt med en kvinna, Kerstin Pettersson, som säger sig ha forskat kring ortsnamn och att namnet ”Java” är mycket bekant för henne och att hon som intendent vid museet lyckats nysta upp en hel del av Pehr Philanders öde. Vilket sammanträffande!

Mina efterforskningar sker på bred front och jag ställer mig frågor som: Vem är kapten Gustav Ekeberg? Hur var Svenska Ostindiska Kompaniet uppbyggt? Hur upplevdes resorna? Vad spelade kargörer, kaptener och övrig besättning för roller? Hur kom kapten Ekeberg i kontakt med de omtalade tre slavgossarna som lär ha köpts loss från holländskt fångenskap och kommit med skeppet ”Stockholms Slott”? Kom de alla hit?

Hur var livet ombord? Livet i Göteborg? Första resan till Altomta i Uppland? Hur fungerar driften av herrgården Altomta och byns invånare? Rusthåll? Vänskap med Linné?

Hur lär sig en liten gosse från Ostasien det svenska språket inom loppet av två år och framför allt katekesen? Hur går dopet till i Thensta kyrka den 15 oktober 1769?

Vad ger husförhören för information? Mängder av anteckningar i kyrkböcker om födslar, dödsfall och förflyttningar läses …

Pärmar fylls med material jag skrivit samman, utdrag ur Arkiv Digital, utdrag ur böcker och register, mejl till/från Herman Lindqvist och Dick Harrison, går på skrivarkurser. Gör bildband om min resa till Altomta herrgård norr om Uppsala och till torpet Java i Sörmland. Ögon tåras. Skriv en bok, skriker några rakt ut! Går på fler skrivarkurser. Får ”inte tummen ur” känns det som. Hittar inte min berättarröst. Går på ännu fler skrivarkurser. I vilken form ska jag skriva?  Roman? Novell? Reportage? Släktkrönika?

Lådor och pärmar fylls alltjämt med material från arbetet med research. Och aldrig kommer jag loss!

Det har gått drygt sju år sedan jag fick det där första mejlet från kusinen och nu har jag skickat in det som ska bevisa. Ett DNA-prov till USA för att analysera om jag verkligen har en droppe indonesiskt blod i mina ådror… eller i min saliv!

Läget just nu? Veckor av spänd förväntan.

Till slut kommer besked om att DNA-provet visar på anknytning till Ostasien och Native American!

© 2021 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑