JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Kläpp

Det gick rakt in i hjärtat…

Yngve Sundberg

Helt otroligt. Det är någon mening med att jag som göteborgare hoppar in i en grupp för Sollefteå, gör ett inlägg och får en respons långt över förväntan… men detta var nog det roligaste, trevligaste och mest överraskande!

Hej Maya!

Du känner inte mig, men jag kände ett behov att höra av mig.

Hör här:

För några veckor sedan var jag på en gruppresa till Frankrike. Vi var 24 st personer (till en början okända för varandra) som cyklade runt i Provence och besökte vingårdar och annat. Cykelturerna tog oss genom vinodlingar från by till by. Hade vi tur så fanns det pool vid hotellen vi stannade vid. Vid ett ställe samlades alla vid poolen för ett eftermiddagsdopp. Jag satte ned foten i vattnet och konstaterade högt att det var ”fan lika kallt som i Ångermanälven”. Sen dök jag i. En i cykelgänget ville veta mer om min kommentar om älven så jag berättade att farsan kom därifrån och jag själv bott och tillbringat delar av min barndom i Sollefteå. Det finns väl ingen som vet var Kläpp i Lökom är för något eller vart det ligger tänkte jag, men det visade sig att hennes pappa också var därifrån. Så jag berättade lite om min farfar och farmor som bodde i torpet en bit upp i backen från röda ladan. Hon ringde senare på kvällen upp sin mamma som kunde berätta att hon kom ihåg den gamla gumman som bodde där. – Hur stor är sannolikheten för att man ska träffa på någon som härstammar från Kläpp på en vinodling i Provence?

Vi beslöt att hålla kontakten ifall något nytt skulle dyka upp eftersom jag inte vet så mycket den här sidan av min släkt.

Idag messade hon mig din berättelse om Kläpp så jag skaffade mig ett Facebook-konto, som jag tidigare försökt att hålla mig ifrån, för att kunna läsa vidare vad du skriver. Hon heter förresten Siv Vestman och hennes pappa bodde på andra sidan landsvägen.

Fantastiska och målande skildringar och berättelser som jag helt fängslas av och lever mig in i. Jag känner inte till så mycket om Axel och Anna Sundberg som är min farfar och farmor. Jag vet ännu mindre om alla deras äldre barn – fastrar och farbröder. Axel har jag egentligen inte alls något minne av – kanske att han låg på kökssoffan och vilade. Själv var jag möjligtvis 4-5 år. Vet inte heller riktigt när han gick bort. Farmor träffade jag däremot fler gånger. Sista gången var när hon bodde på ålderdomshemmet. Hon gick bort kort därefter vill jag minnas. Dessförinnan kom hon vid några tillfällen till min faster och farbror som hade kollo vid Nipvallen i Sollefteå. Jag tillbringade många somrar där med dem. Iris och Arnold Magnusson. När pappa gick bort blev de som mina extra föräldrar. De hade ju inga egna barn. Jag har också träffat min faster Agnes vid några tillfällen. Hon bodde inte så långt därifrån. Även min kusin Bert Andersson, backhopparen, har jag träffat. Han var dock så pass mycket äldre än jag så det fanns inget incitament för att hålla kontakten. Han hade ju redan familj och barn som var några år yngre än jag. Själv var jag kanske 13 år vid det tillfället.

Vi bodde ett tag i Nyland där vi hyrde ett hus av en bror till pappa. Kommer inte riktigt ihåg hans namn men han var gift med en P (hon var visst inte så snäll mot min mamma).

Min bror föddes i det huset 1957 medans jag stod i spjälsängen och sög på tummen.

Det var ju tuffa tider där vid senare hälften av 50-talet.

Pappa var arbetslös långa perioder och vi hade det knapert.

Han fick dock till slut jobb hos Skånska Cementgjuteriet och fick bygga broar runt om i landet. Familjen flyttade med till varje brobygge.

1963 flyttade vi till Södertälje när motorvägsbron över kanalen skulle byggas. Pappa var Verkmästare på det bygget men han fick aldrig se bron bli klar då han omkom vid en olycka på arbetsplatsen.

Min pappa hette Yngve och han blev endast 32 år. Själv hade jag precis börjat 1:a klass och förstod egentligen inte riktigt vad som hade hänt. Mitt minne av honom börjar också blekna. Familjen blev kvar i Södertälje efter det.

Ja, det här blev kanske lite långt och mycket på en gång.

Min mamma har släktforskat på sin sida så där vet jag en hel del. Däremot finns alltför många blanka sidor om Sundbergs i Kläpp.

Men som jag förstår så är du och jag kusiner. Har alltid undrat hur många som finns kvar i släkten.

Hoppas du har orkat ta dig igenom allt detta. Vore roligt att få höra av dig. Hälsningar S

Är det inte ett mirakel… så säg. Så knöts då äntligen de trådar ihop som vi båda haft till torpet i Kläpp, Lökom. Våra föräldrar var syskon och det känns som att brevet jag skrev till mormor, och som jag publicerade här för ett tag sedan, nu äntligen har fått ett slags gensvar. Pusselbitar faller på plats i våra liv.

Morfars kökssoffa

Den står alltid vid samma vägg därhemma i köket hos mormor och morfar.
Jag vet inte om den alltid varit blå, men nu är den det. Morfar Axel är en gammal skogsarbetare och som sådan sliter han hela sitt liv. År ut och år in – oavsett nödår eller goda år. Sommar som vinter. Under veckorna bor han i sin skogskoja och mormor skickar förning – ibland med några av barnen – så han kan klara sig tills han kom hem igen.

Morfars enda sällskap är hästen. Pontus. Den store ardennern som kunde skrämma livet ur den som stod i vägen för hans framfart, ty inte stannar den hästen för något som står i hans väg. Inte finns det heller en traktor som kan ta sig fram på de trånga och otillgängliga stigar som leder fram till marker där morfar ska avverka skog – hästen tar sin egen väg och utan hästen är skogsarbetet omöjligt. För morfars del blir hästen aldrig överflödig, traktorer och lastbilar till trots. Han ser till att hästen, efter avverkningen, drar timmerstockarna genom djupa skogar och ner till älven för vidare transport till sågverket.

Nu är det vinter 1958 och jag tror att morfar som pensionär har det lite långtråkigt. Visst finns mormor till hands, men nog saknar han ljudet från klockorna som satt på en skakel och som hördes lång väg när han kom med lasset. Han tar en promenad ned mot byn efter att ha skottat fram en gång till stora vägen. Och eftersom vattnet frusit i ledningen till stugan får han hämta vatten hos grannen som hjälper till med att ösa ner några liter i rymlig gammal mjölkkanna. Sedan drar morfar hem kannan på kälken – hem till mormor!

Morfar hämtar vatten

Efter middagsmaten är det dags för morfar att vila – på kökssoffan! Då kan mormor läsa dagstidningen och gå genom posten hon hämtat nere vid postlådan. På sparkstöttingen far hon snabbt och vant den dagliga turen och hälsar gärna på grannar hon möter.

Ingen tar morfars plats på soffan om han är hemma. Den är hans! Och där kan han sitta och pyssla med något som ska lagas eller ses över. Mormor läser dagstidningen högt eller berättar om vad som hänt på byn. Kanske hängde det en lapp nere vid tallen om något viktigt som ska komma att hända. Tallen är mötesplatsen för allt. Förr i tiden stämde unga träffar där – ”Vi ses vid tallen.”
Inte för att jag tror morfar lyssnar så värst mycket från sin position på soffan. Men det är säkert rogivande att höra mormor Annas röst … ZZZZZzzzzzzzz

Morfar vilar i sin soffa

Så snart han tagit sin middagsslummer stoppar mormor in ännu ett vedträ i spisen och sätter på kaffepannan. Snart sprider sig doften av nykokt kaffe även till morfars näsborrar! Morfar dricker på fat och bestämmer sig för att fixa en knapp som saknas i en byxa och tar fram nål och tråd – hans stora händer verkar enorma i sällskap med en liten ynka synål och tråd …

Nål och tråd
Bengt i Lökom

Nu befinner jag mig vid stugan och det är långt in på 2000-talet. Bengt har tagit över ”Sundbergs” som huset än idag kallas – han står och funderar på den blivande altanen. Där morfar hade sin lilla farstu. Men nu är det andra tider och det krävs lite mer yta att njuta varma sommarkvällar på.

Jag frågar Bengt hur det går med renoveringen av ”Sundbergs”.
– Jo, det går bra, men det är en sak jag har funderat över. Här finns en hel del möbler och prylar kvar från din morfar, men vi tog med oss kökssoffan till Stockholm och vet du – vi kan inte ha den inne! Jag tänkte den kunde vara en trevlig gavel till våra sängar därhemma, men en natt vaknar jag … och då står han där! Din morfar Axel. Han står så nära så att jag kan se håren på hans armar och han tittar på mig!

Efter det flyttar jag soffan till ett annat rum. Men det bär sig bättre än att en nattgäst kommer sömnig upp en morgon och berättar att han inte fått en blund på hela natten. Han har sett en storvuxen man stå vid sängen … och blir så rädd att han inte vågar somna igen!

– Jaha, säger jag. Det är nog bäst att köra tillbaka soffan. Den ska stå utefter ena köksväggen, det är morfars plats! Tror han slutade sina dagar där och då flyttar man inte iväg soffan. Morfars kökssoffa!
När jag tittar upp på Bengt ser jag tårar i hans ögon.

– Visst är det något speciellt med Axel och hans blåa soffa? säger han lågt.

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑