JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Haga

En oktoberdag i mitt liv

Landala Långgatan 19

Väckarklockan ringer halv åtta. Hinner värma vatten till mitt kaffe. Intages med några skorpor med smör på. Prick åtta står jag i tvättstugan. En maskin för vitt, en maskin för kulört. Tar åter hissen från källaren och har nu en timmas respit till nästa besök i tvättstugan. Eller ”brygghus” som jag ofta hörde som barn.

Minns doften av nytvättat. Har tidigare haft egen tvättmaskin. Idag är ”min tid” bokad i husets gemensamma tvättstuga – nere på källarplanet. Mellan klockan 8 och 12.

Under timman av väntan funderar jag över begreppet ”brygghus”. Skriver ner några rader i en facebookgrupp, med inriktning på stadens historia. Det kommer att handla om Landala och andra gamla kvarter där det fanns brygghus i källare eller i särskilt hus på gården. Mitt minne om hur tant Annie, som bodde kvar länge på Landala Långgatan, gick omkring i gummistövlar när det var hennes dag att koka tvätten i stort kar. Rörde runt med en stor trästav. Dörren till brygghuset stod öppen och det ångade ut på gården. Det doftade såpa. Tvätten hängdes över långa linor på innergården. Soptunnor stod intill. Min mamma hjälpte henne ibland.

Mamma tog själv alltid på sig bottiner när hon gick till tvättstugan i det moderna Guldheden. Kanske av gammal vana. De första åren vi bodde där var det stora tvättkaret eluppvärmt. Men samma procedur som i Landala. Sköljde i stort kar med iskallt vatten som hon spolade ur en slang.

Efter många år blev det tvättmaskiner. Vilken lyx! Jag har tillgång till bostadshusets två maskiner i källaren och inte en droppe vatten kräver bottiner eller stövlar. Torktumlare och torkrum underlättar en hel del. Minns än idag doften av nytvättade lakan och handdukar. Inget syntetiskt sköljmedel!

Plockar fram en bild från Landala Långgatan 19. Där är jag född. Yngst av tre syskon. Då fanns en pappa med. När vi flyttar till Guldheden är mamma ensamstående med oss barn.

Nu är det dags för mig att slänga in lakan och handdukar i torktumlaren. Andra plagg hängs upp på linor i torkrummet. På väggen vrids ett tidur för värmefläkten och ytterligare en timma läggs till tvättproceduren.

Eftermiddagen förbereds och ett möte i Haga väntar. Åker i god tid i mot Linnégatan. Hoppar på spårvagn 1 – den vita vagnen – och går av vid Prinsgatan. Genar över spårvägen och tittar in på Emmaus. Älskar denna butik som erbjuder retro, modern, gammalmodigt, antikt, böcker, porslin, pryttlar och kläder. Kläder i massor. Dagens fynd blev små kakelplattor. Motiven är bl a ostindiska skepp, väderkvarnar, ryttare. Associerar omgående till Svenska Ostindiska Kompaniet och ”Javanen”. Plattorna är förpackade som chokladpraliner i en ask!

Går vidare in i Haga. Passerar Mellangatan 9, uppfört år 1864 och som en gång inrymde ungkarlshotellet Labor. Ett hus som undkom rivningarna i Haga, idag renoverat och ombyggt till fina bostäder. Kommenterar förundrad, inför en kvinna som kommer ut porten – om sättningar som böjer träfasaden utan att spricka. Kvinnan väser dock: ”Jag är brevbärare här och skiter i hur huset ser ut!”

Antalet lunchgäster i Haga börjar avta och jag slår mig ner vid en uteservering. Hinner studera det intilliggande tegelhuset som förvaltas av Robert Dicksonska stiftelsen. Arbetarebostäder i kv Fänriken, ritade av arkitekt A W Edelsvärd och ståd inflyttningsklara i oktober 1860. Ett önskeboende.

Noterar några rader på baksidan av ett kvitto och hör en vänlig röst: ”Är du Maya?” Ett par timmars trevlig samvaro – med mycket prat och skratt – till kaffe och kärleksmums avslutas en eftermiddag som jag aldrig kommer att glömma. Mycket av mitt liv har passerat revy denna lördag i oktober 2018. Hoppas Nenne Jacobson Granath gör ett bra urval!

Det ska bli ett inslag i G-P.

Hagabadet – Historien om huset

Hagabadet – foto: White Ark.

Får en förfrågan via en Facebookgrupp om jag känner till hur Hagabadet kommit till i sin nuvarande skepnad. Det är journalisten och författaren Louise Hamilton som frågar. Hon har planer på att skriva en bok om ”Mat och motion för mogna 60+”. Där ingår också inslag om just Hagabadet. Berättar för henne att jag, som närstående till en av projektmedverkande i upprustningen av Hagabadet under 90-talet, kan rekommendera ett samtal med Thomas Samuelsson. Så blev det. Och jag fick efter ett tag följande intressanta historia från Louise;

Egentligen var det meningen att huset skulle rivas. Under ”saneringsperioden” för Göteborg presenterades plan efter plan över Haga, och i ett efter ett markerades det gamla badhuset för rivning. Liksom nästan alla andra hus – enda undantaget var Dicksonska folkbiblioteket, det var ingen som ville riva. Men det gamla badhuset levde farligt.

Det hade stått där sedan 1876. Det var en tid då industrialismen kom till Göteborg, och med den kom en växande befolkning. Hamnen var full av fartyg som kom och for, de skulle lastas och lossas. Nya fartyg behövdes, varven växte fram. Mekaniska verkstäder, sockerbruk och bryggerier byggdes upp. Det eldades med kol överallt, i smedjor och bruk. Stadens befolkning mångdubblades, och arbetarna bosatte sig nära jobben. Sjömännen bodde i Masthugget, sockerbruksarbetarna i det välordnade brukssamhället i Klippan, hamnarbetare och järnbärare bosatte sig i Haga. Där bodde man trångt, där var mörkt, instängt och fuktigt. Och inte hade arbetarna badrum, det var bara fint folk som hade, i helt andra kvarter.

Köpmannen Sven Renström var en förmögen man, när han dog 1869. Han hade skapat sin förmögenhet på handel och var betrodd i staden, satt i fullmäktige och styrelser. Han testamenterade en och en halv miljon kronor till Göteborgs stad. Pengarna skulle användas till ”välgörenhetsinrättningar av alla slag, mer kostsamma anstalter för befordran av snyggheten, sundheten och hälsovården, undervisningsansalter” bland annat. Det var nu inget konstigt med det. I Göteborg stod förmögna köpmän från familjer som Sahlgren, Chalmers och Ekman för både sjukhus, skolor och bibliotek. Och visst behövdes badhus i den växande industristaden.

I november 1869 lade jur kand A Philipsson en motion i Göteborgs stadsfullmäktige att man måtte använda en del av pengarna i den renströmska fonden till att bygga ett badhus. Det skulle även innehålla en tvättinrättning, där ”obemedlade personer, emot ringa afgifter, kunna erhålla gång- och sänglinnepersedlar tvättade”. Efter utredning beslöts att badhuset skulle ligga i Haga, och man samrådde med föreståndaren för Stockholms badinrättning, läkaren och professorn C. Curman som var specialiserad på bad, om hur det hela skulle inrättas. Den 8 december 1876 stod badhuset färdigt, med badavdelningar för män och kvinnor, med första och andra klass bad, och en för tiden modern tvättinrättning. Det byggdes fler Renströmska badhus i andra arbetarområden. Ett i Majorna. Ett i Lundby, på Hisingen. Ett i Olskroken, det låg där påfarten till motorvägen liggen nu.

Badhuset i Haga brann år 1903. Det byggdes upp igen och fick då sin karaktäristiska bassäng med sin ovala djupdel, ”ägget”.  Detta blev stadens simhall, här lärde sid barnen simma, och här tränade tävlingssimmare och simhoppare för deltagande i olympiska spel. Men kraven på simhallen växte, och efter många och långa diskussioner beslöts att ett nytt badhus och en ny simhall skulle byggas. År 1956 stod Valhallabadet färdigt och Renströmska badet i Haga stängdes.  

I närmare 40 år stod huset herrelöst. Och in flyttade allehanda verksamheter, som fick hyra lokaler billigt av stan, som ändå ägde fastigheten. Föreningar. Små mekaniska verkstäder. En galvaniseringsfirma använde bassängen till syrabad. En hattmodist höll till på övre våningen. Bassängen täcktes över och användes som scen, som teater, som replokal för musiker, som svartklubb. Tiden gick, och huset förföll.

Runt omkring pågick diskussionen om vad som skulle hända med hela stadsdelen, Haga. Riva och bygga nytt? Restaurera de gamla husen? Vissa hus och kvarter revs, men det fanns ingen fungerande plan, så det blev tomma ytor, sår i stadsbilden. Inte förrän på 80-talet började renoveringen av Haga. Kvarteren delades upp mellan de kommunala bostadsbolagen, HSB anvisades vissa, några hus revs och andra renoverades. Men ingenting hände med badhuset. Kanske skulle det rivas i alla fall?

Då kom Thomas Samuelsson.

Det var 1992. Han passerade huset och stötte ihop med en kompis, och frågade vad han gjorde där.

– Jag inventerar huset, sa kompisen. Jag vet inte om det ska rivas, men det ska bli äldreboende. 

Äldreboende, tänkte Thomas. Kanske inte. Det skulle ju vara ett bad, ett hälsans hus. Och där och då började Hagabadets nya liv. Thomas Samuelsson hade egentligen inte med saken att göra, han höll på med bygget av Handelshögskolan. Men han hade varit projektledare för restaureringen av den västra delen av Haga som anställd på kommunala bostadsföretaget Poseidon. Han hade som målsättning att rädda vad som räddas kunde, och bevara en arbetarstadsdel med stämning och miljö – här hade folk bott och verkat i ett par hundra år, det var värt att minnas hur de hade det, menade han. Han hade rest runt i landet på jakt efter enkupigt tegel till taken, jagat kärnvirke till fönsterbågar och munblåst glas till fönstren. Det blev som förr, fast nytt. Och stadsdelen behövde en kraftfull byggnad, en institution, självklart ett badhus, som det varit. Så han började söka sig fram för att om möjligt rädda huset.

Thomas Samuelsson började med länsantikvarien. Jo, det kunde finnas en del pengar. Och ja, det skulle väl vara bra om det blev något med bad och hälsa igen. Han fick sina pengar. Det räckte till grundförstärkning – men den gamla skorstenen behövde renoveras, den var söndervittrad inifrån. Skorstenen revs, och Thomas Samuelsson lyckades hitta ett tegelbruk i Tyskland som kunde producera de svängda tegel som behövdes för den runda skorstenen.

– Och med en ny grund och en ny skorsten, så kunder de väl inte riva huset, berättar Thomas Samuelsson. Grunden hade man väl kunnat strunta i, men en hög skorsten som syntes över hela Haga var svårare att bortse från.

Med list och envishet bearbetade Thomas Samuelsson sedan varje bolag och byråkrati som hade något inflytande över huset – han blev till sist projektledare för renoveringen och ombyggnaden av huset och fick som han ville.  Och 1997 invigdes det nya Hagabadet, med bassängen renoverad; där var Ägget i all sin glans, Philipsson fick ge namn åt en mindre bassäng, professor Curman åt en annan. Det tog några år innan badet hittat sin form, några försök med vårdcentral och annat som man fick släppa. Men Hagabadet står kvar, och blev ägnat åt snygghet och sundhet, precis som gamle Renström hade sagt.

Louise Hamilton

Källor:

De Renströmska baden, Sven Schånberg, utgiven av Renströmska badanstalterna, Göteborg 1956Varför revs inte hela Haga, om bevarande av en stadsdel i Göteborg, rapport 2009:64, utgiven av länsstyrelsen i Västra Götaland

Varför revs inte hela Haga, om bevarande av en stadsdel i Göteborg, rapport 2009:64, utgiven av länsstyrelsen i Västra Götaland

Egen intervju med Thomas Samuelsson maj 2015

Andra Långgatan har en historia att berätta…

Vykort

Långgatorna i Göteborg döptes på 1860-talet, men i nästan ett halvt århundrade kallades de i folkmun fortfarande för sina ursprungliga namn Smala wägen, d v s Första Långgatan och Breda wägen, närmast motsvarande Andra Långgatan.

Om vi går in kvarteren mellan Järntorget och Masthuggstorget kan vi idag konstatera att Andra Långgatan idag är populärare än någonsin. Bortsett från dagens bar-, pub- och restaurangkultur har det här funnits en helt annan karaktär av boenden, traditioner och språk.

Det var inte ovanligt att det talades jiddish på Andra Långgatan eller i Haga. En judisk ortodox församling – en s k ”Minje” – bildades på 1850-talet på Bergsgatan i Haga. 1909 öppnades en synagoga på Kaponjärgatan 8.

1923 flyttade församlingen till den gamla biografen på Andra Långgatan 6. Sedan Sedan 1970-talet ligger den ortodoxa synagogan, kallad ”Minjen” på Storgatan 5.

Man talar sällan om Långgatorna och Linnéområdet som just judiska kvarter, trots att så var fallet för just dessa gator och stadsdelen Haga under en period på 1800-talets och fram till 1900-talets mitt.

Den judiska inflyttningen har präglat Göteborg. En invandring som började redan på 1700-talet med framförallt välbärgade affärsmän, som donerade ansenliga summor till kulturella institutioner. Göteborgs konstliv är också präglad av den judiska invandringen. Vi har ett antal kända arkitekter som också satt sin prägel på våra hus. Inte minst vid Järntorget.

Minjen = Antalet personer som krävs enligt judisk lag för att vara närvarande för en religiös tjänst, nämligen minst tio män över tretton år.

Göteborgs-Posten 2019 Maya vandrar vidare på jakt efter nya historier

Maya Hedberg skriver på ett kafé i Haga i Göteborg. Bild: Nenne Jacobson Granath

Maya Hedberg har ett passionerat förhållande till sin hemstad, sin historia och det gamla Göteborg. När man lyfter blicken kan man lägga sitt eget livspussel menar Maya, som inspireras av bilder och promenader i staden.

Hon kan sin stad och har satt ner sina fötter i de flesta stadsdelar. De första åren tillbringade hon i Landala och har sedan bott på många adresser runt om i Göteborg; i Guldheden, Bergsjön, Linnéområdet, Hagen, Torslanda, Järnbrott och ute på Hönö.

Att vandra över den historiska gatstenen i kvarteren i Haga är en favoritsyssla för Maya Hedberg. Bild: Nenne Jacobson Granath

– Göteborg har den perfekta blandningen mellan storstad och småstad. Jag älskar att se Avenyn med sin puls, närheten till natur, kultur, museer, konserter, shopping och gastronomi – allt inom räckhåll. Kan tjôta med Poseidon i vintertomma vattenkaret…han ler inåtvänt, men ändå! Att sitta på balkongen längs det ombyggda stadsbiblioteket, att knô på bokmässan och kolla in kända och okända författare, åka spårvagn till någon av våra förorter och mötas av människor och myller, allt detta älskar jag!

Får fart på digitala trådar

För er som följer Facebook-gruppen Det gamla Göteborg är Maya ett välbekant namn. Att skapa en levande dialog är det som driver henne att skriva sina inlägg. I gruppen kallas hon för ”konversationsstartare” och är bra på att få fart i de digitala trådarna och skapa nya berättelser som kommer fram när man öppnar dörrarna till minnets kammare.

– Jag tycker att det är viktigt att man har en strategi för sin Facebook-grupp och att man uppmuntrar sina medlemmar att interagera, det skapar större intresse och trovärdighet.

Under yrkeskarriären fanns det inte lika mycket utrymme att skriva, i alla fall inte egna texter. Dagarna fylldes av familjeliv och lönearbetet med researcharbete, rapporter och möten. Det hann bli 40 år i sjukvårdens tjänst, bland annat som mentalskötare på Lillhagens sjukhus, men de flesta åren jobbade Maya inom det administrativa fältet.

När Mayas mamma gick bort 2013 tog det egna skrivandet fart.

– Man kan säga att jag begravde mig i mitt skrivande och sedan har det bara fortsatt. Jag skriver ofta lika många timmar som en vanlig arbetsdag varade förr.

Skrivarkursen på skånska slätten blev en kreativ vändpunkt i Mayas utveckling.

– Ja, det var där jag hittade min egen berättarröst. Min lärare, journalisten och författaren Anders Sundelin, har kommit att bli en stor förebild för mig.

Inspirerad av Frank

En annan inspirationskälla är radioprofilen Frank Gunnarsson, som gick runt på stan och tjôtade med folk. Intresset för historia får hon tacka sin lärare Ralph Scander för, han tog till en annorlunda metod för att fånga elevens intresse.

– Han kastade en krita på mig, det funkade för jag vaknade till och upptäckte att han hade mycket spännande att berätta. Utsikten från skolsalen på Kvarnberget väckte många drömmar och bilder. Man såg bort över hamnen och jag minns dofterna kring skolan som om det var i går, lukten av nymalet kaffe, pilsner, fotogen, choklad och tobak.

Bild och doftintryck är en viktig ingång i Mayas skrivande. Hon hämtar ofta inspiration från ett fotografi som väcker nyfikenhet att utforska mer.

– Faktarummet på Göteborgs stadsmuseum är en guldgruva, de har också ett trevligt berättarkafé. Jag läser mycket böcker, letar på internet och ringer runt för att hitta fakta. Sedan bygger jag vidare med egna ord och anekdoter.

Startar med kaffe och skorpor

Morgonrutinerna startar med kaffe och fyra skorpor med smör på. Därefter läser hon mejl och händelser i gruppen och åker sedan ut för att ”andas stadsluft”, som hon själv uttrycker det.

– Jag tar dagen som den kommer. Ofta leder en association till en annan och så är jag igång. Häromdagen när jag var i tvättstugan kom jag att tänka på barndomens brygghus. Doften av grön såpa och mina inre bilder av tant Annie i stora gummistövlar, tvättlinor och ångan från brygghuset satte igång mitt skrivande den dagen. Jag ger mig ut på stan i stort sett varje dag. Ibland kliver jag på vagnen och ser vart den bär iväg. Hoppar av när lusten faller på, går runt och spanar och så plötsligt uppenbarar sig ett spännande kvarter eller en detalj som jag vill veta mer om.

Inläggen är personliga och får många kommentarer. Intresset för historiska Facebook-grupper växer så det knakar. Det gamla Göteborg samlar närmare 42 000 medlemmar. SVT uppmärksammade nyligen fenomenet och spekulerade i varför intresset för att dela gamla bilder, minnen och berättelser har ökat och lett till att storstadsnostalgin växer som aldrig förr.

”Handlar om något djupt mänskligt”

Maya Hedberg har sin egen teori.

– Det är väl vi 40-talister som måste ha något att göra, skrattar hon. Egentligen tror jag att det handlar om något djupt mänskligt. Att känna sig delaktig och ingå i en gemenskap. Ha ett mål och en mening med sin tillvaro, känna att det man gör betyder något för en annan.

Onekligen väcker nostalgin många minnen till liv. Varje människa, varje hus och varje gata har en egen historia att berätta, för att citera Olle Adolphsons finstämda sångrad ”det flyter guld ur var fönsterram”.

– Det blir som ett korsord, man kan inte sluta. Man hittar nya vägar och nya pusselbitar. Vår stad har en oändlig brunn att ösa ur. 

Bor: lägenhet i Järnbrott. Familj: tre barn, Anna, Åsa och Johan och deras fem barn, exmaken Kurt.

Aktuell: konversationsstartare i Facebook-gruppen Det Gamla Göteborg och med den egna bloggen javanen.se

Nenne Jacobson Granath

namn@gp.se


Kalabalik vid vallgraven – Göteborg

  Vallgraven – Göteborg                                                

När jag ser bilden på Grönsakstorget, 1876, kommer jag att tänka på berättelsen om vad som en gång utspelades i vallgraven intill och nästan exakt vid samma tid. Medan jag vandrar här nere mellan sandhögar och tegelstenstravar erinrar jag mig plötsligt ett äventyr, som jag nu kommer att berätta. Det handlar om ett av de lustigaste och mest spännande man kan uppleva. Vid Vallgraven i Göteborg.

Det är en varm och solig sommardag på 1870-talet. De feta, väderbitna gummorna på Grönsakstorget sitter vid sina stånd och mediterade över följetongen i Fäderneslandet (en svensk tidning som utgavs periodvis under åren 1830–1954 och var under långa perioder beryktad som skandaltidning) och det sista mordet – samtidigt som de andas in ångorna från Vallgravens tröga vatten…

Deras uppmärksamhet skulle emellertid snart fångas av något annat. Plötsligt uppenbarar sig på torget ett par av stadens mest bekanta schåare (drägg), två professionella bråkstakar – alltså polisens mest fruktade antagonister – och starka karlar för den delen.

Den ene bär öknamnet “Rövaren“, vilket ju klart karaktäriserar mannen, den andre har av yrkesbröderna tilldelats det mera veka epitetet “Kalle skjorta“, vilket också står inskrivet i poliskammarens statistik över poliskunderna.

“Rövaren“ är en riktig bjässe, en Starkodder (fighter), stor och ståtlig att skåda. I en uniform, exempelvis livgardets, skulle han kunna vara en prydnad för svenska armén, men nu injagar han – med sin smuts och sitt ovårdade skägg – bara skräck. Mannen är känd för sin atletiska styrka, men som de flesta starka karlar är han from till kynnet – förutom då han smakar för mycket av det svenska brännvinet. Han är godmodig och hjälpsam, men det är ett slags folk han hatar intensivt – och det är ordningsmakten! En poliskask har samma verkan på honom som ett rött skynke på en tjur.
Otaliga är de bataljer han startar med polisen, när han blir tagen, och det är inte några små skärmytslingar, det är ordentliga bataljer, där “en mot tio ställs“ – enligt gammal god svensk sed.

Det är sannskyldiga högtidsstunder för stadens filurer och busar, när “Rövaren“ går till anfall mot ett par poliser. För att därefter – än liggande på marken – än stående mot en vägg – alltid med ryggen fri – hålla stången mot ett tjugotal tillskyndande poliser. Han kastar omkring dem som bollar, boxar, ger danska skallar och river sönder uniformer så att det står härliga till. Och leken slutar inte förrän “Rövaren” tröttnar och ger upp.

“Rövarens“ stallbroder och oskiljaktige följeslagare, “Kalle skjorta“, är inte så stark, men ändå en inte illa på att vara bundsförvant i striderna. Han står för den humoristiska och på samma gång den känslomässiga delen i detta broderskap.

Men vi återvänder till Grönsakstorget. De båda stallbröderna har efter en strävsam arbetsnatt vid Skeppsbron fått sig en löning och gör därefter krogrundan – den sista sexöresnubben var intagen på “Hästskon”, krogen vid Vallgatan – och svettiga och varma har de kommit åt torget till. Kanske är det Vallgravens vatten som lockar dem med sin förunderlig makt. Åtminstone förrådde en suck, som undslapp “Kalle skjortas” läppar: En innerlig längtan efter svalka.

– Om vi skulle bada!

Det ser onekligen inbjudande ut därnere. En mild västanfläkt krusar vattnet, björkarna speglar sig lyriskt i vattnet och gräsmattorna som kantar den andra stranden lyser saftigt gröna.

“Rövaren” tycker, förstås, att kamratens förslag är bra, och båda hoppar ner på en flotte och börjar klä av sig. Upptakten till skådespelet har redan börjat samla en grupp intresserade åskådare, men aktörerna har knappast fått blusarna av sig, förrän en poliskonstapel skyndsamt närmar sig. Han anar vad som komma skall och befaller dom att stiga upp på kajen.

– Tjo, sa’ Goberg! kommer det jublande från ”Kalle skjortas” läppar. Och med detta rop står Kalle på huvudet i Vallgraven, dyker och simmar av hjärtans lust.

”Rövaren” betraktar med stort intresse sin väns manöver under en stund, och följer i samma stund som polisen stiger ner för kajtrappan, sin väns exempel. Med ett stridsrop som får hela Sahlgrenska sjukhuset (Sociala huset/pedagogen) att darra på sina grundvalar. Och som han nu dyker och simmar, frustande och vrålande, liknar han mer en flodhäst än en människa!

Polisen står till en början villrådig och obeslutsam, men eftersom flera konstaplar anländer, beslutar man att gå till attack mot de båda fridstörarna. En båt lossas i all hast och ett par poliser sätter sig i båten och ror ut. Men Rövaren och hans kamrat har ögonen öppna. När båten kommer fram, dyker badarna samtidigt – kommer upp på andra sidan och kantrar båten genom ett rejält grepp om relingen. Poliserna hamnade i vattnet och fick bråttom att tas sig i land på sköljflotten.

Vi anblicken av det som händer vrålar den växande skaran av åskådare av glädje, skrik som ekar över både sta´n och Haga.

Polisen ger emellertid inte upp. Flera konstaplar anländer och flera båtar anskaffas. Polis och frivilliga bemannar ekor och jollar och för en hetsjakt på de båda spjuvrarna, men de är omöjliga att få tag på. I samma ögonblick som snabba polisnävar hugger efter simmarna dyker dessa kvicka som ålar och flyter upp ett stycke därifrån, frustande och spottande.

Det ser verkligen ut som om vattnet är deras rätta element. De klär så småningom av sig de återstående plaggen, som de slänger mot förföljarna, och medan de väntade på nya angrepp flyter de lugnt omkring på vattnet.

När den glada leken pågått i en timma, inser en nervös folkskara att den ene av hjältarna i skådespelet försvunnit. ”Rövaren” dyker blixtsnabbt till botten – påhejad av sina kamrater på kajen – är nere en lång stund, kommer upp för att sedan dyka ner igen…

Efter flera dykningar kommer han upp till vattenytan, med en till synes livlös kropp i händerna.

– Här har ni honom! ropar han, och slänger upp sin kamrat som en vante på sköljflotten.

Det är ”Kalle skjorta” som har dukat under. På grund av drunkning eller efter slag av de åror som måttats mot honom, vet man inte.

”Rövarens” bekymrar sig dock föga om detta utan han fortsätter sina förehavanden som om ingenting har hänt – än med dykning, än med sträcksimning. Ibland uppenbarade han sig nere vid Husarbron, än uppe vid Grönsakstorget – utan att de otaliga poliskonstaplarna och deras övernitiska civila medhjälpare förmår fånga honom. Och ju längre det lider på dagen, ju tätare packas massorna av åskådare på båda sidor om Vallgraven. Det är en myllrande massa, ett hav av huvuden som betraktar detta spännande skådespelet.

Upptåget pågår till långt fram på kvällen. Vid niotiden, efter flera timmars arbete i vattnet, tycks dock denna jättekropp vara uttröttad, ty då tar han med matta simtag en sista tur till Husarbron – följd av en hel flottilj av båtar, och här förkunnar han högt och tydligt:

– Låt bli mig nu, så går jag i land!

“Rövaren” håller sitt ord. Nere vid sandhögarna går han i land och påbörjar stolt – naken som en segrare i de antika olympiska spelen – vandringen till polisens vaktkontor i Haga. Han går mellan dubbla rader av poliskonstaplar – alla fönster är fyllda av nyfikna åskådare och hurraropen dånar från de unga göteborgarnas kraftiga strupar.

Efter denna bravad får hjälten vila ut i polisarresten. Och naturligtvis får hans bragd ett efterspel inför poliskammaren. Men det säger sig också självt att denne bråkstake i längden blir ganska obekväm för polisen och samhällets lugn, varför han omsider av en gammal polismästare övertalas att lämna landet. Så sägs det åtminstone…

Nog om detta.

En vacker dag uppenbarar sig “Rövaren“, uppklädd och fin i blå kavajkostym på båten till Hull, på Englands östkust! Redo att påbörja den långa färden till Västern – Amerika.

På stranden står hans fästmö och gråter avskedets bittra tårar, och när “Rövaren“, som står i fören på Orlando upptäcker detta – störtar han på huvudet i sjön och simmar i land. Och folkmassan får bevittna en repris från skådespelet i Vallgraven. Men ”Rövaren” stiger lugnt upp på kajen, banar sin väg genom massan och omfamnar, så våt han är, sin sorgsna käresta. Efter några minuter ärr han dock åter ombord på ångaren, och när den försvinner ut på havet, drar polisen en lättnadens suck.

“Rövaren“, som egentligen har ett mycket allmänt svenskt namn, som slutande på “son“, blir amerikansk medborgare. Det ursprungliga polishatet uppfyller honom länge, men där borta får han mera respekt för ordningsmakten, eftersom de har en egen metod att behandla folk som han. När han kommer till Boston, startade han genast ett bråk med polisen på känt svenskt manér, men det dröjer inte länge innan en polispiket med arrestvagn rycker ut – ett par slag av de amerikanska polisklubborna fäller vikingen till marken och medvetslös förs han bort. I ett fängelse får han nu begrunda skillnaden mellan förr och nu.

Det berättas att “Rövaren“ slutade att leva rövarliv i samma stil som tidigare och arbetade på ostronbankarna några mil från Boston. Han tjänade bra med pengar på de läckra skaldjuren och var förresten omtyckt där. Men nog kan vi med ett leende kan minnas den tragikomiska kalabaliken i Vallgraven – för längesedan.

Fritt ur Det gamla Göteborg (Carl Rudolf A:son Fredberg 1919)

Älskade Göteborg, vi är en del av dig – hela dig…

Göteborg i mitt hjärta!

Älskade Göteborg, vi är en del av dig – hela dig – Annedal, Haga, Majorna, Masthugget, Gårda, Kungsladugård, Hisingen, Norra Guldheden, Lundby, Landala, Innanför Vallgraven, utanför vallgraven, Olivedal, Kville, Nordstan, Hjällbo, Kortedala, Bergsjön, Vasastan, Olskroken, Kärra, Johanneberg, Hammarkullen, Änggården, Lunden, Västra Frölunda, Järnbrott, Biskopsgården, Holmen, Gamlestaden, Färjenäs, Södra Guldheden, Angered, Lorensberg, Hagen, Sjöbergen, Tynnered, Gårdsten, Långedrag… och många fler delar av vår stad – stora som små.

Vi rör oss bland gator och torg i en rasande fart via kamerans öga och datorernas bländande skärmar – vi är alla passagerare ombord på dagens cyberfartyg.

Vi skämtar om gamla minnen, vi gråter vid det som berör… vi finner kärlek i naturens under. Blommorna i Botaniska, molnen över duvslag, perspektiv som växlar och tvingar oss att tänka nytt. Gamla motiv får nyare klädsel.

Inte längre kliande yllestrumpor som ständigt hasade ner till anklarna, inte längre skor som bara fick användas om söndag, inte längre dass där kung Oscar hängde på väggen, tidningspapper på hög. Nej, vi rör oss med ödmjukhet över allt som varit – före mig ingenting – efter mig ingenting…

Och älskade Göteborg vi har stått på barrikader och reclaimat våra kvarter. Förfärat över det som grävskopor raserat på en kort stund… men vi har inte glömt dig, gamla Göteborg.

Vi har vårt eget lilla rum i cybervärlden dit vi alltid kan klicka in och se tillbaka på dig med stolthet, och se framåt med tillförsikt… allt var inte bättre förr… och vi kommer alltid att älska dig.

Regnet och dimman till trots, snömodd och kylande vindar … när vår och sommar klär dina kullar, alléer och parker med grönt. Då är det så skönt! Fontäner strilar sitt vatten över ärgade kroppar.

Och när solen går ner över västerhavet, när guldkanter smeker över hustak, kyrktorn och historiska fästen – då andas jag djupt och vid Klippan smeker en ännu solvarm sten.

Älskade, älskade Göteborg!

En alldeles ovanlig dag på jobbet

Rosor

Det har blivit så ödsligt på jobbet. Ingen kan fylla den plats som nu står tom. Ingen. Den ena människan kan inte bli det som den andra var – hur kulle det vara möjligt?
Jag undviker att titta åt Britt-Maries arbetsrum varje gång jag passerar genom korridoren. Där ligger hennes avsparkade skor på golvet, och hennes läsglasögon ligger ovanpå en av pappershögarna på bordet. Det ser ut som hon ska komma in i vilken minut som helst.

Fredagsmorgonen hade börjat med ett telefonsamtal. En ung man presenterar sig som Kenny nån´ting och jag förbereder mig ännu på ett samtal i raden av klagomål. Om hur ”kasst” husläkarsystemet fungerar, om hur svårt det är att komma fram på telefonen till vårdcentralen, ”snorkiga sköterskor” som avvisar oroliga patienter, man bor på ”fel sida” om gatan i upptagningsområdet för det medicinska ansvaret. Hur ska man veta? Men den här unge mannens röst talar osammanhängande om väder och vind, och efter en stund ställer han plötsligt en fråga.
– Undrar du inte var Britt-Marie é idag?
– Neeej, hon skulle visst till tandläkaren idag på morgonen, så hon kommer lite senare. Hurså, undrar jag, och får i samma ögonblick en känsla av olust över att ha lämnat information om sekreteraren, till en helt främmande person. Men det är ju ändå någonting i hans fråga som avslöjar att han känner Britt-Marie.

– Jo, dé é så att hon var på symöte igår kväll, fortsätter den unge mannen. Alltså, efter mötet med konstföreningen på Lillhagen. Mamma hade planerat att följa med på konstresan till Kina, men när hon kommer till symötet på Arvids Lindmans gata så tycker tjejerna att hon såg lite konstig ut, så dom frågar om hon mår illa. Han säger allt i ett enda andetag. ”Nej, det gör jag inte, ge mig lite kaffe så blir jag snart pigg igen,” lär Britt-Marie ha svarat. Hon får sitt kaffe, men tjejerna tycker fortfarande att hon verkar lite frånvarande, så dom tar ut henne i köket, sätter henne på en stol och ringer sjukvårdsupplysningen. Ambulansen kommer med tjutande sirener efter bara några minuter och då kör dom henne till Östra sjukhuset … och då är väl klockan sådär vid tiotiden”, fortsätter Kenny lite dröjande.
– Jaha, säger jag nervöst och otåligt. Och var är hon nu då?

– Jo, hon é kvar på Östra, men hon dog … hon dog klockan två … pappa, Anette och jag har varit hos henne i bårhuset.
– Men, Herre Gud, varför säger du inte detta med detsamma, hackar jag fram och får skakningar i hela kroppen. Här har vi pladdrat på om oviktiga saker, och så har hans mamma dött!

Chockad och beklagande avslutar jag samtalet.
Britt-Marie är DÖD!
Eller glömde jag beklaga, tänker jag och reser mig upp för gå ut och skrika ut till de andra om vad som hänt.

Hur kunde detta hända? Var hon sjuk? En massa förebrående tankar far i mitt huvud. Jag drar mig till minnes att vi kvällen innan glatt ropat ”hejdå” till varandra. Nu är äntligen Kinaresan inom räckhåll. ”Hälsa mina gamla kamrater”, är det sista jag ropar ut i korridoren när hon går iväg till mötet om resan.

Budet om Britt-Maries plötsliga död blir till förvirring för oss alla och jag bestämmer mig för att ordna en minnesstund, på den plats och för dem som Britt-Marie arbetat tillsammans med under många år.
– Vi måste komma till ett avslut och kunna bearbeta sorgen och förvirringen som drabbat oss, förklarar jag för sjukhusprästen Urban.
Han tycker det är en utmärkt idé och lovar att fixa både kantor och särskild utsmyckning i sjukhusets lilla kyrka.

Jag räknar med att det kan komma ett tjugotal personer.
När jag stiger in i det lilla kyrkorummet möts jag av närmare hundratalet människor som sitter bänkade – tätt, tätt intill varandra!
Anblicken av alla dessa nedböjda huvud får mig att ta den kortaste vägen fram till en tom stol som ser ut att vänta just på mig! Längst fram och närmast altaret.
Det är knäpptyst i lokalen. Jag nickar till prästen Urban som till en hälsning. Han är som vanligt både högröd och blank om kinderna, dessutom verkar hans prästkrage vara av en storlek mindre än sist jag såg honom.
Församlingens unga kantor gör sig redo för att spela hymnen ”Ave verum corpus” av Mozart.

Efter att ha hälsat alla välkomna, överlämnar prästen snabbt ordet till mig. Jag som i detta läge är tacksam över att ha förberett även en kollega på att läsa en dikt. Kollegan är, som många i hennes ålder, en gammal trotjänare i sjukvårdens tjänst och som blivande pensionär ska hon snart ägna mer tid åt volontärarbete.

Prästen Urban lotsar mig varsamt genom hela proceduren kring minnesstunden, som kommer att bli en upplevelse jag aldrig tidigare varit med om. Vackra sånger sjungs av den unga kantorn, ljus tänds och släcks enligt ritualen och slutligen läser jag en bön till Britt-Maries själ;

(…) Det är som en flik av förlåten till den andra världen dragits ifrån, och en strimma därifrån fallit ner över vårt liv på jorden. Låt den inte försvinna! Låt mig inte glömma att jag – att vi alla – tillhör båda världar. Låt mig alltid trofast bevara minnet av den som gått och trofast göra vad jag kan för att lätta sorgen för de andra. Amen

Nu är stunden inne för kollegan att läsa dikten ”Det är vackrast när det skymmer”.
Tårar hörs inte – inte heller små mjuka pappersnäsdukar som diskret plockas fram ur fickor.
Hon är en engagerad medmänniska, tänker jag om kollegan samtidigt som jag efter tecken från prästen går fram till den enkla predikstolen. Sveper med blicken ut över kyrkorummet och tar sats för att hålla mitt avskedstal.

Exakt i det ögonblicket är jag nära att bryta ihop. Men jag gör inte det. En känsla av styrka och trygghet har alldeles nyss spridit sig inom mig – den känslan fick jag på vägen till minnesstunden. I bilen. På motorvägen mellan Tingstadstunneln och Backa. Jag hör tydligt en röst som säger: ”Ska det va´ nödvändigt?” På Göteborgska, eller rättare sagt på Hisingska!
Det är Britt-Maries röst. Hon sa alltid så när hon fick en uppgift som inte var så där alldeles kul att genomföra … när hon inte hade lust.

Jag harklar mig och börjar mitt avskedstal.
– Vad tänker man på en så´n här dag när vi samlas för att hedra minnet av Britt-Marie?
Är det att hon varit Göteborgs sjukvårds trogen i många år?
Att hon alltid ställt upp för stressiga chefer och arbetskamrater – utan att någonsin klaga? Att hon gång på gång blivit ”övertalig”, men aldrig gett upp hoppet om ett nytt jobb – och att vi andra känt skuld över att få vara kvar, men också en stark oro över att vid nästa omorganisation stå på tur att lämna arbetsgruppen?
Jag för min del tänker på hur hon nyss alldeles strålande kom till sin nya arbetsplats med nya arbetskamrater, och också till mig. Hur snabbt hon blir en mycket omtyckt person med nära till skratt och vänlighet?
Därefter berättar jag om mitt sista minne från vår gemensamma arbetsdag, och om hur vi går omkring i kvarteret Haga på lunchrasten. Britt-Marie säger att hon nästan bara sett Göteborg från Hisingen och att hon inte känner till Haga så väl! Hon blir förtjust när hon hittar ett perfekt bord till landet – som nu är utbyggt och ger plats åt fler matgäster.
En vacker gammal paradhandduk ska bli present till dottern som fyller år nästkommande lördag. En blomma inköps till kvällens värdinna på symötet. Vi äter paj på ett mysigt café och Britt-Marie skrattar åt tanken att dottern kanske inte alls vill ha en paradhandduk.
– Anette vet vad hon vill ha, Kenny skulle aldrig säga annat än att presenten är jättefin.

På kvällen skall Britt-Marie planera sin Kinaresa – äntligen ska den bli av. Därefter ska hon iväg på symöte hos ”tjejerna”, gänget som umgåtts sedan barnsben. På Arvid Lindmansgatan.
Det är en alldeles vanlig dag på jobbet, och i luften känner vi att våren var på väg, trots den kyliga aprilvinden.

När jag kommer till slutet av mitt tal tittar jag rakt in i allvarsamma ögon och ställer frågan högt.
– Vad skulle Britt-Marie ha sagt om hon var med oss just nu? Jo, ”var detta nödvändigt?”

Igenkännande leenden och småskratt sprids i den församlade skaran av vänner och sannolikt också känslan av att det nu är dags att gå vidare.
– Nu kan vi sörja, nu kan vi läka våra sår … är mina sista ord innan jag glider ner på stolen igen. Längst fram och närmast altaret.
I bakgrunden klingar försiktigt orgelspel ”Älska mig”, och vi skingras för att återgå till vardagen.
Allt skulle komma att bli som vanligt igen.

Från prästen kommer ett kort;

Kort

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑