JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Heliga Birgitta

Vår heliga Birgitta i Rom

Heliga Birgitta i sitt vita hustrudok.
Bild från altarsåpet i Skellefteå kyrka från 1400-talet.

Är på ett novemberbesök i Rom. Det rustas för jul och glittrande girlanger monteras högt över våra huvud. Under ett oväntat ösregn springer vi in i en port för att söka skydd. Det visar sig snart att vi står vid porten till en kyrka. Sankta Birgittas hus och kyrka! Vi tar oss försiktigt in och en högmässa är strax påbörjad. Blickarna dras till en fantastisk arkitektur. Santa Brigida tillhör församlingen San Lorenzo in Damaso i Rom.

Historien berättar att en av Birgittas vänner i Rom var Fancisca Papazura. Hon gav Birgitta rum i sitt hus vid Campo de Fiori. Under större delen av sina år i Rom bodde Birgitta i detta hus vid Piazza Farnese. Det var här hon dog den 23 juli 1373.
Huset skänktes efter hennes död till Vadstena kloster, som gjorde det till ett härbärge för svenska pilgrimer. Sedan 1931 disponeras huset, Casa di Brigida, åter av Birgittasystrarna som driver ett ekumeniskt gästhem här.

Efter mässan tar vi oss åter ut på Piazza Farnese och regnet tycks ha upphört. Det är läge för en värmande cappuccini…

I Dick Harrison publikation i Sv D den 26 augusti 2015 får vi följa den heliga Birgittas återfärd från Rom till Sverige och Vadstena:

”När Birgitta avled den 23 juli 1373 var sonen Birger och dottern Katarina närvarande i Rom. Dessa fick ansvar för att hennes kroppsliga kvarlevor erhöll en god begravning. Till en början, den 27 juli, förde man kroppen till kyrkan San Lorenzo in Panisperna, där den lades i en träkista som förseglades och sattes i en gammal romersk marmorsarkofag. Meningen var att Birgittas lik därefter skulle föras hem till klostret i Vadstena.

När kistan öppnades visade det sig – enligt ett vittnesmål i kanonisationsakterna – att allt det döda köttet på Birgitta hade försvunnit utan förruttnelse. Endast benen återstod efter miraklet, varför man inte behövde genomföra en skelettering, det vill säga koka liket i vatten med välluktande örter i syfte att skilja kött från ben. Vad som verkligen hade inträffat lär vi aldrig få veta, men ytterst få forskare tror i dag något annat än att det mirakulösa fyndet hade föregåtts av just skelettering.

Klarissystrarna i San Lorenzo in Panisperna fick behålla några reliker av skelettet, bland annat ett lårben och en ryggkota. Sedan respass ordnats inleddes färden mot hemlandet den 2 december 1373 under ledning av Birger och Katarina. I sällskapet fanns ett tjugotal människor.

Resan tog hela sju månader att genomföra. Orsaken till att det gick så långsamt var att det snarare rörde sig om en noggrant planerad procession än om en enkel vandring. Färden avbröts ständigt av uppehåll på orter där folkskaror, såväl lekmän som präster och munkar, önskade komma den ryktbara kvinnan nära.

Var processionen än anlände tog följets medlemmar tillfället i akt att berätta om Birgittas liv, läsa texter hon författat och fira mässor. Birgittas kvarlevor, vilka i egenskap av stöldbegärliga reliker måste noga bevakas under hela resan, låstes in i en järnbeslagen kista som ännu kan beskådas på klostermuseet i Vadstena.

Från Rom färdades följet tvärs över Apenninerna till Ancona, Rimini och Ravenna. I mars 1374 korsade följet Alperna och fortsatte genom Österrike, Mähren, Schlesien, Polen och Västpreussen. I maj var de framme i Danzig, varifrån färden gick vidare över havet.

Den första plats Sverige som skeppet med Birgittas kvarlevor lade till vid var Sikavarp på Ölands östkust, idag känt som Kapelludden. Hit anlände följet den 28 maj.

Därefter bars kistan tvärs över Öland och längs västkusten söderut till Kyrkhamn. Uppenbarligen gjorde följet en stor omväg istället för att fortsätta direkt till Söderköping. Det senare hade varit det självklara valet om man önskade ta sig fram fort, men syftet var snarare att täcka så stora delar av Linköpings biskopsdöme som möjligt. Alltså fick det ta tid.

Från Kyrkhamn for Birgittaföljet över Kalmarsund och fortsatte med båtar norrut längs den svenska östkusten. Förmodligen lade man till i hamnar om nätterna, bland annat i Kalmar, varvid kistan fördes in i närmaste kyrka för temporär förvaring.

Slutligen nåddes Stegeborg vid Slätbaken och staden Söderköping, där Birgittas kvarlevor troligen vilade en tid i Sankt Laurentii kyrka. Relikerna fördes därefter vidare genom Linköping och Skänninge till Vadstena, som nåddes den 4 juli 1374.”

I mitt minne hör jag hennes bön: Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den …

Älskade Månkan – vad jag saknar dig!

Månkan på Avalon

Minns hur vi far genom Toscanas böljande kullar och vi skrattar från första timman – till den sista! I nästan två veckor kamperar vi tillsammans på hotellrum, restauranger, stadsvandringar, stilla stunder i skuggan med ett glas vin. Pizza sista kvällen på Piazza Campo de´ Fiori. Vi tar med oss professor Hjördis från Stockholm som reser ensam i vårt sällskap. Vi går i mörkret och tittar på Santa Brigida – kyrkan som är tillägnad vår svenska Heliga Birgitta! Vi har under resans gång besökt kyrkor, kloster, vingårdar, mängder av historiska platser.
Vi gör uppehåll runt om i Toscana och bor på olika hotell och var kväll ångar du dina linnekänningar – de ska bli släta! Men det blir aldrig tillfälle att använda någon av dem.

Var morgon går du upp en timma före mig och kommer oftast en kvart efter mig till frukost!
När ditt badrum blir stökigt går du över till mitt.
Vi skrattar åt alla ”relationsproblem” som uppstår bland par som efter några dagar går varandra på nerverna. Vi summerar varje kväll vad dagen har fört med sig. Våra fötter är svullna av allt vandrande och den ökande sommarvärmen.

Vår Italienresa startar en majdag från Landvetter. Så uppspelta och förväntansfulla är vi, att vi båda glömmer våra kameror. Jag köper engångskamera på flygplatsen. 2-pack! Det blir alldeles utmärkta foton. Hemresan sker från Rom den 2 juni – Italiens nationaldag – och vi väcks klockan fyra på morgonen för att bussas till en annan flygplats än den som planerats.

Vi delar intresset om historien kring den heliga Birgitta. Jag gör en liten tavla med hennes porträtt och med orden: ”Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.”
Du far till Vadstena för att vara tyst i några dagar … jag undrar hur det ska gå till. Så nära till skratt, så nära till tårar.

Vår vänskap har egentligen sin början som kollegor under några år – och varje eftermiddag kommer du med en ”övertidsbanan” eftersom jag ofta stannar lite längre då belastningen är extremt hög inom ”mitt” projektet . Vi är varandras stöd under bistra tider.

Du gör efterforskningar vad gäller din biologiske far – och du finner honom. Han vårdas under en period i rummet intill min svärfar – på ett stort sjukhus i regionen. Märkligt sammanträffande! Han vill inte riktigt ta emot din hjälp, men du ger dig inte. Han kapitulerar. Ni får ett fint avslut. Hur modig är du inte?

Vi kallas rutinmässigt till mottagning för mammografi – vi går samtidigt.
Jag får snart besked om att allt stod väl till.
Du får inget svar inom rimlig tid, så du får själv leta upp provsvaret.
Då är det för sent. Du är drabbad …

Älskade Monica, du är trots allt vid gott mod och det ser ut som du kommer att klara den långa behandlingen. Att du ska bli friskförklarad. Vi skojar om din peruk som är så lik ditt eget hår att man knappast kan ana …
Du har alltid nya projekt därhemma – som att renovera köket, fixa balkongen, plantera i trädgården, göra nya resor.
Du talar så stolt om dina söner. Du får en blå linneklänning av mig att bära på ett kommande bröllop. Du provar den på en restaurangs toalett – när vi kommer ut igen upptäcker vi att det är på herrarnas toalett! Men klänningen sitter perfekt på dig!
Du talar så varmt om dina barnbarn. Så efterlängtade.

Pensionen är snart inom synhåll och du engagerar dig ideellt inom en turistförening. Du är pigg och glad när vi träffas en junidag för gemensam lunch på Avalon – jag tar en bild av dig. Du ska snart ut på långresa – till Indien.
Vi hörs inte av förrän du kommit hem och då mår du illa.

Snart förstår vi alla att du förlorat kampen.
En tidig septemberdag talas vi vid i telefonen: ”Jag skriver upp att du har ringt, säger du dröjande. Jag har så dåligt minne. Maya, detta är för jävligt! Jag kommer inte att leva länge till …”

Sönerna meddelar tid för begravning.

Jag tittar på en suddig bild jag tog med mobilen – vid lunchen på Avalon. Du skrattar, som vanligt.
Min sista bild är tagen hösten 2013. Fylld av tårar.

Tack Månkan!

Partille Månkan
Monica Lilja, min ”Månkan”

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑