JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Landala

Älskade Göteborg, vi är en del av dig – hela dig…

Göteborg i mitt hjärta!

Älskade Göteborg, vi är en del av dig – hela dig – Annedal, Haga, Majorna, Masthugget, Gårda, Kungsladugård, Hisingen, Norra Guldheden, Lundby, Landala, Innanför Vallgraven, utanför vallgraven, Olivedal, Kville, Nordstan, Hjällbo, Kortedala, Bergsjön, Vasastan, Olskroken, Kärra, Johanneberg, Hammarkullen, Änggården, Lunden, Västra Frölunda, Järnbrott, Biskopsgården, Holmen, Gamlestaden, Färjenäs, Södra Guldheden, Angered, Lorensberg, Hagen, Sjöbergen, Tynnered, Gårdsten, Långedrag… och många fler delar av vår stad – stora som små.

Vi rör oss bland gator och torg i en rasande fart via kamerans öga och datorernas bländande skärmar – vi är alla passagerare ombord på dagens cyberfartyg.

Vi skämtar om gamla minnen, vi gråter vid det som berör… vi finner kärlek i naturens under. Blommorna i Botaniska, molnen över duvslag, perspektiv som växlar och tvingar oss att tänka nytt. Gamla motiv får nyare klädsel.

Inte längre kliande yllestrumpor som ständigt hasade ner till anklarna, inte längre skor som bara fick användas om söndag, inte längre dass där kung Oscar hängde på väggen, tidningspapper på hög. Nej, vi rör oss med ödmjukhet över allt som varit – före mig ingenting – efter mig ingenting…

Och älskade Göteborg vi har stått på barrikader och reclaimat våra kvarter. Förfärat över det som grävskopor raserat på en kort stund… men vi har inte glömt dig, gamla Göteborg.

Vi har vårt eget lilla rum i cybervärlden dit vi alltid kan klicka in och se tillbaka på dig med stolthet, och se framåt med tillförsikt… allt var inte bättre förr… och vi kommer alltid att älska dig.

Regnet och dimman till trots, snömodd och kylande vindar … när vår och sommar klär dina kullar, alléer och parker med grönt. Då är det så skönt! Fontäner strilar sitt vatten över ärgade kroppar.

Och när solen går ner över västerhavet, när guldkanter smeker över hustak, kyrktorn och historiska fästen – då andas jag djupt och vid Klippan smeker en ännu solvarm sten.

Älskade, älskade Göteborg!

När änglarna vänder ryggen till – Landala i Göteborg

Majken bor högst upp i huset. I en vindslägenhet. Ett rum och kök. Med dass på gården. Här lever Majken ensam med sin pappa och deras hund. Majken är CP-skadad och lever i en obeskrivlig social misär. Mamman har redan vid Majkens födsel lämnat henne åt sitt öde. Ett grymt öde. Majken är sannolikt ett offer redan som mycket liten. Varför reagerar då inte vuxna människor som ser en liten flicka fara så illa? Varför vågar hon inte själv söka hjälp? Är hon rädd att situationen bara ska bli värre då? Jag förstår att det kan finnas rent konkreta hinder. Hur kallar man på hjälp om man har grava talsvårigheter? Hur flyr man undan en galen pappa om man är rörelsehindrad?

Jag minns Majken mycket väl. Hennes utseende kan te sig mycket skrämmande för en liten flicka som jag. Fullständigt förvriden i sin lilla ynkliga kropp. Jag kan inte förstå ett enda ord av vad hon säger och jag är livrädd för hennes hund. Mamma går ofta till Majken långt efter det att vi flyttat från detta hus där hon bor. Hunden skäller så snart vi närmar oss ytterdörren i den slitna och mörka trappuppgången. Var inte rädd, säger mamma, den är bara glad att vi kommer och hälsar på, försöker hon lugna mig. Men det går inte att lugna mig. Hundens mun är i höjd med min egen mun och jag tycker inte om när hundens mun öppnas. Jag ser vassa tänder och hör ett evigt skällande – rakt i ansiktet på mig! Majken får därför alltid stänga in hunden i lägenhetens enda rum. Till hundens stora sorg och min lättnad.

Mamma hjälper Majken med att sy lakan. Lakansväv klipps i lämpliga längder och så tar mamma fram den gamla symaskinen, trampar och syr alla kanter och Majken blir alldeles till sig av glädje.
Ibland syr mamma på något plagg som tillhör Majkens pappa. Det känns alltid obehagligt när han är i närheten. Vet inte varför. Kanske har jag trots allt ett minne av att mamma en gång berättar för pappa att hon varit nere i källaren för att hämta koks. Man eldar i spisen och kakelugnen med koks i det här huset. När hon kommer ner i den mörka källaren och som vanligt trevar efter ljusknappen, känner hon ingen knapp där den brukade vara. Hon känner ett ansikte! Skriker till av skräck och känner att någon försöker ta tag i henne, samtidigt som hon hör en mansröst säga; ”Seså det är inget farligt, det är bara jag!” Mamma springer upp ur källaren så fort hon kan. Det är Majkens pappa som står där nere i källarmörkret och lurpassar. I hopp om att någon av de unga kvinnorna i huset ska göra sig ett ärende till källarförråden. Min mamma tycker inte om ”Nilsson” efter detta. Och det gör inte jag heller.

Majken har inga skenor i skorna som stöttar upp hennes förvridna ben och inte några kryckor att hålla sig i. Hon släpar sig fram längs husväggarna på gården och på gatorna i Landala. När min äldre syster fyller sju år får Majken komma på hennes kalas. Det vankas saft och bulle. Men Majken skakar så mycket att hon inte kan föra saftglaset till munnen, så hon låter bli. Hon är överlycklig att bara få sitta med de andra barnen och dagen till ära hade hon köpt en liten vacker barnservis i porslin – som födelsedagspresent till min syster.

Mamma har berättat hur hon sett Majken kämpa sig fram till Kapellplatsen och till affären för husgeråd. Där köper hon servisen med två små koppar och fat, liten gräddkanna och sockerskål samt en kaffekanna. När vår familj utökas med ett tredje barn – jag själv – går hon åter till affären och beställer en extra kopp med fat. Omtänksamhet!

Min syster börjar skolan, något som troligen aldrig varit aktuellt för Majken. Många teckningar ritas både i skolan och hemma, och ofta springer min syster upp till Majken för att överlämna ett alster. När vi barn leker på gården sitter Majken i köksfönstret för att titta på, och kanske låtsas att just hon är med och hoppar hage, hänger i klätterträdet eller hoppar rep. Om man springer upp i bergen mot Norra Guldheden kan man ana hennes lilla ansikte i köksfönstret. Högst upp under takets kant skymtar man hennes ena ansiktshalva. Den delen av ansiktet är inte så vitt som den andra ansiktshalvan är. En strimma sol och dagsljus har fått huden, på vänster sida av ansiktet, att anta lite färg. Men i övrigt får hennes lilla kropp varken salta bad eller sol. Aldrig någonsin får hon sitta ute på vår filt när vi gör små utflykter till berget intill gården. Aldrig någonsin har hon lekt med andra barn. Aldrig någonsin hade hon fått vara barn. Bara en liten ”vanförd” flicka som blir ett offer för en grym far. Ändå ingriper inte sociala myndigheter. Gör de över huvud taget något hembesök? Frågar hur Majken hade det?

Missförhållanden som leder fram till hennes död avslöjas aldrig. Men alla grannar i huset förstår. Förstår att Majken inte orkar längre. Inte orkar leva med en pappa som utnyttjar hennes beroende av honom. När ambulanspersonalen hittar henne sitter hon hopsjunken vid köksbordet. Desperat har hon druckit sig redlös och förmodligen kvävts av sina egna spyor. Ingen hör hennes sista andetag. Kanske hunden? Hon har varit död i flera timmar när pappan slutligen kallar på ambulans.

Ingen ställs till ansvar.

I en vindslägenhet och i källare – i hus som är idylliskt inbäddade med lummiga gator och trädgårdar. I en bedräglig gemytlighet kan änglarna – eller är det vi vuxna – plötsligt vända ryggen till – och barn råkar illa ut…

Fram till vår moderna tid har det funnits flera olika anledningar till omhändertagande av barn. Renlighet var en central del av vad socialarbetarna under många år utgått ifrån vid ett omhändertagande. Renligheten, ”att barnen inte var hela och rena” kunde vara en varningsklocka på att ”föräldrarna inte fungerade”. Socialarbetare såg främst till de yttre faktorerna kring barnen, relationer och inre faktorer fanns otillräcklig kunskap om. (Vi hade barnavårdsnämnder ända fram till 1982)

Göteborg – några minnesbilder i färg och doft!

Ö Hamngatan i Göteborg

Plötsligt står jag där. Som tonåring utanför restaurang TUA på Östra Hamngatan. Efter skolans slut går vi dit och Carin – min bästa väninna – bongar in gratis kaffe och bulle. På kvällar och helger jobbar hon extra i kaffebaren, och vi andra i tjejgänget brukade hålla till där på eftermiddagarna – och ibland till sent om kvällarna.

Direkt till vänster om entrén ligger kaffebaren, där vi förbereder våra sommaräventyr på Liseberg eller på Avenyn, eller så sitter vi bara kvar och fikar – länge. Kollar in unga polismän. De som alltid ställer sina stora blanka motorcyklar utanför TUA – till allmänt beskådande. På Spannmålsgatan, ungefär mittemot caféet, står polisbilar uppradade utanför polishögkvarteret. Det dräller av poliser i Västra Nordstan.

Till höger om entrén sitter alltid ungrarna. De som kom hit år 1956, efter ryssarnas invasion, och de sitter också på caféet med en kopp kaffe, i flera timmar. Dessa män – några kvinnor syns aldrig till – pratar oavbrutet på ett språk som ingen av oss andra förstår. Ibland tycker vi att det låter som finska!

På toaletten sitter en skylt på hållaren för pappershanddukar; Allting har ett slut, så även detta. Säg till i kassan!

Kring gatorna i Västra Nordstan finns det gott om ”gubbar”. Sådana som ständigt dricker öl eller pilsner, om det inte är brännvin. Men vi känner oss trygga med dem omkring oss och vi blir aldrig antastade av vare sig gubbarna eller andra lite ljusskygga typer på Postgatan eller Torggatan, på vägen till och från skolan på Kvarnberget.

Göteborgs Kommunala Real, eller Mill Hill High School, som vi låter trycka på collegetröjor, är ett av de sista läroverken i Göteborg. Ny skolreform ska snart införas i Sverige och de gamla läroverken avskaffas. Vår skola ligger granne med dåvarande Navigationsskolan, vars uppgift är att ”[…] vetenskapligt bilda under- och överbefäl vid handelsflottan”. Kanske är dessa unga mäns högsta dröm att segla jorden runt? De går med kortklippt hår, raka ryggar och bestämda steg. Så långt från vår stil som ”siskor” – i hängande rockar och rågummiskor. Modet är långa luggar på killar och vi tjejer skulle helst ha långt hängande hår, duffel, jottis eller plums (jackor med kapock, alltså en sorts flytväst!) eller bryggarfrack, en jacka i mocka eller skinn, dubbelknäppning, ståkrage samt slejf i ryggen. Till många föräldrars fasa är dessutom en bred halsduk ett signum – värme till trots. Detta är 60-talets standardklädsel för många i Göteborg!

När vi spelar brännboll på skolgården, högt där uppe på Kvarnberget, slår jag ofta bollen alltför långt så den hamnar utanför skolområdet. Det blir till att springa ner för alla trappor och leta efter bollar bland bakgårdar och smala gränder. ”Ta det platta bollträt”, skriker gympaläraren var gång det är min tur. Nej, tycker jag, då blir det bara korta bollar och lyra. Då kan ju motståndarlaget ta bollen genom att fånga den direkt med händerna. Då blir man lätt ”bränd”. Har man som jag tidigt lärt sig spela på en långsmal gård vid Götabergsskolan – så slår man långt och smalt!

Uppe på Kvarnberget känner vi dofter av choklad, tobak och snus som sveper in i skolsalen. Beroende på vindriktningen och det sägs att doftminnet är vårt starkaste minne. Från skolfönstren ser vi de stora fabrikernas skyltar på taken. Kanold, John Silver, Bergstrands och Kahls kafferosterier. Därifrån kan vi också se ut över Frälsningsarméns ungkarlshotell, där mina kompisars föräldrar är föreståndare. Gissa om det är spännande att komma hem till dem. Huset var tidigare ett gammalt kvinnofängelse. Personalbostaden räcker inte till för den stora familjen, så två av döttrarna får eget rum med egen ingång. Där göms en och annan besökare i garderoben när mamman i huset knackar på dörren och vill veta vad flickorna har för sig!

Om vi varit ute sent på kvällen och känner för att äta något framåt natten, går vi på Café Auto, som ligger på Östra Hamngatan. Där blandas dofter av kaffe, smörgås och skurhink. Detta är ett stamställe för taxichaufförer som jobbar nattskift och håller öppet dygnet runt. Stora, goda mackor till en billig penning.

Inför väckelsemöten är det inte ovanligt att mina kompisar får tåga med sina föräldrar genom Nordstan och med full hals sjunga Herrens lovsång! Själv har jag varit juniorsoldat i 4:e kåren i Landala. Så långt från våra fantasier om ett glamouröst liv som vuxna.

I dessa kvarter är det alltid liv och rörelse, massor av små hotell, caféer, mjölkaffärer, speceriaffärer, tobakshandlare, små butiker som säljer skor, hattar, tyger, sjukvårdsartiklar, arbetskläder och mycket mer.

Rör vi oss upp mot Östra Hamngatan finner vi det stora varuhuset Ferdinand Lundquist som inbjuder till en dröm om den fina världen. Vi har inte ekonomiska möjligheter att handla på Ferdinad´s så det får bli Grand Bazar, Tempo eller EPA. Så snart jag får ”egna pengar” kliver jag in på stadens förmodligen trendigaste modebutik – Boutique Margot – just vid Arkadens ena tornbyggnad som vetter mot Östra Hamngatan. Här finns vackra Cacharelskjortor och Karl Lagerfeldtskjolar. Jag älskar franskt och italienskt mode. Inte långt därifrån ligger Peters Dandy, modebutiken nummer 1 för unga män! En underbar kontinental atmosfär råder i dessa kvarter – som den i Köpenhamn, Milano, Rom, New York.

Vid 20-årsåldern får jag min första egna lägenhet, ett rum och kök på Borgaregatan 10 B. Toaletten i farstun delar jag med en barnfamilj från Grekland. Myndigheterna tillåter inte mig som svensk att bosätta mig här med barn, eftersom hela området är ett s k saneringsområde. Däremot går det bra att inhysa invandrare med barn i dessa hus! Jag får således ett rivningskontrakt. Fastighetsägaren, Göta Lejon, är därmed inte skyldig att erbjuda mig en ny lägenhet vid rivningen. Det är tufft för unga föräldrar att få egen lägenhet, så många tvingas flytta tillbaka till sina föräldrahem. Vi som ändå hade hyreskontrakt protesterar, renoverar, målar om husen själva, ett arbete som skapar en fin sammanhållning oss grannar emellan. Men våra motaktioner hjälper föga, och snart ser vi hela Olskroken gå upp i rök och damm. Precis som vi tidigare sett i Nordstan, Haga, Masthugget, Landala och i andra stadsdelar med vackra landshövdingehus. Och små lägenheter för ensamboende blir en bristvara!

Om jag backar i tiden – till mina allra första år – minns jag Landala med sin vackra natur som sträckte sig upp mot Guldheden. Minns dassen på gården, gubben som har sin häst i stallet på gården intill, den lilla hattaffären och naturligtvis det stora, fina huset med putsad fasad. Vi kallade det ”Stan´s hus” – där finns det minsann toaletter inomhus! Flytten går till Guldheden tidigt 50-tal och mina första två skolår tillbringas i den alldeles nybyggda Mossebergsskolan. Sal 5. Om jag snattrar för mycket och skrattar får jag sitta ute i korridoren. Pinsamt om man blir upptäckt!

Som elev på Götabergsskolan, Molinsgatan, går jag till och från hemmet var dag. Det betyder också att jag genar över Kapellplatsen var dag under många år. Där luktar det färska grönsaker, fisk och varm hästskit. Ostdofter sipprar ut från ”Falbygdens Ost” och nyrostat kaffe från ”Kahls Kaffe”. Stora, vackra silverfärgade hjul snurrar i skyltfönstret. Detta är kaffekvarnen! Tar lång tid innan jag fattar denna mekanik. När jag passerar den öppna dörren till Landala Skor sniffar jag extra mycket, älskar doften av nya skor och väskor. Sonen till den gamle affärsinnehavaren står ofta vid dörröppningen – med röda, blanka äpplekinder och grå arbetsrock! Sådana rockar har även en del gubbar som säljer sina varor på torget.

Varje vecka är jag med på mammas affärsrunda. På Västergatan i Annedal köper hon möbler på avbetalning. Sedan följer kvarteren i Haga, där affärer erbjuder allt vad ett hem behöver. Affärsrundan brukar avslutas vid Feskekôrkan och då går vi den långa vägen hem igen. Som liten vandras det en hel del på Göteborgs gator. Att åka spårvagn tillhör lyxen! Är turen framme kan jag få en glass, från Törnkvists fabrik på Landalagatan. Hemlagad och god! Vid riktiga festliga tillfällen får min bror och jag köpa ett helt paket glass. Invirat i tidningspapper och med ett litet block av kolsyre-is som håller minus 78,5 grader C! Om man tar i den med fingrarna riskerar man att fastna med fingertopparna. Ett sant nöje för min bror att lura mig till.

I Kungsparken i närheten av Bazarbron vilar mamma och jag ofta våra trötta ben efter långa promenader. På våren finns på Floras kulle en mängd blommor. Inte sällan skyndar ”fiolmannen” förbi. En känd och originell profil. Mamma berättar om sina minnen av John Eriksson och de 15 öre han lägger upp på bordet när han druckit ur sin kopp kaffe. Då arbetade mamma hos Selma, på ett kafé i Gullbergsvass. Han kommer snabbt smygande förbi oss i gymnastikskor och sliten grå bomullsjacka – oavsett tid på året eller väderlek.

Nu har jag vandrat runt i Göteborg, återupplevt gamla minnen – rört mig från 50-talet till 70-talet då staden förändras radikalt. I vuxen ålder har jag bott i stadsdelar i centrum, söder, nordost och väster. Känt väderstreckens olika vindriktningar.

Gör ett krumsprång till en tidig morgon i mars 1992 och är på väg till ett möte på Vasa sjukhus.

Från min bil ser jag att massor av människor står och väntar vid hållplatserna kring Vasaplatsen. Många ser otåligt efter spårvagnar som denna morgon förväntas föra dem till arbeten och skolor. Jag beslutar mig för att så snabbt möjligt köra upp för Aschebergsgatan, eftersom jag ville undgå att bli stoppad av stressade människor som handgripligen försöker lifta med förbipasserande bilar. Är själv sent ute!

Vårt sammanträde avbryts plötsligt av tjutande sirener och öronbedövande ljud från helikoptrar. Vi som befinner oss i konferensrummet avfärdar dock ”oljudet” med förmodan att det måste vara en större militär- eller räddningsövning på gång. Ingen kan ana vad som just har hänt. Ingen av oss vet vad som utspelas just där jag någon halvtimma tidigare passerar. Efter sammanträdet återvänder jag till parkeringsplatsen och kör tillbaka till min arbetsplats. Anblicken av chockade människor får mig dock att stanna upp. De berättar att en fruktansvärd spårvagnsolycka inträffat vid Vasaplatsen.

Vasaplatsen har denna dag för alltid blivit platsen för en av landets svåraste trafikolyckor. Olyckan har sin upprinnelse i att en del av spårvägens linje 7 har blivit strömlös och en spårvagn står stilla på den strömlösa platsen. Ytterligare vagnar har samlats på samma plats. Alla står på tur och väntar på att en trafikledare ska sätta dem i trafik – en efter en – genom att backa dem tillbaka nedför Aschebergsgatan. Reservväxeln har lagts om så att vagnarna ska kunna backas ned åt Vasagatan och sedan sättas i trafik mot Valand.

Vagnen vid Wavrinskys plats går dock inte att backa, eftersom den delen är strömlös. Vagnens bromsar har automatiskt slagits till. En trafikledare beordrar föraren att bromsarna skulle lossas manuellt, för att kunna rullas baklänges ner mot Chalmers. Föraren beordras dessutom att åka med, för att under den strömförande ledningen vid Chalmers dra i nödbromsen och på så sätt bromsa vagnen. Ödesdigra beslut.

Under min bilfärd uppför Aschebergsgatan möter jag en skenade vagn som handlöst kommer farande nedför gatan – baklänges och i 100 km/tim. Tyckte det är märkligt att möta en tom och nedsläckt spårvagn, dessutom på min sida av körbanan! Alltför märkligt för att min hjärna ska förstå att detta är början till en katastrof! Ser siluetten av en man med höjd arm – sannolikt håller han i nödbromsen – i den bakre delen av vagnen.

I min iver att snabbt komma ifrån den uppjagade hopen av stressade människor har jag trots allt noterat en polisbil som med påslagna blåljus åker före den skenande spårvagnen. För att varna. I korsningen Aschebergsgatan/Engelbrektsgatan kör polisbilen avsiktligt på en personbil och knuffar den därmed ur spårområdet.

Vid Vasagatan spårar vagnen ur på grund av den höga hastigheten. Vagnen plöjer tvärs över båda hållplatserna vid Vasaplatsen, där massor av vuxna och barn står och väntar. Vagnen far över körbanan, krossar flera parkerade bilar och kör till slut in i det intilliggande huset.

Tretton personer på hållplatsen dödas och tjugonio skadas. En brand uppstår i en bil på olycksplatsen som sprider sig till en av vagnarna. Katastrofen är ett faktum denna småregniga och kyliga morgon, den 12 mars 1992.

En minnessten placeras i parken intill hållplatsen där olyckan skett. Vi återgår till vår vardag …

Minnessten vid Vasaplatsen i Göteborg

Majkens ängel

Astrid

Jag har berättat om Majken i Landala. Om en vanförd ung flicka och kvinna som min mamma hjälpte under många år. Så gott hon kunde. Men en dag var det slut. Majken avslutade sitt liv i en vindslägenhet i Landala. Kanske gick hon till något bättre. Jag hoppas innerligt att hon fick en bättre tillvaro – ett värdigt liv i en dimension som jag inte kan greppa. Bara hoppas.

I samma stad, i december år 2012, och i samma stadsdel befinner sig åter kvinnan som för närmare sextio år sedan hjälpte Majken. Kvinnan ska fylla 94 år och sitter på sin sängkant med tom blick. Hon som alldeles nyss var så klar i huvudet…

Om någon ändå visste vad jag har fått kämpa för mamma både före och efter hon flyttat in på äldreboendet, tänker jag.
Hon fattar det inte ens själv. Det syns nämligen inte. Vi sliter i kulisserna och personalen på boendet är så less på omorganisation, neddragning, omflyttning, resurspass m m att de bara himlar med ögonen om jag för situationen på tal. Andra är uppgivna och säger rent ut: Här är för jävligt, både för de boende och för personalen, men vad kan vi göra? Sluta? Man måste ju försörja sig… men, vi orkar snart inte mer…

Stadsdelsnämnden för Centrum beslutar kring sommaren 2012 att äldreboendet skall göra väsentliga förändringar. Av ekonomiska skäl. Mamma berättar att hon fått information om att det föreslagits att den våningen hon bor på – med totalt 15 boenden – skall vara nedlagd senast i december. Vid matbordet får hon efterhand höra de andras boende reaktioner på beslutet. Anhöriga kallas inte till informationsmöte eller på annat sätt delges information. Oron växer i takt med allt färre kommer till bords. De flyttar uppenbarligen därifrån. Inget besked om nytt boende kommer till mamma. Frustrationen infinner sig alltmer. På fråga får mamma inte veta något. Ingen av personalen säger sig veta mer än hon själv. Och snart är året till ända!

I början av december 2012 vet mamma ännu inte vart hon skulle flytta, inte jag heller, bara att stressen kring avflyttning av äldre boenden är maximal.
Till slut sitter mamma ensam med tre äldre män vid matbordet. Ingen av dem vet vart eller när de ska flytta! Mamma är klar i huvudet och vet att några få har i god tid fått ett datum för flyttning, men inte hon. Hon är nu i upplösningstillstånd och jag ser att hennes hälsa försämras hastigt.

Den 8 december 2012 läser vi i Göteborgs-Posten ett uttalande från kommunalrådet och ansvarig för äldreomsorg i Göteborg Anna Johansson:

 ”Äldreomsorgen i Göteborg behöver inte fler nya käcka idéer. Vi ska leverera det som vi redan sagt att vi ska göra.”
På senaste kommunfullmäktigemötet svarade det socialdemokratiska kommunalrådet med ansvar för äldreomsorg på moderaten Maria Rydéns (M) fråga om värdighetsgarantier inom äldreomsorgen.

Som ytterst orolig anhörig ringer jag enhetschefen och frågar efter hur vård/flyttplanen ser ut för de äldre på den våning som skall läggas ner.
Hon svarar att hon inte vet! Jag påpekar att jag har erfarenhet av att evakuera vårdavdelningar och att det krävs planering och information till patienter/boende och inte minst till anhöriga. Här saknas all information.
Till slut frågar hon om hon får ringa upp mig senare. Så småningom ringer hon och säger att man eventuellt kan arrangera ett boende i en lägenhet som idag används till något annat.
– Men, kan din mamma betala dubbelt så hög hyra, lägenheten är på 42 kvadrat?

– Det får du prata med mamma om, hon har koll på sin egen ekonomi.

Man har alltså ingen planerad lösning för mamma. Fallit mellan stolarna? Vet inte. Får inte tag på enhetschefen mer. Telefonsvarare kopplas på så snart jag ringer. Vikarier kommer och går och mamma får ingen information av personalen. Ingen vet något.

Äntligen kommer ett datum, med mycket kort varsel sätts flyttningsdag till den 11 december. Mamma får dessutom besked om att den dagen hon ska flytta kommer en personal att vara tillhands – bara för henne. Det utlovas också att äldreboendet står för alla praktiska göromål kring flyttningen. Mamma ska inte oroa sig för någonting!

Innan mamma flyttar köper jag en present till hennes kontaktperson. Som tack. Hon börjar storgråta. Hon säger att hon alltid känt sig otillräcklig och stressad, nu ska hon själv förflyttas till annan våning.

Jag får några flyttlådor att packa ner tillhörigheter, ordnar med ändring av adress och telefonabonnemang. Det finns dock ingen telefonanslutning i den ”nya” lägenheten, vilket kräver ny dragning av ledningar. Det kommer att dröja. Julhelg och ledigheter står ju för dörren…
Mamma är förvirrad och frågar flera gånger vad jag håller på med!
– Jag håller på att packa för att du ska flytta, upprepar jag flera gånger.
Hon som för någon vecka sedan var helt klar i huvudet blir orolig och ligger utslagen på sängen. Hon kan inte ens gå från sängen till toaletten!

När flyttdagen kommer, den 11 december, är jag där strax efter frukost. Då ligger mamma på sängen och ingen personal är där som utlovats. Korridoren ligger öde och ingen rör sig som det brukar göra …
En okänd yngre man kommer in i lägenheten med en kärra och säger att han ska flytta hennes möbler!
– Vilken tur att jag redan packat ner allt i flyttlådor, annars skulle jag tvingas bära ner allt ”huller om buller”.

Nu blir det en intensiv flyttkarusell och jag sliter som en galning! Vid 13-tiden står det mesta på golvet i den ”nya” lägenheten. Jag är dödstrött, törstig och ville ta paus. Men det värsta är att mamma – sittande i en rullstol, som hon inte själv kan manövrera – inte får något att vare sig äta eller dricka. Allt jag kan erbjuda är ett glas vatten. Ingen personal finns synlig på våningen! Ingen larmklocka har överlämnats till henne. Jag vet inget om den nya personalen eller lokaliteterna. Uppenbarligen är ett vaktombyte på gång och till slut kommer kvällspersonalen förbi den öppna dörren till mamma. De har då inte blivit informerade om att mamma flyttat in, och därför har ingen erbjudit henne något att äta eller dricka.

Hon sitter nu på sängkanten och klarar inte av att gå ut till den gemensamma matsalen. Hon orkar nästan inte lyfta telefonluren – så jag måste låta många, många signaler gå fram innan hon orkar svara.
Under flera dagar ”glöms” hon bort för mellanmål/kaffe under dagen – hon kan fortfarande inte ta ut till matsalen eller uppehållsrummet.
Jag möter ”gammal” personal på min väg till och från boendet. Det skakas på huvud och jag ser sorg i deras ögon. En sammanhållen personalgrupp är splittrad. De gamla, mycket gamla har skingrats från en flerårig gemenskap. Jag ser sorg i allas ögon.
Gissa om det gör ont i hjärtat att se sin mamma i denna förtvivlan. Som anhörig får man ångest – man orkar inte hur mycket som helst. Vi anhöriga är ju inte heller purunga till dessa gamla hjälplösa föräldrar/anförvanter! Ja, så ser det ut i verkligheten.

Så alldeles intill huset där Majken en gång bodde bor nu hennes ”ängel” i ett hus som på insidan gården är idylliskt inbäddade i lummig trädgård. I samma bedrägliga gemytlighet kan ansvariga plötsligt vända ryggen till och gamla och unga råkar illa ut. Förr som nu. Ingen ställs till svars.

Mamma avlider i en massiv hjärtattack snart efter fjärde flyttningen på äldeboendet!

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑