JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Landala hus

Insikter jag vill minnas…

Bruno Pandolfini

Jag har timmar att låta tankarna gå. En smal strimma mellan liv och död. Snart ska han lämna detta liv. Gå till en annan dimension. Tänker tillbaka. Det första mötet med mannen jag nu håller i handen. Jag är bara sjutton år. En tonåring som inte vet så mycket om världen, eller om livet. Spelar på hans skivspelare. Sapore di sale…
Förstår inte hans modersmål. Vi talar svenska med varandra.

Nu håller jag hans hand för sista gången och talar italienska med honom. Sjunger några gamla strofer. Han är lugn. Andas lugnt. Så vacker han är, tänker jag. Fortfarande har han det klassiska utseende som påminner om ett konstverk från Firenze – Florens. Nobla ansiktsdrag. Slät hy. Ålderslös. Han har ett vackert inre också.

Funderar i timmar över ödets nyckfullhet – att jag efter många, många år mött honom igen. Gång på gång hör jag telefonsamtalet inom mig: ”Du står som närmast anhörig, det är snart slut… kan du komma?”

Skyndar dit, sitter vid sängen och bestämmer mig för att bli kvar, följa honom hela vägen. Tills han möter ljuset. Och under tiden far mitt liv förbi i repris. Vad är viktigt i livet? Minns hur vi tillsammans reflekterat över händelser.

I korridoren utanför rummet rör sig personal och boende precis som vanligt. Över gården genar människor, precis som vanligt. Mörkret lägger sig och utomhusbelysning tänds. Konditoriet stänger. Konsum på torget har öppet till sen timma. Där på torget står en mamma. I brons och med ett barn på armen och ett barn som står och håller mammas kjol. Rest av tacksamhet till en Mor.

Mannen jag håller i handen hade också en mor. Älskade han henne? Älskade hon honom? Trots att han lämnade sitt land, moderns land. Han tillbringade långa tider både i Sverige och långt borta i Sydostasien. Älskade en man. Med humor berättade han om deras likheter och olikheter. Om ett liv som är så annorlunda från livet i Göteborg, på Volvo som nykommen till landet, senare inom förskolan som pedagog. Vi talade mycket om ordning och reda. Lämnade aldrig smulor eller odiskat porslin i köket. Ville vara prydlig när han gick till den gemensamma matsalen. Tog god tid på sig att fixa sin hygien. Alltid så fräsch att möta.

Sitter ensam med mina tankar tills jag får sällskap en stund och hinner springa till affären och köpa något drick- och ätbart. Här har jag sprungit så många gånger. Min mamma bodde i samma hus. När hon plötsligt dog ville jag inte tillbaka till huset. Nu är jag här igen. Försonas med situationen, inser att vi inte kan styra allt som händer i livet. Cirklar öppnas och sluts. Allt har en mening.

Handen jag håller blir allt kallare. Ingen personal kommer in och frågar hur det går. Här finns bara han och jag. Ute i ”världen” firas påsk… i en annan värld går en man mot sitt slut. Vi går tillsammans vägen mot Golgata. Frid. Bara frid känns i rummet denna natt.

Tack för din vänskap, Bruno och tack för de insikter som kommer till mig – tillsammans med dig.
Året som snart har gått fylldes med glädje och sorg. Precis som livet är.
Glömmer dig aldrig.

Min vän Bruno från Vegagatan i Göteborg

Vegagatan Göteborg

Jag är tillbaka på Landala hus. Distriktssköterskan som under påskhelgen är i tjänst ringer vid middagstid på Långfredagen. Hon berättar att hon funnit mitt namn i en journal – som närmast anhörig till en boende på vån 2, Asperö.

Det är en man som kommer till Sverige under tidigt 60-tal och som börjar sin yrkesbana i Göteborg. På Volvo, och som mycket ung och ambitiös avancerar han snart att bli kontrollant och dessutom får han i uppgift att vara fadder eller mentor åt nyanlända italienska invandrare i Göteborg och i synnerhet de som rekryteras till våra industrier, i detta fall Volvo. Ett stort antal italienare rekryteras dessutom till SKF i Gamlestaden.

Han heter Bruno och jag är bara 17 år när jag träffar hon första gången. Han bor i en gammal lägenhet på Vegagatan – en gata som under senare tid blir omvandlad och Bruno flyttar så småningom till modern lägenhet i centrala stan. Men i den gamla lägenheten tar han emot vänner och bekanta – alltid lika vänlig och artig. Hos honom lyssnar jag på musik. På en grammofon spelar jag italienska schlagerlåtar och annat som är populärt i Italien! Förstår inte ett ord, men jag lär mig all text utantill …

Sapore di sale,
sapore di mare,
che hai sulla pelle,
che hai sulle labbra,
quando esci dall’acqua
e ti vieni a sdraiare
vicino a me
vicino a me.

Så vackert! Frågar Bruno och han berättar att det handlar om en man som sjunger om att kvinnan smakar salt, på huden, hennes läppar … när hon kommer upp ur havet och lägger sig intill honom.
I min fantasi ligger en kvinna på ett badlakan och han böjer sig över henne. Så romantiskt!

Hos Bruno är dörren alltid öppen. Ibland sover han på dagen. Jobbar ett sent skift på Volvo och behöver lite sömn. Han sover i en bäddsoffa. Ibland blir det en kastrull spagetti vi delar på. Det kommer en och annan vän, men jag lär aldrig känna någon av dem.
Bruno talar mycket bra svenska och han berättar om sitt liv. Tycker om att resa och se andra länder. Andra kulturer. Open-minded. Berättar att han ursprungligen är från Florens – Firenze. Varför han just valt Sverige som sitt nya hemland känner jag inte till.

På grammofonen sjunger Rita Pavone om La Partita di Pallone;

Perché perché
La domenica mi lasci sempre sola
Per andare a vedere la partita
Di pallone, perché, perché
Una volta non ci porti pure me
Chissá chissá
Se davvero vai a vedere la tua squadra
O se invece tu mi lasci con la scusa
Del pallone, chissá, chissá
Se mi dici una bugia o la veritá
Ma un giorno ti seguiró perché
Ho dei dubbi che non mi fan dormir
E se scoprir io potró
Che mi vuoi imbrogliar
Da mamma ritorneró

En flicka misstänker att hennes pojkvän inte alls går på fotbollsmatch på söndagar …

Det blir 70-tal. Jag bildar familj och våra vägar skiljs. I mitt yrkesverksamma liv inom sjukvården träffar jag på en man som också blir en vän. Ramon, han är läkare och kommer ursprungligen från Filippinerna. Är en mycket omtyckt läkare på våra vårdcentraler och han ansvarar för en av dem på Hisingen. Blir också chefsläkare för hela vårt ansvarsområde Hisingen. Eftersom han är mycket intresserad av den då nya tekniken att datorisera journaler m m är hans vårdcentral ett gott exempel på innovativ utveckling.
Förutom sin verksamhet inom den kommunala sjukvården har han också en smärtklinik där han är specialist på kinesisk medicinsk lära som t ex akupunktur som är en behandlingsmetod som har använts i årtusenden i Kina för att bota sjukdomar. Men det möter stort motstånd hos den sjukvård som då bedrivs i landet. En erfarenhet vi tidigare stött på så snart det kommer någonting helt nytt inom den traditionella skolmedicinen. Idag en behandlingsform som många andra.

Har förmånen att få vara praktikant hos Ramon på en vårdcentral och upplever att patienter verkligen uppskattar hans bemötande och kunnighet att fullfölja deras önskemål och sjukvårdsbehov. Inget lämnas åt slumpen. Han följer upp och är noggrann.
Jag är inte där för att recensera hans arbete, jag är där för att som administratör få en inblick i det vardagliga patientarbetet på vårdcentralerna.
Vi blir som sagt goda vänner och vi umgås på vår fritid. Ramon bjuder till middag i lägenheten på Karl Gustavsgatan! Vid tillfälle visar han fotografier över sina hemtrakter på Filippinerna och plötsligt ser jag ett bekant ansikte.
– Är inte det Bruno som sitter där med hunden? frågar jag Ramon.
Han tittar förvånat på mig och jag beskriver hur jag minns Bruno och det visar sig att det är samme Bruno vi talar om. De har levt tillsammans i många år. Jag känner dem båda. Vid olika tillfällen  träffar jag dem, men aldrig känt till att de har ett liv tillsammans. De lever växelvis i lägenheten på Karl Gustavsgatan i Göteborg och på en stor gård i Filippinerna. Vilket sammanträffande!

Åren går och Ramon flyttar tillbaka till sitt hemland och våra vägar skiljs. Här i Göteborg fortgår mitt liv med familjen och en allt äldre mamma som efter många år får en plats på äldreboende – Landala hus! Cirkeln är sluten. Hon kom till Landala på 30-talet. Några oroliga år följer då neddragning av platser inom äldreomsorgen sker inom kommunen. Vi blir allt äldre säger statistiken, men behovet av äldreboende sägs minska. En ekvation som inte går ihop för mig. Mamma avlider i mars 2013 vid en ålder av 94 år. Jag vill aldrig mer gå dit.

Vi kommer nu till påskhelgen i mars 2016. Jag får ett telefonsamtal från Landala hus. Ett äldreboende jag helst inte vill återvända till. Men nu är det dags att göra upp med det som varit. Någon behöver mig.
Åker omgående till Bruno som sedan några timmar ligger i dvala. Personalen säger att han tidigare på morgonen pratat – vad man förmodar – italienska och engelska blandat. Att han i ett omtöcknat tillstånd pratat med en ”Cissi”. Ingen av personalen förstår italienska och jag förmodar att han menat si, si – det vill säga, svarat ja, ja på deras frågor… Hans modersmål har återvänt till honom.

Jag talar tätt intill honom och säger på italienska att jag är med honom och tänker stanna. Att allt är väl och att han inte behöver känna oro. Han börjar ge tecken som om han vill svara mig, men det går inte fram. Han faller i djup sömn och jag håller hans ena hand. Stryker honom över pannan och han andas lugnt. Det går åtskilliga timmar och jag får tid att tänka igenom mitt liv, hans liv, våra oväntade möten. Hur jag sett hans namn plötsligt dyka upp på en tavla vid entrén till äldreboendet och jag säger till mamma att jag känner igen det namnet. Att jag ska ta mig till den våningen och hälsa på honom. Hur han känner igen mig och vi pratar gamla minnen. Han berättar och visar foton från sin ungdomstid och foton från Filippinerna. Jag berättar att jag känner Ramon, hans livskamrat. Hur outgrundliga är inte våra vägar i livet? Jag blir den som följer Bruno till läkare när personal inte hinner med. Håller honom sällskap till kvällsmaten serveras och jag beger mig hemåt. Tänker på hur ensam man kan bli i ett land man kommit till som ung och kanske inte längre har kvar sina kontakter med den ursprungliga familjen och släkten i Italien. Kunde de inte acceptera hans val av partner? Inte acceptera att han bröt traditioner som familjen följt i alla släktled? Skam?

Ringer till Filippinerna och Italien och meddelar läget. Att Bruno inte har många timmar kvar i livet och att jag finns på plats. De som får informationen blir upprörda. Inte så konstigt. Ingen har haft personlig kontakt med Bruno på länge. Det förflutna kommer ikapp.
Ramon meddelar att han kommer så snart som möjligt. De var ju trots allt livskamrater och nu är det läge att avsluta en lång relation.

Bruno somnar in för gott en kvart över ett,  natten till Påskafton 2016.

Astrid – min mamma!

Brunflo hotell
Brunflo hotell

När skördetiden är till ända för året och jäntan Astrid inte länge behövs för vallning av kor, smörkärning uppe på sommarvallen eller annat lagårdsjobb far hon till Brunflo hotell. Brunflo, den lilla jämtländska orten som ligger vid inre delen av Storsjöns sydligaste vik. Söder om Östersund ligger detta stationssamhälle där mängder av folk passerar – med tåg, buss, hästskjuts eller bil. I stationsbyggnaden alldeles intill hotellet bor stationsinspektorn, stationskarlen, banmästaren och banvakten.

Hotellet är en ståtlig byggnad om tre våningar och här ska Astrid arbeta tillsammans med en yngre kvinna, Anna Mox. Anna är några år äldre och har som mycket ung fött en liten dotter Anna har tur att som ogift kvinna få lämna sitt barn till egna föräldrar för att kunna försörja sig själv och dottern. Så ofta det bara går hälsar Astrid och Anna på hos den lilla dottern som växer upp i en liten stuga med mormor och morfar.

Astrid och Anna måste hjälpa till med allt som krävs för att hotellet och gästerna ska ha det bra. Det går åt mycket av råvaror och hotellet håller sig med egen gris- och kaninfarm. Nötkött levererades däremot från det intilliggande slakteriet. Dessutom finns bagarstuga, där de unga flickorna bakar bröd under sommar som vinter, höst som vår.

Det är källarmästare Näslund och hans hustru som äger hotellet och gör allt för att både personal och gäster skulle trivas och stanna så länge som möjligt. Källarmästaren är för övrigt den ende som sköter spritserveringen. Hustrun gör sitt till genom att tidigt varje morgon komma ner till köket och baka och fritera frasiga krustader till middagsgästerna!

Vid ena hörnet av hotellet ligger den separata ingången till ”Klassen”. Där serveras en enkel pilsner och ibland även köttbullar om så önskas. Berömt goda – och tillagade av kaninkött! Gubbarna slinker lätt in på denna tidens pub.

Astrid berättar att det finns en speciell herre i huset, en långtidsboende landsfiskal Lindberg, som ofta är ute på uppdrag av kungliga staten. Uppträder som åklagare, polismästare eller utmätningsman. Denne herre kunde vid tillfälle inte förlika sig vid tanken att den trevliga servitrisen Karin byts ut till en Britta, vilket resulterar i dåligt morgonhumör och efter högljudda protester får bara Astrid komma upp med frukostbrickan var morgon. Han tål bara inte Britta!

Många hotellgäster stannar inte bara länge, de återkommer årligen på genomresa. Särskilt återkommande är en grupp med barn. Döva barn. De kommer med tåget, övernattar på hotellet inför nästa etapp av sin resa och när dessa barn kommer blir det liv i huset. Barntramp med tjocka och hårda vinterskor hörs i alla trappor och det stojas rejält runt matserveringen i matsalen. Ett hörbart stoj som de själva aldrig skulle komma att höra . Hotellpersonalen och gäster älskar att det blir liv i bygget och barnen är varmt välkomna varje år.

Astrid har också en annan viktig uppgift – att först av alla komma upp för att koka gröt och kaffe. Eftersom Brunflo är en viktig järnvägsknut uppstår väntetider i samband med att tåg ska kunna mötas på samma spår. Det krävs ett stopp vid stationen och tågpersonalen får lite tid för tidig frukost. Serverad av Astrid på hotellet.

Karin är nu avdelad att sköta incheckning av gästerna, medan Astrid och Anna sköter det tunga jobbet med tvätt av hundratals lakan varje vecka, mangling, planering och inköp av förnödenheter, matlagning, diskning, städning, servering …
Gårdskarlen Emil sköter förutom alla göromål kring fastigheten även grisarnas väl och ve.
Han bor, liksom alla andra anställda på översta våningen, men ville inte släppa in någon på sitt rum. Astrid och Anna vet dock när det är dags att röja upp i hans rum och i smyg byter de ofta ut hans gråsmutsiga lakan. Emil är alltid lika överraskad och nöjd över resultatet.

I familjen Näslund ingår också en son. Av sina föräldrar mycket omhuldad son. Hans hårtvätt kräver mjukt vatten – vatten som innehåller lägra halt av kalk – som Astrid och Anna får hämta i hinkar hos byggmästare Nilsson. Gunnar är däremot mycket förtjust i alla sorters starka drycker, och tyvärr blir det hans öde. Mjukt vatten till trots! Källarmästaren – tillika pappan – kanske hade varit alltför generös i hotellets tradition att erbjuda snaps till maten?

En ledig vinterdag spänner Astrid på sig skidorna och stakar raskt iväg till Vålbacka. En tur på några kilometer till byn på andra sidan viken vid Storsjön. Där bor en äldre syster – Frida – med sin man Olle och lilla dottern Gullan. När systrarna suttit och pratat i flera timmar och vintermörkret fallit är det dags för Astrid att återvända till Brunflo och hotellet.
I becksvart mörker bestämmer hon sig för att gena över Storsjön. På andra sidan viken lyser det från husen i Brunflo. Det ljuset har hon tagit sikte på när hon plötsligt känner hur hon handlöst faller flera meter ner från ett stup. Ner mot Storsjön. Hon ligger stilla en stund och tackar sin lyckliga stjärna att isen räddat henne och efter att ha kravlat sig upp ur den tjocka snön, fortsätter hon mödosamt färden över isen. Mot ljusen i Brunflo.

Astrid tänker hela tiden på sin syster hon nyss besökt. Förstått att hennes äldre syster åter väntade barn och hon lovar att komma över till sommaren. Då det är dags att föda och Frida behöver allt tänkbar hjälp. Ett löfte som Astrid kommer att hålla.

Astrid, Anna, Karin och Emil
Astrid, Anna, Karin och Emil

Söndagsstek på begäran!

Astrid – nu snart 17 år – håller sitt löfte om att fara till Vålbacka för att vara behjälplig vid födseln av systerns andra barn. Det är söndagen den 26 juli 1936.

Den blivande pappan, Olle, sitter vid landsvägen och väntar otåligt på barnmorskan från Östersund. Idag är han ledig från arbetet på ortens stora tegelbruk.
Astrid, som nyss cyklat många kilometer, börjar med att elda på för fullt i spisen. Måste ha varmt vatten inför den stundande förlossningen. Och rena handdukar.
Fridas svärmor som bor i en annan del av huset blir alltmer nervös då hon inser att barnet är på väg, men hon håller sig undan och vill inte blanda sig i systrarnas förehavande i kök och storstuga. Frida ligger i födslovåndor. Tiden är inne.

Nästa gång svärmodern går ut på gården ser hon färska hjulspår i gruset som leder till sonens bostad. Saken är klar. Frida har fött en liten dotter och nu ska det firas tillsammans med släktingar. Astrid som just tagit farväl av barnmorskan uppmanas av svärmodern att omgående cykla till slaktar`ns – i Brunflo! En nog så tröttande uppgift denna tidiga söndag morgon.

Och Astrid cyklar så fort hon kan. Åter på den långa grusvägen till Brunflo och slakteriet. Tackolov till slaktaren hon brukar handlar hos för hotellets räkning.
Hon knackar försiktigt på dörren till slaktarens bostad – och tro det eller ej – iklädd pyjamas går han in i slakteriet och yxar till en bit kött som Astrid så försynt och ursäktande bett om!
Självklart att detta går an … ”har jäntan cyklat den långa vägen för att få tag på en bit kött att bjuda självaste släkten på, så är det inte mer än rätt att en sådan begäran skulle förverkligas!” Så tycker slaktaren.

Svettig far hon tillbaka med köttstycket på cykelns pakethållare. Svärmoderns önskan är uppfylld och till sin stora förvåning står den nyförlösta modern redan i köket! Tillsammans lagar de två systrarna en härlig söndagsstek till släktingarna. Olles släktingar!

Astrid Martina Eriksson
Astrid Martina f Sundberg 1919-2013

 

Astrids resa till Göteborg!

Under sommaren 1937 kommer ännu en fråga om hjälp från en äldre syster till Astrid. En syster som bor i Göteborg vill ha hjälp med passning av sin son. Sonen hade nu kommit hem – efter att ha tillbringat sitt första levnadsår på barnhem. Föräldrarna kan äntligen återförenas med sonen och dessutom kan paret gifta sig med varandra. Något som tidigare varit omöjligt då pappan till pojken var gift och att skilsmässan dragit ut på tiden.

Nu har pojkens mor blivit erbjuden ett arbete och behöver någon som snarast kan komma till undsättning. Den yngre systern Agnes uppe i Norrland verkar vara ett lämpligt val. Det tycker Agnes också, varpå hon omgående planerar sin avfärd mot Göteborg. Mellansystern Astrid tycker också det är en bra idé och bestämmer sig för att följa med till den stora staden. Så långt från den lilla byn Kläpp i Lökom och det lilla utbudet av arbete som erbjuds unga flickor. Unga flickor som nu klipper av sina långa flätor, syr lite moderna klänningar och tycker att det är en spännande värld där ute som väntar.

”Jag kan faktiskt sätta stopp för det hela”, säger flickornas mamma Anna som oroad hör flickorna fnissa och smussla uppe på vindsrummet.
”Vad nu då”, undrar flickorna. ”Bryr hon sig verkligen om oss?
En fråga som de ofta återkommer till som vuxna. Mamma Anna måste väl ha fått nog av alla ungar som fötts i huset?

Men nu packar de två systrarna en spånkorg med sina få tillhörigheter och ska bege sig till tågstationen för pollettering av bagaget – destination Göteborg!

Systrarna lyfter upp spånkorgen på skottkärran och kör ner den för backen till stora landsvägen. En granne – bonden Bohman – ser nyfiket efter flickorna och ropar högt; ”Vart ska dä bäre hän?” Och vid svaret han får skrockar han missbelåtet att ”dä kömme ni int å trives!”

Den 15 september 1937 avgår tåget med den då 16-åriga Agnes ombord. Astrid väljer att vänta ett par dagar och tar sina första steg på Göteborgs Centralstation den 21 september 1937. Exakt på sin 18-årsdag!

Storasystern som bett lillasyster komma får tyvärr inte det utlovade arbetet, så det blir till att söka plats i annan familj. Ett litet rum väntar på Agnes vid Furuplatsen i Landala-Egnahem. Men gubben Bohman där hemma i byn får rätt. Hemlängtan blir för stor för den unga flickan – hon återvänder hem!
Astrid däremot blir barnskötare på Molinsgatan, hos familjen Hjalmar och Ingrid Lind. De har två barn som hon följer till parker och lekplatser kring Vasakyrkan.

När familjen Lind väntar barn nummer tre tycker Astrid att det är nog med barnen Björn och Berit och säger därför upp sig under förvändningen att hon ska återvända till hemtrakterna i Norrland. Familjen är förtvivlad. Inga mutor hjälper alls …
Allt är en nödlögn. Astrid börjar arbeta på Kaffestugan i Gullbergsvass. Dit kommer många arbetare från verkstäder och fabriker i området och inte minst yrkeschaufförer. Här rastas med rejäla smörgåsar och kaffe.

En dag kliver en stilig herre in på Kaffestugan och ber om ett paket cigaretter. Astrid tar ett paket och lägger på disken, tar emot pengarna och vände bort sitt ansikte. Hon skäms! Det är Hjalmar Lind – hennes tidigare arbetsgivare! Och inte har hon åkt tillbaka till Norrland heller! Men ingen av dem kommenterade situationen, båda verka bli lika överraskade. Märkligt, han har aldrig stannat till här förut, förklarade ägaren Selma. Hit kommer bara stammisar!  Astrid blir tillsagd av Selma att alltid bjuda den lille grå mannen på kaffet. Han som dagligen kommer tyst och stilla, dricker sitt kaffe, lyfter sin fiollåda och smyger iväg. Han lägger dock pengar – 15 öre – på bordet var gång. Ett riktigt original!

En annan stammis är desto mer pratsam. Hans namn är Erik och efter mycket tjat ger Astrid vika för hans inbjudan att ta en tur i hans fina bil. En betydligt äldre man, men ack så förtjusande, och snart bor de ihop i Landala.
Så bildas familjen Eriksson och på Landala Långgatan föds tre barn under åren 1942-47.

En sommardag under mycket tidigt 1950-tal flyttar Astrid till Guldheden. Ensam med de tre små barnen. Där blir hon kvar i närmare sextio år. Då går sista flyttlasset till äldreboendet Landala Hus. Cirkeln är sluten.

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑