Månkan på Avalon

Minns hur vi far genom Toscanas böljande kullar och vi skrattar från första timman – till den sista! I nästan två veckor kamperar vi tillsammans på hotellrum, restauranger, stadsvandringar, stilla stunder i skuggan med ett glas vin. Pizza sista kvällen på Piazza Campo de´ Fiori. Vi tar med oss professor Hjördis från Stockholm som reser ensam i vårt sällskap. Vi går i mörkret och tittar på Santa Brigida – kyrkan som är tillägnad vår svenska Heliga Birgitta! Vi har under resans gång besökt kyrkor, kloster, vingårdar, mängder av historiska platser.
Vi gör uppehåll runt om i Toscana och bor på olika hotell och var kväll ångar du dina linnekänningar – de ska bli släta! Men det blir aldrig tillfälle att använda någon av dem.

Var morgon går du upp en timma före mig och kommer oftast en kvart efter mig till frukost!
När ditt badrum blir stökigt går du över till mitt.
Vi skrattar åt alla ”relationsproblem” som uppstår bland par som efter några dagar går varandra på nerverna. Vi summerar varje kväll vad dagen har fört med sig. Våra fötter är svullna av allt vandrande och den ökande sommarvärmen.

Vår Italienresa startar en majdag från Landvetter. Så uppspelta och förväntansfulla är vi, att vi båda glömmer våra kameror. Jag köper engångskamera på flygplatsen. 2-pack! Det blir alldeles utmärkta foton. Hemresan sker från Rom den 2 juni – Italiens nationaldag – och vi väcks klockan fyra på morgonen för att bussas till en annan flygplats än den som planerats.

Vi delar intresset om historien kring den heliga Birgitta. Jag gör en liten tavla med hennes porträtt och med orden: ”Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.”
Du far till Vadstena för att vara tyst i några dagar … jag undrar hur det ska gå till. Så nära till skratt, så nära till tårar.

Vår vänskap har egentligen sin början som kollegor under några år – och varje eftermiddag kommer du med en ”övertidsbanan” eftersom jag ofta stannar lite längre då belastningen är extremt hög inom ”mitt” projektet . Vi är varandras stöd under bistra tider.

Du gör efterforskningar vad gäller din biologiske far – och du finner honom. Han vårdas under en period i rummet intill min svärfar – på ett stort sjukhus i regionen. Märkligt sammanträffande! Han vill inte riktigt ta emot din hjälp, men du ger dig inte. Han kapitulerar. Ni får ett fint avslut. Hur modig är du inte?

Vi kallas rutinmässigt till mottagning för mammografi – vi går samtidigt.
Jag får snart besked om att allt stod väl till.
Du får inget svar inom rimlig tid, så du får själv leta upp provsvaret.
Då är det för sent. Du är drabbad …

Älskade Monica, du är trots allt vid gott mod och det ser ut som du kommer att klara den långa behandlingen. Att du ska bli friskförklarad. Vi skojar om din peruk som är så lik ditt eget hår att man knappast kan ana …
Du har alltid nya projekt därhemma – som att renovera köket, fixa balkongen, plantera i trädgården, göra nya resor.
Du talar så stolt om dina söner. Du får en blå linneklänning av mig att bära på ett kommande bröllop. Du provar den på en restaurangs toalett – när vi kommer ut igen upptäcker vi att det är på herrarnas toalett! Men klänningen sitter perfekt på dig!
Du talar så varmt om dina barnbarn. Så efterlängtade.

Pensionen är snart inom synhåll och du engagerar dig ideellt inom en turistförening. Du är pigg och glad när vi träffas en junidag för gemensam lunch på Avalon – jag tar en bild av dig. Du ska snart ut på långresa – till Indien.
Vi hörs inte av förrän du kommit hem och då mår du illa.

Snart förstår vi alla att du förlorat kampen.
En tidig septemberdag talas vi vid i telefonen: ”Jag skriver upp att du har ringt, säger du dröjande. Jag har så dåligt minne. Maya, detta är för jävligt! Jag kommer inte att leva länge till …”

Sönerna meddelar tid för begravning.

Jag tittar på en suddig bild jag tog med mobilen – vid lunchen på Avalon. Du skrattar, som vanligt.
Min sista bild är tagen hösten 2013. Fylld av tårar.

Tack Månkan!

Partille Månkan
Monica Lilja, min ”Månkan”