JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Lillhagens sjukhus

När portarna har stängts

Matsalen, Hökälla säteri

Matsalen, Hökälla säteri

Vi vevar oss tillbaka några hundra år i tiden och tittar in i den här matsalen som finns i en byggnad som tillhör Hökälla säteri – en vackert målad interiör i gustaviansk stil. Säteriet Hökälla ligger en halv mil norr om Göteborg på Hisingen. Vi har kommit i med häst och vagn. För att vara exakt finns matsalen i den västra flygeln som byggdes 1780. Matsalens väggar är täckta med målade tapeter. Målade med oljefärg på grov linneväv. Våderna är nittio centimeter breda och hopsydda för att forma en helhet. Måleriet går i ljust gråblå toner med ramverk i lodrät randning, allt enligt tidens smak.

Ätten von Saltza äger säteriet under en lång period – mellan åren 1741-1884. Familjen Wennberg står sedan som ägare fram till 1902 då egendomen förvärvas av grosshandlare Anders Gustaf Friländer. Friländer är ägare fram till 1919 och donerar hela matsalsinteriören till Röhsska konstslöjdmuseet, närmare bestämt 1916. Det är inte bara interiören som doneras till Röhsska museet utan även möbler och hyllinredning.

Vävtapeterna kan vi anta ha blivit uppsatta under den tid ätten von Saltza förvaltar egendomen. Troligtvis i samband med att greve Hugo Herman von Saltzas avlider, då manliga arvingar kommer till änkan och säteriet. Den slutsatsen kan vi dra efter att man under restaurering finner blad ur Post- och inrikestidningar från 1785 – på baksidan av tapeterna! Samma år som greve Hugo Herman von Saltza avlider.

Måleriet är enkelt och bedöms vara skickligt utfört. Bröstningspartierna är enfärgade och utan utsmyckning medan de övre tapetvåderna är utförda med olika dekorativa inslag. Det finns även två dörröverstycken – med kvinno- respektive mansporträtt – i profil. Porträtten omges av medaljonger och blomsterdekor. Tapetvåderna är omgivna av bård med blad- och blomsterdekor samt rosett. Andra tapetvåder har regelbundet mönster i form av stiliserade ekblad, vars hörn är dekorerade med stiliserade blommor. I säteriets västra flygel finns sannolikt fler rum med bemålade vävtapeter.

1916 kommer så matsalsinteriören till Röhsska. Gåvan installeras på museets andra våning och är öppen för allmänheten. Ursprungliga listverk, panel, golv, dörrar och fönster jämte foder exponeras tillsammans med vävtapeter som tillsammans med snickerier sätts upp på ett regelverk av trä. Röhsska konstslöjdmuseet berättar; ”Vägledning genom samlingarna visade även en kakelugn i typiskt rokokoutförande och stolar av Chippendaleinspirerad modell härstammande från säteriet. Stolarna skall enligt uppgift ägts av familjen von Saltza.”

Alltihopa monteras ned 1996 för att ge plats åt utställningen ”Formhistoria 1851 till idag”. Inför Röhsska museets treåriga 100 årsjubileum (2013-2016) görs dock en ny installation där ett av utställningsrummet visar matsalen från Hökälla säteri.

 Utställning av Hökälla interiör, Röhsska museet

Utställning av Hökälla interiör, Röhsska museet

Vem är då ägare?

 Följer vi listan över ägare är det en ansenlig rad av namn som dyker upp – en av de första kända ägarna till Hökälla säteri är byfogden Erik Torgersson Bruhn (död 1641), också innehavare av bland andra Torp i Svartborgs socken, Grössby och Dal i Ucklums socken, Lilla Röra i Röra socken, Houg i Resteröds socken, Lärje, Bäckebol och lilla Haga i Backa socknar. En son, Jörgen Claesson-Bruhn säljer Hökälla den 20 augusti 1650 till Hans Fransson för lån till hans mor Karin Harboe och styvfar Mickael Kock. (Uppgifter ur Anbytarforum.) Egendomen säljs 1666 till kommendanten på Bohus slott, Börje Nilsson Drakenberg som erhåller säterifrihet (befriad från viss skatt m m) som dock reduceras och egendomen säljs senare vidare till översten för Elfsborgs regemente, Malcolm Hamilton av Hageby. En tid innan Hamiltons död 1699 övergår besittningsrätten eller nyttjanderätten för Hökälla till överstelöjtnant Rutger von Ascheberg, och senare till dennes son Christian Ludvig von Ascheberg. Under 1710 förvärvas Hökälla av friherre Carl Gustaf Kruuse af Verchou och dennes fru Anna Sinclair, som behåller egendomen fram till 1741 då den överlåts till svärsonen, överstelöjtnant Jacob Ludvig von Saltza.
Andra ägare är Carl Gustaf Kruuse, Gustav Mauritz Wennberg, Gustaf Magnus Wennberg, Anders Gustav Friländer, Magnus Ljung. 1920 tar Göteborgs stad över ägandet.
Vi kan notera ännu en gång att släkten von Salza ägde stora delar av Hisingen och Hökälla Säteri under 150 år och det blev så småningom Säve sockens största frälsegods.

Hökälla säteri …

”Ett mantal säteri uti Säfve socken af Westra Hisings härad och Göteborgs län, taxeradt till 15,500 rdr rmt, eges, jemte underliggande inom Backa socken belägna frälsehemmanen l’/2 mtl Stora och Lilla Hagen, af grefve E. F. von Saltza på Mem i Östergötland och har tillhört denna slägt allt ifrån medlet af 1700-talet. Beata Wilhelmina Kruse, enka efter generalmajoren Hugo von Saltza, testamenterade 1805 Hökälla till sin mans brorsöner. Hon dog här 1812. Denna egendom har den mesta skog af alla på Hisingen, men ett svagt åkerbruk. Åbyggnaderna äro goda och omgifvas af vackra trädgårdsanläggningar. En vexelundervisningsskola är här inrättad af egaren. ” 

Ur Historiskt-Geografiskt och Statistiskt lexikon öfver Sverige

Källan vid högarna – Hauga Kelda – har en lång historia bakom sig. I forntiden anses den helig och har klang av storhet och makt. Det norska namnet Hauga Kelda betyder just Källan vid högarna och omnämns redan 1388 i biskop Eysteins jordebok. Källan ger sedan namn till hela området.
På platsen intill källan växer det upp en ståtlig herremansgård som ges namnet Haugakelda efter platsen. Byggherren heter Hans Frensén och han är lagman. Hans familj och släkt bebor gården fram till – den för norskt folk så bittra dagen – då Bohuslän blir svenskt land 1658. Hövitsmannen på Bohus Fästning, Börje Nilsson Drakenberg blir den förste svensken som äger gården. Han får säterifrihet för sin gård och försvenskar dess namn till Hökälla. Berömmelsen om Hökällas fägring sprids vida omkring.

 Den vita mangårdsbyggnaden med flygelbyggnad till vänster – Hökälla säteri

Den vita mangårdsbyggnaden med flygelbyggnad till vänster – Hökälla säteri

Den gamla eken

Det är inte bara den gamla interiören i säteriets flygelbyggnad som är intressant. Intill gården finns även en uråldrig ek, där sägnen berättar att en greve von Ascheberg lär ha hållit sin bröllopsmåltid. Kanske är det överstelöjtnanten Gustav Adolf von Ascheberg (1661-1692) som firar bröllop med grevinnan Beata Thorstensson (1667-1691), den 13 augusti 1691. Och minsann – vid grävning nedanför samma ek hittade en dräng långt senare en gammal plånbok med mynt från 1600-talet!
Naturen här omkring har burit fram en hel del åldriga ekar. Omkretsen på den gamla eken jag nämner här ovan lär ha varit fyra meter och nio decimeter. Från grundstammen har eken ursprungligen delat sig i fyra väldiga grenstammar, som bildade en enorm krona. Tidens tand och människohand har malt ner det mesta och numera växer här andra vackra lövträd.
Eken får i vilket fall som helst namnet ”Aschebergska Eken” långt innan den huggs ner för gott – och kan dateras till sent 1300-tal.

En annan historia berättar att Konungens befallningsman vill fälla dessa väldiga ekar i området kring Hökälla och låta dem bli byggnadsmaterial åt den svenska flottan. Men den mäktiga frun på Sundsby säteri i Bohuslän – Margaretha Hvidtfeldt – räddar träden genom att kontakta självaste konungen direkt och får honom att upphäva beslutet om avverkning!

Sjukvården flyttar in – och ut!

När Lillhagens sjukhus höll på att byggas var man tvungen att riva gården – för att uppföra bostäder för läkare, år 1933.

Lillhagens sjukhus
Flygelbyggnaden (till vänster i bild) rivs under 1932
och manbyggnaden 1933.
Av den ursprungliga Hökälla gården finns numera endast magasinsbyggnader kvar.

Göteborgs stad tvångsinlöser gården 1920 och i september år 1930 börjar man bygga ett stort sjukhus på säteriets marker, det blir Lillhagens sjukhus. 1932 rivs flygelbyggnaden och ett år senare huvudbyggnaden, som är uppförd 1884. Här byggs bland annat läkarbostäder. Huvudbyggnadens grund kan skönjas ungefär en meter från Hökällas väg. Kvar finns en timrad magasinsbyggnad med utklutar och stapel med vällingklocka, samt ett brygghus/bagarstuga. Tittar man noga kan man fortfarande ana vägen som gick i en krök runt mangårdsbyggnaden upp mot magasinsbyggnaden för att sedan vika ned igen mot Hökällas väg. Huvudbyggnaden låg alltså i princip mitt på och öster om nuvarande Hökällas väg.
Efter nästan 400 år rivs denna historiskt intressanta herremansgård under 1930-talet.

Kungl. Maj:t och kronan samt Göteborgs stad avtalar i december 1925 om att all sinnessjukvård ska övergå till staden, beslutar stadsfullmäktige den 16 juni 1927 om att uppföra ett sjukhus för psykiskt störda på ett av hemmanet – Lilla Hagen – i Hökälla i Säve socken.

Sjukhuset får namnet Lillhagens sjukhus och åkerbruk samt trädgårdsskötsel ska bedrivas av sjukhuset i terapeutiskt syfte. Sjukhuset förfogar över cirka 70 hektar mark. Anläggningen påbörjas 1930 och invigs den 18 november 1932. Byggnaderna ritas av Melchior Wernstedt (1886-1973) som är arkitekt och professor på Chalmers i byggnadslära och ornamentsritning.

Sjukhusbygget kostar, inklusive inventarier cirka fjorton miljoner kronor och omfattar tio vårdavdelningar med plats för ett tusental patienter. Alla de som vårdas på så kallade sinnessjukanstalter i Göteborg överflyttas efterhand till det nya sjukhuset, som står helt klart 1935. Ansvaret över sjukhuset övertas 1936 av sjukhusdirektionen, tidigare hälsovårdsnämnden.
Lillhagens sjukhus delas in i så kallade vårdblock. På sjukhusområdet finns vid den här tiden dessutom kyrk- och föreläsningssal med trehundra sittplatser, snickeriverkstad, smedja, plåtslageri, köksavdelning, bageri, tvättinrättning samt en dansbana. Trädgårdsanläggningen med växthus är av betydande storlek.
Sjukhuset blir snart överbelagt och 1938 tillkommer en ny vårdavdelning samt ett annex för ett fyrtiotal kvinnliga patienter som är ”lugna och lättskötta”. Dessa patienter vårdas från 1939 i den moderniserade herrgården Lärjeholm. Under 1953 öppnas ett motsvarande vårdhem vid Floda säteri för manliga patienter. År 1956 beslutar stadsfullmäktige om att låta uppföra en intagningspaviljong samt nya lokaler för arbets- och sysselsättningsterapi vid Lillhagens sjukhus. Antalet platser vid sjukhuset är nu 1 300 som fördelas på fyra kliniker.
1960 beviljas medel för ytterligare en arbetspaviljong samt ett medicinskt centrum för röntgen- och laboratorieverksamhet, kirurgisk behandling, tandläkare m.m.
1970 står byggnad för klinikexpeditioner, intagningsvårdavdelning och sjukhusapotek klart och 1973 får sjukhuset ett nytt centralkök, det modernaste i Norden som dagligen levererar 4 000 matportioner till sjukhuset och andra vårdinrättningar.
1975 invigs en stor vårdbyggnad med fjorton vårdavdelningar och sexton vårdplatser per avdelning. I byggnaden finns också lokaler för arbetsterapi, bibliotek, kyrksal m.m. I huvudsak bedrivs akutsjukvård här. 1980 tillkommer ytterligare forskningslokaler och en ny intagningsvård-avdelning.
Diskussioner om att lägga ner de stora institutionerna pågår parallellt med utbyggnad av sjukhuset och 1993 beslutas att allmänpsykiatrin ska vara borta från Lillhagens sjukhus senast 1998. Avdelning efter avdelning lämnar sjukhuset och några flyttar till Sahlgrenska sjukhuset och Högsbo sjukhus. De äldre patienterna flyttas ut till sjukhem. Många patienter skrivs ut till egna boende i olika former. Sjukhusområdet kallas nu Lillhagsparken.
Under en period är sjukhuslokaler uthyrda till Migrationsverket som anlägger en flyktingmottagning. Vi får en helt annan bild av vår omvärld. Barnfamiljer lever sida vid sida med hopp om en bättre framtid i ett nytt land. De serveras mat i lokal som angränsar till sjukhusets ordinarie personalmatsal …
I vårdbyggnader som töms förläggs helt andra verksamheter såsom vandrarhem, avdelning för tvångsvård (LVM-hem), rättspsykiatrisk avdelning, gruppboende, äldreboende, rehabilitering, förskola m m. En del verksamheter är här för att stanna andra under en övergångsperiod.
2006 lämnar den sista psykiatriska verksamheten området och flyttar till en ny vårdbyggnad inom Östra sjukhuset.

Lillhagsparken 2012
Översikt Lillhagens sjukhus/Lillhagsparken

Idag och framtiden?

Vi är framme vid år 2015 och beslut har fattats om att riva vårdbyggnaderna A-B samt Medicinskt Centrum som jag tidigare beskrivit. Byggnaderna har stora problem med fukt- och mögelskador och går inte att rädda. En ny detaljplan har tagits fram – den ”möjliggör för drygt 500 nya bostäder. Ungefär 120 av dessa uppförs som radhus, cirka 300 stycken som bostäder i flerbostadshus och cirka 80 stycken lägenheter genom ombyggnad. Boende- och upplåtelseform kan inte regleras i detaljplanen, men ambitionen är att kunna erbjuda flera sorters boendeformer med olika upplåtelseform.
Vidare möjliggör detaljplanen för handel, vård, kontor, skola och odling. Med avsikt att göra detaljplanen flexibel över tid är användningarna så långt som möjligt inte avgränsade mellan varandra.”

På annat ställer läser jag; ”Byggrätt ges för uppförande av en rekonstruktion av mangårdsbyggnaden på fd Hökälla gård.” Om så är fallet kan vi säga att en cirkel är sluten!

Gör ett besök midsommarafton 2015. En chockerande bild uppenbarar sig. Hit kommer jag som mycket ung – en arbetsplats som under närmare 40 år ger både nöje och erfarenhet i medverkan i utvecklingen av en miljö utifrån människors behov – och inte minst insikt och tolerans för människor med sår i själen …

Poff, så är allt borta!

Medicinskt Centrum rivs, juni 2015


källor:
http://runeberg.org/snf/
http://www.konstkalendern.se/
http://rohsska.se
http://riksarkivet.se
http://www.psykmuseet.se
http://www.visualarkiv.se
http://runeberg.org/hgsl/
http://goteborg.se/planochbyggprojekt

En alldeles ovanlig dag på jobbet

Rosor

Det har blivit så ödsligt på jobbet. Ingen kan fylla den plats som nu står tom. Ingen. Den ena människan kan inte bli det som den andra var – hur kulle det vara möjligt?
Jag undviker att titta åt Britt-Maries arbetsrum varje gång jag passerar genom korridoren. Där ligger hennes avsparkade skor på golvet, och hennes läsglasögon ligger ovanpå en av pappershögarna på bordet. Det ser ut som hon ska komma in i vilken minut som helst.

Fredagsmorgonen hade börjat med ett telefonsamtal. En ung man presenterar sig som Kenny nån´ting och jag förbereder mig ännu på ett samtal i raden av klagomål. Om hur ”kasst” husläkarsystemet fungerar, om hur svårt det är att komma fram på telefonen till vårdcentralen, ”snorkiga sköterskor” som avvisar oroliga patienter, man bor på ”fel sida” om gatan i upptagningsområdet för det medicinska ansvaret. Hur ska man veta? Men den här unge mannens röst talar osammanhängande om väder och vind, och efter en stund ställer han plötsligt en fråga.
– Undrar du inte var Britt-Marie é idag?
– Neeej, hon skulle visst till tandläkaren idag på morgonen, så hon kommer lite senare. Hurså, undrar jag, och får i samma ögonblick en känsla av olust över att ha lämnat information om sekreteraren, till en helt främmande person. Men det är ju ändå någonting i hans fråga som avslöjar att han känner Britt-Marie.

– Jo, dé é så att hon var på symöte igår kväll, fortsätter den unge mannen. Alltså, efter mötet med konstföreningen på Lillhagen. Mamma hade planerat att följa med på konstresan till Kina, men när hon kommer till symötet på Arvids Lindmans gata så tycker tjejerna att hon såg lite konstig ut, så dom frågar om hon mår illa. Han säger allt i ett enda andetag. ”Nej, det gör jag inte, ge mig lite kaffe så blir jag snart pigg igen,” lär Britt-Marie ha svarat. Hon får sitt kaffe, men tjejerna tycker fortfarande att hon verkar lite frånvarande, så dom tar ut henne i köket, sätter henne på en stol och ringer sjukvårdsupplysningen. Ambulansen kommer med tjutande sirener efter bara några minuter och då kör dom henne till Östra sjukhuset … och då är väl klockan sådär vid tiotiden”, fortsätter Kenny lite dröjande.
– Jaha, säger jag nervöst och otåligt. Och var är hon nu då?

– Jo, hon é kvar på Östra, men hon dog … hon dog klockan två … pappa, Anette och jag har varit hos henne i bårhuset.
– Men, Herre Gud, varför säger du inte detta med detsamma, hackar jag fram och får skakningar i hela kroppen. Här har vi pladdrat på om oviktiga saker, och så har hans mamma dött!

Chockad och beklagande avslutar jag samtalet.
Britt-Marie är DÖD!
Eller glömde jag beklaga, tänker jag och reser mig upp för gå ut och skrika ut till de andra om vad som hänt.

Hur kunde detta hända? Var hon sjuk? En massa förebrående tankar far i mitt huvud. Jag drar mig till minnes att vi kvällen innan glatt ropat ”hejdå” till varandra. Nu är äntligen Kinaresan inom räckhåll. ”Hälsa mina gamla kamrater”, är det sista jag ropar ut i korridoren när hon går iväg till mötet om resan.

Budet om Britt-Maries plötsliga död blir till förvirring för oss alla och jag bestämmer mig för att ordna en minnesstund, på den plats och för dem som Britt-Marie arbetat tillsammans med under många år.
– Vi måste komma till ett avslut och kunna bearbeta sorgen och förvirringen som drabbat oss, förklarar jag för sjukhusprästen Urban.
Han tycker det är en utmärkt idé och lovar att fixa både kantor och särskild utsmyckning i sjukhusets lilla kyrka.

Jag räknar med att det kan komma ett tjugotal personer.
När jag stiger in i det lilla kyrkorummet möts jag av närmare hundratalet människor som sitter bänkade – tätt, tätt intill varandra!
Anblicken av alla dessa nedböjda huvud får mig att ta den kortaste vägen fram till en tom stol som ser ut att vänta just på mig! Längst fram och närmast altaret.
Det är knäpptyst i lokalen. Jag nickar till prästen Urban som till en hälsning. Han är som vanligt både högröd och blank om kinderna, dessutom verkar hans prästkrage vara av en storlek mindre än sist jag såg honom.
Församlingens unga kantor gör sig redo för att spela hymnen ”Ave verum corpus” av Mozart.

Efter att ha hälsat alla välkomna, överlämnar prästen snabbt ordet till mig. Jag som i detta läge är tacksam över att ha förberett även en kollega på att läsa en dikt. Kollegan är, som många i hennes ålder, en gammal trotjänare i sjukvårdens tjänst och som blivande pensionär ska hon snart ägna mer tid åt volontärarbete.

Prästen Urban lotsar mig varsamt genom hela proceduren kring minnesstunden, som kommer att bli en upplevelse jag aldrig tidigare varit med om. Vackra sånger sjungs av den unga kantorn, ljus tänds och släcks enligt ritualen och slutligen läser jag en bön till Britt-Maries själ;

(…) Det är som en flik av förlåten till den andra världen dragits ifrån, och en strimma därifrån fallit ner över vårt liv på jorden. Låt den inte försvinna! Låt mig inte glömma att jag – att vi alla – tillhör båda världar. Låt mig alltid trofast bevara minnet av den som gått och trofast göra vad jag kan för att lätta sorgen för de andra. Amen

Nu är stunden inne för kollegan att läsa dikten ”Det är vackrast när det skymmer”.
Tårar hörs inte – inte heller små mjuka pappersnäsdukar som diskret plockas fram ur fickor.
Hon är en engagerad medmänniska, tänker jag om kollegan samtidigt som jag efter tecken från prästen går fram till den enkla predikstolen. Sveper med blicken ut över kyrkorummet och tar sats för att hålla mitt avskedstal.

Exakt i det ögonblicket är jag nära att bryta ihop. Men jag gör inte det. En känsla av styrka och trygghet har alldeles nyss spridit sig inom mig – den känslan fick jag på vägen till minnesstunden. I bilen. På motorvägen mellan Tingstadstunneln och Backa. Jag hör tydligt en röst som säger: ”Ska det va´ nödvändigt?” På Göteborgska, eller rättare sagt på Hisingska!
Det är Britt-Maries röst. Hon sa alltid så när hon fick en uppgift som inte var så där alldeles kul att genomföra … när hon inte hade lust.

Jag harklar mig och börjar mitt avskedstal.
– Vad tänker man på en så´n här dag när vi samlas för att hedra minnet av Britt-Marie?
Är det att hon varit Göteborgs sjukvårds trogen i många år?
Att hon alltid ställt upp för stressiga chefer och arbetskamrater – utan att någonsin klaga? Att hon gång på gång blivit ”övertalig”, men aldrig gett upp hoppet om ett nytt jobb – och att vi andra känt skuld över att få vara kvar, men också en stark oro över att vid nästa omorganisation stå på tur att lämna arbetsgruppen?
Jag för min del tänker på hur hon nyss alldeles strålande kom till sin nya arbetsplats med nya arbetskamrater, och också till mig. Hur snabbt hon blir en mycket omtyckt person med nära till skratt och vänlighet?
Därefter berättar jag om mitt sista minne från vår gemensamma arbetsdag, och om hur vi går omkring i kvarteret Haga på lunchrasten. Britt-Marie säger att hon nästan bara sett Göteborg från Hisingen och att hon inte känner till Haga så väl! Hon blir förtjust när hon hittar ett perfekt bord till landet – som nu är utbyggt och ger plats åt fler matgäster.
En vacker gammal paradhandduk ska bli present till dottern som fyller år nästkommande lördag. En blomma inköps till kvällens värdinna på symötet. Vi äter paj på ett mysigt café och Britt-Marie skrattar åt tanken att dottern kanske inte alls vill ha en paradhandduk.
– Anette vet vad hon vill ha, Kenny skulle aldrig säga annat än att presenten är jättefin.

På kvällen skall Britt-Marie planera sin Kinaresa – äntligen ska den bli av. Därefter ska hon iväg på symöte hos ”tjejerna”, gänget som umgåtts sedan barnsben. På Arvid Lindmansgatan.
Det är en alldeles vanlig dag på jobbet, och i luften känner vi att våren var på väg, trots den kyliga aprilvinden.

När jag kommer till slutet av mitt tal tittar jag rakt in i allvarsamma ögon och ställer frågan högt.
– Vad skulle Britt-Marie ha sagt om hon var med oss just nu? Jo, ”var detta nödvändigt?”

Igenkännande leenden och småskratt sprids i den församlade skaran av vänner och sannolikt också känslan av att det nu är dags att gå vidare.
– Nu kan vi sörja, nu kan vi läka våra sår … är mina sista ord innan jag glider ner på stolen igen. Längst fram och närmast altaret.
I bakgrunden klingar försiktigt orgelspel ”Älska mig”, och vi skingras för att återgå till vardagen.
Allt skulle komma att bli som vanligt igen.

Från prästen kommer ett kort;

Kort

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑